Våra kemiska hjärtan

Henry Page går sista året på high school. Under hela sin skoltid på Westland High har Henry kämpat med sina betyg och med att få lärarna att gilla honom. Tack vare hans storasyster Sadie och det rykte hon lämnat efter sig har han nämligen en hel del att jobba med. Visserligen gick Sadie ut med högsta betyg i alla ämnen, men hennes tonårstid var minst sagt rebellisk och ännu idag får lärarna något vilt i blicken när de hör namnet Page.

Länk till adlibris och bokus

Henrys högsta strävan är att bli redaktör för skoltidningen, precis som hans syster också en gång var, och när han därför blir erbjuden posten blir han riktigt glad. Mindre glad blir han när han får veta att han måste dela redaktörskapet med skolans nya tjej, Grace. Grace haltar fram med käpp, klär sig i alldeles för stora pojkkläder och verkar inte vara så himla noga med hygienen. Dessutom vägrar hon skriva något för tidningen, men ansvarige läraren har bestämt att de båda ska vara redaktörer, annars får det bli någon annan.

Och faktiskt så blir arbetet med skoltidningen snart en undanflykt för Henry att hänga med Grace, för trots Graces hålögda utseende, trots hennes smutsiga kläder så finns det en kemi mellan dem båda och Henry har snart fallit handlöst för Grace trots att hon är både hemlighetsfull och oberäknelig. Grace lider av en tung sorg och saknad efter att hennes pojkvän omkom i en bilolycka, en sorg hon inte mäktar med att släppa taget om. Henry, som snart får kännedom om vad Grace varit med om, kan dock inte sluta hoppas på och kämpa för att han ska bli den som får fylla det tomrum som finns inom Grace.

Krystal Sutherlands Våra kemiska hjärtan handlar om den första stora drabbande kärleken, den som i sagorna ofta slutar lyckligt, men som i verkligheten ofta slutar mindre lyckligt. Utan att avslöja för mycket, så kan jag i alla fall berätta att Henry väldigt länge är olyckligt kär, och att påstå att Våra kemiska hjärtan skulle vara en sockersöt romantisk berättelse vore därför att ljuga. Sutherland får till en hel del minnesvärda scener (älskar den övergivna tågstationen), men trots detta så suger berättelsen aldrig riktigt tag i mig. De populärkulturella referenserna är många, för många för att boken ska överleva skulle jag vilja påstå, och karaktärerna är så där John Green-rappa i käften som de flesta tonåringar i ungdomsromanerna numera är. Tyvärr lyckas Sutherland också vara alltför övertydlig ibland med hintar om vad som kommer att hända, vilket är lite trist när man som läsare då inte får möjlighet känna sig smart. Men omslaget till boken kan vara ett av årets snyggaste.