torsdag 17 augusti 2017

De vandrande städerna

Philip Reeves De vandrande städerna är en bok i sin egen genre. Den är steampunkliknande, men ändå inte helt. Dystopisk, men inte riktigt den genren heller. Science fantasy säger baksidestexten. Ja, kanske? Äventyrligt och spännande är det i alla fall. Och otroligt fascinerande.

De vandrande städerna utspelar sig tusentals år in i framtiden. Det förödande 60-minuterskriget har gjort jorden till en ödslig och karg värld och ser på många platser inte ut mer än en lerig öken. På grund av utarmade naturresurser så är världens städer rörliga kolosser uppbyggda på stora larvfötter som ständigt är på väg någonstans i jakt efter resurser. Resurserna består inte sällan av andra mindre städer som man jagar, slår ner och "äter", det vill säga helt enkelt förstör och dödar dess invånare för att kunna roffa åt sig allt som går att använda från staden för att äta och att bygga vidare på sin egen stad.

Tom är historikerlärling och lever i London, en av bjässarna bland vandrande städer. Han befinner sig rätt så långt ned på skalan av lärlingar och räknas inte för mycket, men när han lyckas avstyra ett mordförsök på chefshistoriken tänker Tom sig att det kanske finns en chans för honom att klättra i rang. Men istället för att mötas av tacksamhet knuffas Tom av från sitt London och landar i hjulspåren från London. Men han är inte ensam i ödemarken. För Hester Shaw, en vanställd hämndlysten flicka i hans egen ålder har landat inte långt från honom. Samma flicka som Tom nyss hindrade från att mörda chefshistorikern. Trots detta väljer Tom att hjälpa Hester, för hon är skadad, och tillsammans försöker de hinna ifatt London.

Den nya situation Tom hamnar i sätter saker och ting i perspektiv. Han får bekanta sig med antirörelserebellerna, motståndarna till de vandrande städerna, och av Hester Shaw får Tom höra sanningen om chefshistorikern som han så länge beundrat. Ett förfärligt vapen håller på att utvecklas i London, ett vapen som kommer att förstöra och ödelägga världen ännu mer och Tom inser att han måste förråda sin egen stad för att stoppa en katastrof. Och samtidigt som Tom och Hester jagar London så jagas de i sin tur av en jägare, en slags cyborg, som chefshistorikern skickat ut för att döda dem.

Det är mycket action i De vandrande städerna och den är på sina ställen ganska så våldsam, det är inte så att Reeve skonar några av sina karaktärer direkt. Den värld Reeve byggt upp är fascinerande dystopisk och genomtänkt. Det här är en bok att rekommendera - speciellt med tanke på att det verkar som att De vandrande städerna snart kommer att sälla sig till raden av alla ungdomsböcker som filmatiserats. Mortal Engines ser ut att få premiär i USA nästa år. Kanske då att vi får se ett nytryck av boken, i nuläget är den slutsåld på förlaget. Men bibliotek finns ju!

tisdag 15 augusti 2017

The 13-story treehouse

Länk till adlibris och bokus
Efter Dagbok för alla mina fans-böckerna så är nog serien om Trädkojan den mest utlånade bokserien i mitt skolbibliotek. Så jag har nu läst The 13-story treehouse för att försöka förstå dess popularitet.

Det här är en bok där bilderna spelar en lika viktig roll som texten, ibland till och med nästan mer, faktum är att den här omfångsrika boken består mer av illustrationer än av text och det i sig kan ju vara lockande för en del: för det är ju ändå som att man läser en riktigt tjock bok. Andy Griffiths och Terry Denton som ligger bakom böckerna har skrivit bokserien som att den handlar om dem själva och att de berättar om sitt liv i den här tretton våningar höga trädkojan som de bor i. Trädkojan i sig är helt fantastisk och har allt. Eller vad sägs om en genomskinlig swimmingpool, en katapult, läskedrycksfontän, en marshmallow-maskin, ett hemligt underjordiskt laboratorium och mycket mycket annat. 

Andy och Terry har i alla fall nu fått i uppdrag av sitt förlag att skriva en bok, men de vet för det första inte vad de ska skriva om och för det andra så blir de hela tiden avbrutna när oförutsedda händelser inträffar. En hel del är faktiskt Terrys fel, visserligen oavsiktligt, men Andy får göra sitt bästa för att ställa saker och ting till rätta.

The 13-story treehouse är underhållande (för stunden) och fantasifull. Jag förstår verkligen fascinationen med trädkojan, tänk själv att ha ett sådant fantastiskt ställe, så jag förstår att det tillfredsställer fantasin hos många. Det är tramsigt, småkul, och aningens tröttsamt enligt mig, men jag köper succén och förstår att jag kommer att bli tvungen att fortsätta köpa in fler delar i serien till mitt bibliotek i takt med att trädkojan byggs ut och byggs på. 

måndag 14 augusti 2017

Jag ska börja skolan

Länk till adlibris och bokus
Jag ska börja skolan är en antologi sammanställd av Annika Lundeberg som helt fokuserar på att börja i f-klass eller första klass. Flera kända svenska barnförfattare och illustratörer medverkar med utdrag ur egna verk eller nyskrivet för denna antologi.

Rim, ramsor och poesi blandas med korta berättelser med situationer från skolvardagen på detaljnivå eller övergripande plan. Här bjuds på roliga historier och annat som kan vara bra att veta om skolan. En del texter är tillräckligt lättlästa för nybörjarläsaren medan andra kräver lite mer läsvana. Men jag tänker att detta är en utmärkt antologi att använda och läsa högt ur på lågstadiet.

Mysteriet med den försvunna katten

Länk till adlibris och bokus
Hennys sommarlov är segt och långtråkigt. Hennes mamma är superupptagen med ett forskningsprojekt och Hennys kompis är bortrest. Det finns ingenting att göra. Men i samma ögonblick som Henny får syn på den där lappen på biblioteket så tar det sömniga sommarlovet en annan vändning.

På lappen läser Henny att Balthasar Bruns detektivbyrå söker en ung och uppmärksam assistent som kan hjälpa till att lösa mysterier. Det finns inga kontaktuppgifter, men Henny, hon är faktiskt rätt så företagsam så hon lyckas luska rätt på både vem Balthasar Brun är och var han håller hus.

Balthasar Brun är en äldre man med silvergrått hår och pipa som under många år drivit en framgångsrik detektivbyrå. Åldern gör dock att han nu känner att han kan behöva en yngre hjälpande hand. Men Henny tycker han allt är i yngsta laget. Henny måste verkligen övertyga Balthasar Brun om att hon mycket väl kan klara av uppdraget som assistent och till sist så går Balthasar Brun med på att om Henny klarar uppdraget med att hitta en försvunnen och prisbelönt katt inom en vecka så är jobbet hennes.

Mysteriet med den försvunna katten som är första delen i serien om Balthasar Bruns detektivbyrå är norska I.V. Steinmans debutbok. Det är en klassisk deckare med ett ganska så snällt mysterium att lösa. Henny får hjälp av sin nyvunna kompis Otto och tillsammans lägger de ihop ledtrådarna som gör att fallet kan nå sin lösning. Det här är en riktigt mysig deckare med härliga karaktärer som funkar att läsa högt från sju år cirka eller läsa själv från åtta-nio år. Jag läser och löser gärna fler mysterier tillsammans med Henny och Balthasar Bruns detektivbyrå!

Tack till Modernista för recensionsexet!

lördag 12 augusti 2017

Min vän Pax

Länk till adlibris och bokus
I fem år har Pax och Peter varit bästa vänner. I fem år, allt sedan den dagen Peter hittade den lilla rävungen och räddade den från en säker död har de varit oskiljaktiga. Men när Peters pappa bestämmer att Peter måste flytta till farfar 60 mil bort bestämmer han samtidigt att Peter inte kan låta räven följa med. Peter får inte ha kvar sin bästa kompis. Berättelsen om Min vän Pax börjar riktigt hjärtslitande med att Peter och hans pappa kör för att sätta ut och lämna den trogna lilla räven i skogen.

Peter ångrar sig nästan genast att han låtit sig övertalas av sin pappa, men hans pappa vägrar köra tillbaka. Han ska in i armén nu och Peter ska till farfar. Inget mer snack om saken. Men Peter kan absolut inte bara glömma eller strunta i sin vän. Redan första dagen hos farfar rymmer Peter. Han har bestämt sig för att han ska vandra hela långa vägen tillbaka till den plats där han vet att Pax sitter och väntar på honom.

Pax sitter faktiskt troget och väntar länge på att hans Peter ska komma tillbaka för att hämta honom. Men skogen kan vara en läskig plats för en räv som inte längre har den som sin naturliga miljö. Där finns många faror och där finns andra rävar som ser honom som en inkräktare och Pax kommer bort från platsen han lämnas på. Som tur är stöter han på andra rävar som är vänligare och som försöker hjälpa honom, men livet för skogens rävar, liksom för skogens andra djur, har blivit svårare på sistone. Skogen befinner sig nämligen mitt i en krigszon och i sin iver att stoppa den framryckande fienden sätter armén upp hinder inte bara för sin fiende, skogen djur får lida minst lika mycket.

Och Peter han har redan förstått att Pax befinner sig mitt i stridslinjen, men han tänker inte överge sin räv för det. Envetet försöker han ta sig fram till Pax, trots en rad hinder och svårigheter och trots den fara det innebär för hans eget liv.

Sara Pennypacker har gjort en gedigen research kring rävars liv och beteende. Att läsa Min vän Pax är nästan lika mycket naturskildring som barnbok. Berättelsen är finstämd och tar upp såväl vänskap och svek, familjeband och sorg. Allvaret i berättelsen får mig dock att reagera på om målgruppen verkligen ska vara 6-9 år som förlaget satt. Med tanke på hur mycket berättelsen faktiskt tar upp både krig (det är fiktivt krig som det berättas om) och död så tycker jag en äldre målgrupp hade passat bättre. Från nio år minst, säger jag.

torsdag 10 augusti 2017

Skolstart!

Länk till adlibris och bokus
Hur är det att börja skolan? Vad gör man där? Vad förväntas man kunna? Kommer man att få några nya kompisar? Vad är schema?Vad gör man på fritids? Att börja skolan kan vara pirrigt och förväntansfullt men också lite läskigt. Om inte alls länge börjar höstterminen för Sveriges skolelever och för alla de som ska börja ettan och som är nyfikna och kanske lite ängsliga inför vad det innebär att gå i skolan så erbjuder Boken om att börja skolan en liten inblick i hur det går till.

Helena Bross låter oss lära känna och följa ett par olika elever i klass 1C och tillsammans med hela klassen får vi uppleva deras första skolår med allt från lek och lektioner, raster med läskig äldre elever, utflykter, Luciauppträdande och föräldramöte. Vi får veta vad modersmål är och hur det kan vara när det är svårt att lära sig att läsa. Och vi får följa med på regndisco på fritids! (fruktansvärt bra idé det där!)

Boken om att börja skolan tar upp allt det roliga, men också det tråkiga och ibland jobbiga med att börja skolan och är en perfekt bok att ha som högläsning i ettan eller att läsa för något småsyskon som undrar hur det går till i skolan. Bross skriver väldigt inkännande om barnens olika upplevelser och känslor kring allt det som är deras nya vardag. Emma Göthners fina illustrationer hjälper till att sätta den positiva stämningen.

onsdag 9 augusti 2017

Minnet av vatten

Länk till adlibris och bokus
Emmi Itäranta har blivit flerfaldigt prisad för sin debutroman Minnet av vatten, och jag får nog säga att det här kan ha varit min bästa läsupplevelse i sommar.

I en framtid där klimatförändringar förändrat hur världen ser ut, både geografiskt och politiskt, styr tillgången, eller snarare bristen på vatten människors liv. Tidigare frodiga områden är numera torrlagda, polarisarna har smält och Kina, numera Nya Qian, har tagit makten över Europa liksom över Skandinaviska Unionen. Vatten är ransonerat för varje hushåll och det är militären som har makten över de få rena vattenkällor som finns kvar. Det vatten som ransoneras ut till invånarna i den lilla byn som ligger i ett före detta finländskt landskap är långt ifrån tillräckligt, men av tradition så tilldelas ortens temästare en större ranson för att kunna hålla i de viktiga teceremonierna. Slöseri med vatten tycker somliga.

Temästare är ett traditionstyngt yrke som går i arv i familjen. Att 17-åriga Noria ska ta över efter sin far en dag är självklart och hon har gått i lära hos honom under flera år. Men det är först när Noria närmar sig att genomgå mästarprovceremonin som hennes far inviger henne i temästarens allra största ansvar och hemlighet. Uppe i fjällen, långt inne i en grotta, finns en hemlig vattenkälla som Norias far vårdar och som vårdats av temästare i familjen under generationer. Men att hålla en frisk vattenkälla hemlig, liksom att förse sig själv och andra med vatten som inte ingår i veckans ranson bryter så klart mot vattenlagarna.

Militären har redan byn under bevakning. Det finns misstankar om att invånarna bryter mot vattenlagarna och när Norias far dör sätts hennes hem under extra bevakning. Norias mor oroar sig över hotet från militären och vill ge sig av, men Noria känner sin plikt. Hon måste bevara källans hemlighet.

Minnet av vatten skiljer sig från många andra av dagens dystopier där action ofta för handlingen framåt. Här är tempot lugnare, mer eftertänksamt men definitivt lika spännande! Det är en intressant värld som Itäranta målar upp. Hon använder knappa ord för att beskriva Nya Qian och världen, men de är ändå fullt tillräckliga för att förstå, för att kunna ta in helheten bit för bit. Romanen känns så himla väl genomtänkt och genomarbetad. Jag gillar beskrivningen av plastgraven i byn där Noria och kompisen Sanja letar användbara saker och spännande reliker från en en högteknologisk svunnen tid, föremål vars information nu gått förlorad. Hur alla går omkring med insektshuvor för att skydda sig mot plågande insekter eller hur man använder eldflugor som ljuskällor.

Språket är ibland nästan poetiskt och här finns meningar att stanna upp vid och läsa om bara för att de är så vacker komponerade. (Säkerligen kan man också tacka en duktig översättare för detta)

Det är nästan oundvikligt att inte slås av tacksamhet över ens egen tillgång till rent vatten under läsningens gång. Och det faktum att jag befann mig i en sommarstuga utan tillgång till dusch och där tillgången till dricksvatten från egen brunn varierar gjorde säkert min läsupplevelse ännu mer påtaglig. Dock tror jag att även om jag befunnit mig någon annanstans när jag läste så hade jag troligtvis ändå ansett detta vara en av sommarens bästa läsupplevelser och jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Emmi Itäranta framöver.

Handbok för superhjältar

Länk till adlibris och bokus
Lisas mamma ska arbeta utomlands ett tag och därför har Lisa fått flytta hem till mormor och dessutom fått byta skola. Problemet är att Lisa inte riktigt får några kompisar i den nya skolan och dessutom blir hon retad för att ha stora och utstående öron. Framför allt är det ett gäng killar som är speciellt elaka och trakasserar henne. Lisa får ofta fly efter skoldagens slut för att komma undan. En dag när mobbarna är efter henne springer hon in till biblioteket. Där jobbar Caroline, mormors syster, och där kan Lisa känna sig trygg och stanna så länge hon vill. Den här dagen får Lisa syn på en ovanlig bok i en bokhylla. Det riktigt lyser om den och när Lisa plockar ut boken ser hon att det är en bok som beskriver 101 olika superkrafter och hur man kan öva upp dem. Det är en handbok för superhjältar!

Konstigt nog finns boken inte registrerad i bibliotekets katalog, men Lisa får ändå låna hem boken och börjar läsa. Handboken rekommenderar att man inte tränar på fler än tre superkrafter samtidigt och Lisa väljer att koncentrera sig på att lära sig flyga, prata med djur och slagsmålsteknik. Men att träna upp sina superhjälteförmågor är lättare sagt än gjort. Det går minst sagt trögt, men skam den som ger sig.

Mobbing är ett ämne som Elias och Agnes Våhlund engagerar sig för. Handbok för superhjältar kom till när Elias dotter utsattes för mobbing i skolan och paret började fundera på hur man kan närma sig ämnet. Längst bak i boken finns också kontaktuppgifter till Bris och tips på vad man kan göra om är utsatt för eller känner någon som är utsatt för mobbing.

Det serieliknande formatet är lättillgängligt och blir tillsammans med de snygga mangainspirerade illustrationerna riktigt lockande. Sidorna med Lisas anteckningar och utdrag från hennes dagbok i slutet av boken är också detaljer som jag gillar och som förstärker porträttet av Lisa. Boken är lämplig från cirka åtta-nio år, textmängden är inte speciellt omfattande, men här finns lite knepigare ord som yngre läsare kan haka upp sig på. Det lilla aber jag har gentemot Handbok för superhjältar är de amerikansk-/brittisk-influerade miljöerna, vilka i och för sig står helt i paritet med superhjältevärlden som vi känner den och det skulle också kunna vara en vinkning till illustrationernas mangaförlagor. Och helt ärligt så hade det kanske inte blivit lika coolt med svenska miljöer, men kanske hade det bjudit på lite mer igenkänning hos läsarna? Dock kvarstår det faktum att Handbok för superhjältar kan vara en av årets coolaste barnböcker! Jag ser mycket fram emot del två, Röda masken, som kommer ut i höst.

Stort tack till Elias och Agnes Våhlund för recensionsexemplaret!

tisdag 8 augusti 2017

Stenkistan

Länk till adlibris och bokus
Det är alldeles i början av sommarloven när Lukas av en slump hittar dödskallen. Det är den vita släta ytan bland alla grå stenar i gropen som fångar hans uppmärksamhet men det är först när Lukas grävt fram den vita stenen som han ser att det är ett kranium från en människa. Ett infall gör att Lukas plockar med sig dödskallen och snart hamnar det hos en osteolog som vill undersöka kraniet.

När Lukas får syn på ett foto av sin mormor som ung tillsammans med två kompisar som mysteriets omfattning ökar. På bilden med mormor poserar en flicka vars foto Lukas vet att han sett i en ruffig gammal jaktstuga, alldeles i närheten av gropen där han fann dödskallen. Mormor berättar att hennes kompis, Elina, försvann strax efter att fotot togs och sen dess har hon aldrig mer hört av henne. Enligt gammal tro hände det att skogen tog sina offer, berättar mormor, men det låter alldeles för övernaturligt i Lukas öron. Det måste finnas en logisk förklaring. Kan det finnas nåt samband med döskallen han hittade?

Undan för undan läggs pusselbitarna fram där vi får veta mer om Elina och vad som hände henne.

Stenkistan är nu inte bara en berättelse om en mystisk gåta, för även om Lukas gärna ägnar sommaren åt att leta efter spännande upptäckter i skogen och att försöka lösa mysterier, så har relationer och tjejer den här sommaren börjat hamna i mer fokus för Lukas. Felicia verkar intresserad av honom, men helst hade Lukas önskat att Jenna, hans bästa kompis hade velat hänga mer med honom, och kanske också vara mer än bara kompis med honom.

Detta att Annika Widholm blandar in flera sidoberättelser tycker jag gör Stenkistan något spretig. Här finns dessutom humoristiska inslag med en förvirrad mormor och jag tycker att det blir lite väl mycket blandad kompott. Gåtan med dödskallen är så klart spännande och mormoderns plats i storyn viktig, men kärlekshistorierna hade jag kunnat klara mig utan. Men, jag tror ju att detta absolut kan fånga läsare mellan elva-tretton år. Dessutom är Stenkistan skriven med korta och enkla meningar, vilket gör denna bok utmärkt för den ovana läsaren eller för nån som vill ha lite mer lättläst men samtidigt gärna läser en något tjockare bok.

Stort tack till Annika Widholm och Hegas förlag för recensionsexemplaret!

måndag 7 augusti 2017

Blybröllop

Länk till adlibris och bokus
Som bibliotekarie eller bibliofil får man nästan inte missa Sara Paborns Blybröllop. Denna dråpliga och svarta berättelse om bokälskande bibliotekarien Irene Hussvig som tröttnat på sitt mångåriga och kärlekslösa äktenskap och som därför bestämmer sig för att långsamt giftmörda sin make är verkligen minnesvärd. Blybröllop är Breaking bad i bibliotekariekofta. Typ. Och det är riktigt underhållande läsning!

Irene är en riktig old school-bibliotekarie. Det är böckerna som är hennes skötebarn, det är de vackra utgåvorna, de litterära mästerverken, de bildande romanerna som hon vurmar för. Hon och nya chefen som vill göra bibblan till ett hippt och fräscht ställe där lyrikhörnan byts ut mot en karaokemaskin, har diametralt olika uppfattningar om vad ett bibliotek ska vara och kan man nåt om biblioteksvärlden så är det väldigt träffande hur Paborn raljerar över det samtida biblioteket och den identitetskris som ibland kan uppstå när det nya ska ersätta det gamla.

Men detta är nu inte romanens huvudtema. Nej, Irene Hussvig är sedan många år tillbaka gift med Horst, en man som skulle kunna vara Irenes raka motsatts. Möjligen fanns en kärlekens låga i förhållandets begynnelse, men efter 39 års äktenskap har både gnista, glöd och respekten för varandra försvunnit. Eller snarare Horsts respekt för Irene. Irene får helt enkelt en dag nog av Horsts många pikar, hans sarkasm och det faktum att hon låtit honom förminska henne, låtit hans vilja styra i alla år. Enklaste vägen hade givetvis varit att ta ut skilsmässa. Detta är dock inget alternativ då det hade varit en alldeles för enkel utväg, utan istället får Irene en idé, efter att ha läst om hur man utvinner blysocker, om att långsamt giftmörda sin make.

På vinden i en gammal kista hon ärvt från sin mor finns blytyngder som under alla dessa år legat orörda, men som Irene nu får användning för och köket blir hennes laboratorium. Hur man ska gå tillväga som amatörkemist går ju enkelt att läsa sig till i böckerna. Böcker som Irene har fri tillgång till via sitt jobb. I liten skala börjar Irene ersätta det socker Horsts använder i sitt kaffe med blysocker och sakta men säkert vinner Irene tillbaka sitt självförtroende när hon i tyst triumf inser att hennes plan faktiskt fungerar, att hon faktiskt håller på att bryta ned Horst inifrån och ut.

Blybröllop är dråplig och smart med många finurliga formuleringar. Ta bara denna här bredvid från sidan 177 om ordet gift. Genialt!

Trots det ganska förfärliga Irene utsätter sin make för så kan man dock inte annat än att heja på henne och triumferas över hennes framgångar som giftmörderska.


Världens mesta Ester

Länk till adlibris och bokus
Signe går på lågstadiet (uppskattningsvis ettan eller tvåan) och en dag börjar det en ny tjej i hennes klass. Ester, heter hon och när Ester på lunchrasten frågar om inte hon och Signe kan bli kompisar blir Signe väldigt glad. Hon känner sig utvald och tycker dessutom att Ester verkar väldigt spännande. Ester har till exempel egen mobil och egen nyckel hem - hon får till och med lov att gå hem själv. Och så har hon en mamma som är skådespelerska och bor i New York.

Signe berättar imponerat om sin nya kompis för sina föräldrar. Konstigt nog verkar de inte alls imponerade, utan ifrågasätter snarare om Ester verkligen talar sanning. Signe tycker att mamma och pappa är dumma. Hon känner sig avundsjuk på allt det spännande som Ester har och framför allt på allt det som Ester får och kan göra. Varför kan inte Signe få gå hem själv till exempel? Men en del saker känns väldigt förbjudet att göra. Som när Ester övertalar Signe att smita in i lärarrummet och ta kaka, eller att smita från fritids för att följa med Ester hem och äta mellis.

Ester får Signe att testa gränserna, trots att det inte alltid känns ok. Och som vuxen läsare förstår man ju att Ester nog inte har det så himla bra hemma som hon vill göra sken av.

Världens mesta Ester av Anton Bergman är en vardagsberättelse vars innehåll gärna kan diskuteras och pratas om, det här är alltså en utmärkt högläsningsbok eller en bok som man kan läsa i grupp och prata om.

fredag 4 augusti 2017

Vi på Saltkråkan

Länk till adlibris och bokus
Merparten av mina Astrid Lindgren-upplevelser som barn har skett via de många filmatiseringar som finns av hennes böcker. Jag älskade att titta på Pippi Långstrump, Madicken, Karlsson på taket och alla andra filmer vi hade på VHS när jag var barn. Vi på Saltkråkan tillhörde givetvis samlingen och jag älskade dessa filmer lika mycket som de andra, men det är först nu i vuxen ålder som jag ens intresserat mig för att läsa Vi på Saltkråkan.

Handlingen kunde jag ju redan nästan utantill, och därför slog det mig mest under läsningen hur noga och omsorgsfullt man valt att följa Lindgrens berättelse när man filmatiserat Vi på Saltkråkan. Både scener och repliker känner jag igen och läsningen blir en riktig nostalgiresa med barndomsminnen från när jag och min syster kollade på video på tjock-tv:n hemma. Men jag lägger också märke till en del karaktärsdrag hos personerna som jag vet att jag inte uppfattade som barn. Farbror Melker var till exempel i mina barnaögon en lustig, ibland lite vresig gubbe men nu ser jag istället den ensamstående och kärleksfulle fadern som kan tänka sig att göra allt för sina barn. Han är tecknad med ofantligt mycket kärlek och bara det faktum att Lindgren skildrar en ensamstående fader måste ha varit normbrytande på sin tid. Och Tjorven sen, hon var ju inte alls alltid så oskuldsfull eller ovetandes om de upptåg hon ställde till med, som jag trodde, hon visste precis vad hon gjorde och hur hon skulle göra för att vara en riktig retsticka.

Jag blir så klart nyfiken på att läsa fler Astrid Lindgren-böcker, för trots att jag kan berättelserna mer eller mindre utantill så finns här ju uppenbarligen många detaljer, perspektiv och bottnar i berättelserna att upptäcka.