tisdag 1 november 2016

Djupgraven

Länk till adlibris och bokus
Tolvåriga Tuva är ett skärgårdsbarn. Hon bor ute på ön Harö i Stockholms skärgård och känner till varenda ö och kobbe, vartenda grund och grynna i fjärdarna runt om. Bästa tiden på året är hösten när alla sommargäster försvunnit och de enda människor som finns kvar är de bofasta öborna.

Men den här hösten är oroligare än vanligt, det ligger en illavarslande stämning över skärgården. Tuva som alltid har älskat havet har börjat drömma mardrömmar om att hon drunknar. Och de senaste veckorna har illamåendet slagit över henne varje morgon när hon sätter sig i skolbåten för att bli skjutsad till skolan på Runmarö.

Skolan har inte fler än fyrtio elever men bara för att det är en liten skola betyder inte det att alla är kompis med alla. Tuva är den som är utanför.

Morgonen för den årliga skolorienteringen ligger dimman tät över Runmarö och meningen är att eleverna ska springa två och två, men som vanligt blir Tuva över, vilket hon helt ärligt ändå inte har så mycket emot. När Tuva är på väg mot en av kontrollerna så har dimman tätnat ännu mer. Det känns som att hela världen är inbäddad i bomull och det är knäpptyst runt omkring. Men så ser Tuva en skugga en bit framför sig. Det är Rasmus som liksom stapplar fram, inte mot kontrollen som bör ligga nere vid vattnet, utan in mot skogen till. Axel, som Rasmus skulle springa med, kan Tuva inte se över huvud taget och Tuva förstår att något är fel. Hon följer efter Rasmus och blir nästan däckad av den starka stanken som slår emot henne. Det är en stank av rutten tång och härskna ägg. En doft av död. Och Rasmus är som hypnotiserad. Han stapplar mot stanken, inte bort från den som vilken normal person som helst hade gjort, och det är då Tuva ser ljuspunkterna som svävar framför honom. Det är dessa som får Rasmus att gå in i skogen. Tuva vet inte vad som händer men hon känner att något farligt är på gång och hon slänger sig över Rasmus för att väcka honom ur den hypnos han tycks ha hamnat i. Troligtvis räddar hon därmed hans liv.

Men Axel är spårlöst försvunnen och varken skallgångskedjor eller polis lyckas finna honom. I skolan pratas det elakt om att det är Tuvas fel att Axel är försvunnen. Och ja, hon vet helt klart mer än vad hon kan eller vill berätta för polisen. Men spelar det nån roll om hon påstår att det var älvor hon såg i skogen. Vem hade liksom trott på det? Och vem vill lyssna på Tuvas oro över det som tycks lura i havet? Där finns nämligen utan tvekan något otäckt som inte har där att göra.

Mor och dotter Sten har inlett ett väldigt lyckat samarbete i och med Djupgraven som är första delen i en blivande trilogi (Jippi!) Jag får lite Pax-känsla av all den nordiska folktron som förekommer i berättelsen, men jag gillar skarpt att Camilla och Viveca Sten lyfter fram dessa element. Spåret med nedskräpning och hotet mot Östersjömiljön som också förekommer hade kunnat bli väl pedagogiskt, men jag tycker att författarparet lyckas väl med att få in miljömedvetenheten utan att ge några pekpinnar. Istället knyter de ihop detta med den allmänt tynande tron på knytt och väsen och "det gamla folket". Det är tänkvärt. Sist i boken presenteras en rad smarta klimattips som går att implementera på fler ställen än bara skärgårdsmiljön.

Djupgraven är en sjukt spännande och stämningsfull höstrysare. Och jag, som tillbringar delar av somrarna på Runmarö, kommer definitivt att tänka mig för både en och två gånger innan jag ska bada nästa sommar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar