måndag 28 november 2016

Det var du!

Länk till adlibris eller bokus
Toby vaknar mitt i natten av att en man sitter på fotändan till hans säng och tilltalar honom vid namn. Toby som aldrig tidigare sett mannen blir så klart livrädd. Inte minst för att mannen är blodig i ansiktet och där ena ögat skulle ha suttit är ett tomt kulhål med blod som går som en strimma längs kinden. I handen håller mannen ett kricketslagträ och med det pekar mannen på Toby och säger att Toby är en mördare.

Toby tror inte att det är på riktigt, det måste vara en dröm. Dessutom har Toby inte dödat någon, han är inte ens våldsam av sig utan bara en tönt som gillar serietidningar och avskyr kricket. Men mannen, eller spöket som det ju faktiskt rör sig om, är nog så verklig och han hävdar bestämt att det är Tobys fel att han är död. Och allt beror på att Toby kastade iväg det där kricketslagträet som han nu sitter och pekar på Toby med. Men, säger spöket, Toby kan också ställa saker och ting till rätta. Han kan se till så att mannen får leva. Han måste bara resa tillbaka till det förflutna och se till att inte kasta det där kricketslagträt.

Toby lovar och återvänder till gårdagen med hjälp av spöket. Men han upptäcker också att det han lovade göra ogjort inte bara leder till en mans död utan också till bra saker. När Toby kastade slagträet startade han nämligen en serie händelser, några goda, några mindre bra och andra direkt dåliga. Och om han nu INTE kastar slagträet så kommer ingen av de positiva sakerna heller att ske. Så vad ska Toby göra? Ska han välja att rädda en mans liv och på så vis förstöra andra personers chanser och möjligheter eller ska han låta mannen dö och låta fler personer uppleva lycka?

Det var du! är skriven av Keith Gray som också skrivit en bok som heter Johnny Kemps återkomst och som jag gillade väldigt mycket. Det var du! presenterar förvisso ett intressant moraliskt dilemma men berättelsen tar sig aldrig, det blir aldrig tillräckligt spännande. Och att ha med både spöken och tidsresor känns bara krystat. Lite besviken är jag faktiskt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar