tisdag 2 augusti 2016

Du, bara

Läs mer på adlibris eller bokus
Den bok som i sommar lyckats leverera mest lyckopirrskänslor är helt klart Anna Ahlunds Du, bara. Det riktigt bubblar av sprittig ung kärlek med alla dess känslor av osäkerhet, frustration och förtvivlan som varvas med varmt pirr och rusig lycka. Det är helt underbart härligt att bli meddragen i Johns kärleksrus. Hett är det också.

Det är alltså John det handlar om. Det är sommaren efter nian och John och hans storasyster Caroline tillbringar sommaren hemma i lägenheten i Uppsala medan deras föräldrar håller till på sommarstället. John tillbringar dagarna med att hänga med bästisen Ellie, löpträna och gå och vänta på besked på om han kommit in på fotbollsgymnasiet. Caroline berättar om sitt nya span, en kille som jobbar i pappersbutiken mittemot den skobutik hon själv sommarjobbar i och snart har hon bjudit hem honom på middag. Frank, heter han, och John förstår direkt vad det är hans syster har fallit för, för själv blir han helt betagen i Franks mörka ögon.

Men nu är det ju syrran som har tingat Frank, och Caroline brukar få sin vilja igenom så det är bara för John att gilla läget. Tänker han till en början. För efter att Frank följt med Caroline och John till deras sommarställe så förstår John att Frank nog är intresserad tillbaka. Förälskelsen blommar upp våldsamt. Men att tävla i kärlek mot sin egen syster, går det? Hur kan han berätta för Caroline? Och hur ska han få Frank att förstå att bästisen Ellie inte är mer än just en bästa kompis? Frank själv visar sig dessutom vara en inte helt okomplicerad typ med ett tungt känslobagage att jobba med, något som går ut över John.

Du, bara säljs in lite grand som ett triangeldrama, ett drama som, tack och lov, ganska snart rinner ut i sanden och mynnar ut i en hyfsat traditionell kärlekshistoria med övertygande pirr och våndor när förnuftet och sviktande mod försöker sätta stopp för starka känslor som inte går att stoppa. Och tro nu inte att jag med föregående mening antyder att den homosexuella kärleken problematiseras, för det är något som Ahlund skiter fullständigt i att göra - vilket också gör den här boken till en så lysande kärlekshistoria.

Skulle det vara något jag opponerar mig mot i Du, bara så är det väl bara att jag tycker att John känns väl mogen (känslomässigt) för sina sexton år. Liksom Frank. Eller? Är det bara jag med mitt vuxenperspektiv? Jag tror ju inte någon tonåring skulle reflektera över detta. Och det är verkligen en petitess. Du, bara är sommarens kärleksbok som får mina varmaste rekommendationer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar