Kvinnan på tåget

I pocket hos adlibris och bokus

Paula Hawkins Kvinnan på tåget är en av det senaste årets mest omtalade och hyllade böcker och i höst kommer filmen som bygger på romanen. Och jag får väl instämma i att boken är en riktigt spännande bladvändare.

Rachel har sjunkit djupt ner i alkoholmissbruk efter att hennes man lämnade henne för en annan kvinna, hon har förlorat sitt jobb och bor inneboende hos en bekant och delvis därför försöker Rachel hålla skenet uppe. För Rachel har inte berättat för någon att hon har förlorat sitt jobb och därför kliver hon upp varje morgon och tar tåget in till London, varje dag, samma tid. På vägen in till stan åker tåget förbi den sömniga lilla ort hon en gång bodde i tillsammans med sin nu före detta make. Maken bor kvar i deras en gång gemensamma hus med den nya hustrun och deras gemensamma dotter. Rachel kan se huset från spåret men det är inte sitt gamla hus som hon koncentrerar sin uppmärksamhet på. Istället är det ett annat hus som intresserar henne. Där bor ett ungt par, hon kallar dem Jason och Jess, och Rachel fantiserar fram deras liv. Hon hittar på vad de arbetar med, hur det ser ut inne i huset och fantiserar om att de har det perfekta förhållandet.

Men en dag ser Rachel från tågfönstret hur Jess kysser en annan man och hela Rachels fantasibild raseras. Hon blir själv rasande på Jess! Hur kan hon göra så här mot Jason?! Men allt får ytterligare en vändning när Jess sedan dagen efter rapporteras som saknad. Hon är puts väck. Självklart misstänker man hennes make. Rachel som följer händelseutvecklingen på nyheterna inser att hon sitter på värdefull information och att hon därmed kan visa att hon är något mer än den alkoholiserade kvinnan på tåget.

Kvinnan på tåget är som sagt en sjukt spännande thriller, om än inte så himla överraskande. Jag gillar den i och för sig skarpt fram till ungefär två tredjedelar innan i boken, sen blir det nämligen rätt så uppenbart vartåt det barkar och vem den skyldige är. Betyget blir att jag gillar romanen, men den var inte så sjukt bra som jag föreställt mig (kan i och för sig vara att jag bara är luttrad och inte låter mig överraskas så värst mycket). Porträttet av Rachel som en nedbruten alkoholiserad kvinna oförmögen att ta ansvar för sitt liv eller ta tag i det är dock lysande och jag kan mycket väl tänka mig att se filmen när den går upp på bio i höst.