Min mormor hälsar och säger förlåt

I pocket hos adlibris eller bokus

Jag var måttligt imponerad av Fredrik Backmans En man som heter Ove när jag lyssnade på den för ett par år sen. Jag har hela tiden intalat mig själv att jag nog inte gillade Ove-boken eftersom jag har lite svårt för inläsaren Torsten Wahlunds röst. För det är ju så många som hyllat Backman och hans böcker. Även Min mormor hälsar och gråter har det östs beröm över. Och nu har jag läst även den och får väl helt enkelt konstatera att Backman nog inte är min typ.

Sjuåriga Elsa är inte som alla andra sjuåringar. Hon är vältalig, intelligent och ligger långt före alla andra sjuåringar vad gäller såväl läsning och skrivning som en massa annan kunskap. Och hon är inte bly med att berätta för alla andra när de har fel. Hon är en besserwisser helt enkelt och tyvärr innebär detta att rätt många tycker att Elsa är en väldigt störig typ. Bland annat de i skolan. Och tyvärr är det många som tycker direkt illa om henne där och vill henne illa.

Så Elsa är rätt så ensam. Hon har inga kompisar förutom sin mormor. Men å andra sidan fyller mormor en så stor plats att det ändå knappt finns plats för några andra vänner. Elsa och hennes mormor bor i samma trappuppgång och därför träffas de i stort sett varje dag. Elsas mormor anses också vara lite annorlunda. Lite galen och kanske lite väl impulsiv, men det bryr sig inte Elsa om. Tillsammans har Elsa och mormor en egen fantasivärld, ett kungarike som heter Miamas och dit tar Elsas mormor Elsa till första gången när Elsas föräldrar skiljer sig och allt är hemskt. Elsa får höra historier om alla fantastiska platser och varelser som finns i Miamas och mormor lär också ut det hemliga språk som man pratar i Miamas.

Men så blir mormor sjuk, hon får cancer och hon dör. Kvar blir Elsa med ett sista och storslaget äventyr som hennes mormor planerat åt henne på sin sjukbädd. Elsa får i uppdrag att lämna brev till alla grannarna i vilka Elsas mormor hälsar och säger förlåt. Och på så vis får Elsa lära känna alla andra som bor i hennes hus men hon får också lära känna sin mormor på nytt.

Jag gillar förvisso idén med boken och jag gillar Elsas och hennes mormors relation och jag gillar hela den sagovärld som Elsas mormor skapat. Här finns en del att ifrågasätta med själva historian förvisso: hur många sjuåringar har skåp i en korridor i skolan? Hur många föräldrar eller lärare låter bli att göra en orosanmälan om ett barn kommer hem med blåmärken vareviga dag? Och hur kan en psykolog fortsätta utöva sitt yrke när hon själv borde gå i terapi? Men det är framför allt Backmans berättarstil jag inte gillar. Allt blir för omständligt och för långt och det är för många upprepningar (undrar till exempel hur många gånger Britt-Marie säger att något är kutym i den här boken) och därmed alldeles för många sidor och alldeles för utdraget och jag tröttnar. Och nu är jag och Bacman klara med varandra.