En bön för de stulna

Mer om boken på adlibris eller bokus

Jennifer Clement har tillbringat tio år med att intervjua, lyssna på och samla ihop berättelser från en rad mexikanska kvinnor. Det har varit berättelser om döttrar som försvunnit, systrar som aldrig kom hem, barndomsvänner som blev hämtade av någon bil. Det finns ingen exakt statistik på hur många av Mexikos kvinnor som utsatts för trafficking, men man vet att det är många som är drabbade. Och efter att ha lyssnat på så många liknande berättelser så bestämde sig Clement för att hennes roman skulle handla om Mexikos försvunna kvinnor och barn.

I en liten bergsby utanför Acapulco bor Ladydi med sin mamma. I byn bor flera familjer, men inte i en enda finns det någon man (förutom en storebror i tonåren). Alla fäder och makar har lämnat byn för att jobba i Acapulco eller gå över gränsen till USA. En del hälsar på då och då, några skickar pengar ibland men andra är försvunna sen länge. I denna kvinnodominerande värld där hettan kan vara kvävande, där skorpionerna är dödliga och där den korrumperade militären dumpar växtgiftet som egentligen är avsett för knarkodlingarna - där växer Ladydi och hennes jämnåriga vänner upp förklädda till pojkar. När det inte längre går att låtsas vara pojke längre görs flickorna så fula som möjligt istället - allt för att undvika att knarkkartellerna ska komma i sina bilar och ta tjejerna. Utanför husen har man förberett gropar i marken som flickorna får gömma sig i när man anar en bil komma i fjärran. Men trots alla knep man tar till, trots alla försiktighetsåtgärder så händer det ibland ändå att någon blir stulen. Paula var till exempel alldeles för vacker för att kunna bli ful hur mycket hennes mamma än försökte.

Ladydi är hur som helst en av få tjejer som lyckas ta sig från bergsbyn utan att bli stulen. Hon får ett jobb i Acapulco som barnflicka, men på grund av olyckliga händelseutvecklingar och omständigheter hamnar Ladydi så småningom i fängelse istället.

En bön för de stulna är en ohygglig skildring av det utsatta liv som är vardag för merparten av Mexikos kvinnor. Flickorna i byarna är inget annat än handelsvaror för knarkkartellerna. De är värdefulla varor då de kan användas mer än en gång, (knark kan man till exempel bara sälja en gång) men samtidigt har de inget värde överhuvudtaget. Överhuvud taget är bristen på människovärde något som genomsyrar hela romanen. Det är knark och pengar som är värt något. Och män. Men inte ens det gör någon oersättlig.

En bön för de stulna är skriven med ett totalt osentimentalt språk, allt berättas rakt upp och ner som det är, vilket på sätt och vis gör att berättelsen känns distanserad men som samtidigt känns nödvändig för att man som läsare ska klara av att läsa Ladydis berättelse utan att bli totalt översköljd av det elände som det berättas om. Men trots allt detta elände så tycker jag att det här är en på så många vis oerhört läsvärd bok.