 |
| finns bl.a. på adlibris eller bokus |
Det har nog gått ett år sen barndomsvännerna från lilla småländska Ingelstad var samlade sist. Efter studenten drog de åt olika håll för att plugga, resa, jobba. Det är Ludde, Tove, Paula och David. Och så Jonathan. Jonathan som blev kvar i Ingelstad för att han var ett år yngre och hade ett år kvar i skolan. Jonathan som är anledningen till att de är tillbaka på uppväxtorten men som inte längre är med. Jonathan som hittades död, flytande livlös vid badstället Djupa ro och som nu ska begravas.
Hur hanterar man det? Att en av ens närmaste vänner inte finns längre. Alla sorgtyngda förlustkänslor som dessutom blandas med det dåliga samvetet över att man varit dålig på att höra av sig under det senaste året för att man varit så upptagen med att börja leva, börja vara vuxen. För att man varit så ivrig att göra sig fri och ta sig bort från det lilla samhälle där ens identitet mer eller mindre är cementerad sen barnsben för att alla redan vet vem man är. Och ändå glider man direkt in i de gamla rollerna så fort man kommit hem igen. Det är som att man inte ens varit iväg.
Tillsammans försöker vännerna trösta varandra, dela med sig av sina minnen men framför allt försöker de förstå vad som har hänt - det är så ofattbart - Jonathan hade ju så mycket kvar av livet. Hur överlever man en sådan här förlust? Och hur ska de hantera känslan av att de, trots att de räknar sig som Jonathans närmsta vänner, ändå har en känsla av att de kanske inte helt och hållet kände honom. Det kanske inte var en olyckshändelse att han drunknade?
Djupa ro är en bok om sorgearbete och vänskap. Om att vara på väg ut i livet men ändå inte ha kapat alla trådar till uppväxttiden. Alla som vuxit upp i ett mindre samhälle känner säkert igen den där känslan som David har - hur mycket ens barndom och uppväxtort kan prägla en och hur ingenting och ändå allt har förändrats under ett år. Romanen blir också som en påminnelse om att det gäller att vårda de relationer man har. Ibland måste man kanske ställa de svåraste frågorna för att vara en bra vän. Och ibland måste man gå igenom allt det svåra som det innebär att förlora någon för att förstå att inget varar för evigt. För mig var Djupa ro en fullträff som jag gillade jättemycket!
Hur hanterar man det? Att en av ens närmaste vänner inte finns längre. Alla sorgtyngda förlustkänslor som dessutom blandas med det dåliga samvetet över att man varit dålig på att höra av sig under det senaste året för att man varit så upptagen med att börja leva, börja vara vuxen. För att man varit så ivrig att göra sig fri och ta sig bort från det lilla samhälle där ens identitet mer eller mindre är cementerad sen barnsben för att alla redan vet vem man är. Och ändå glider man direkt in i de gamla rollerna så fort man kommit hem igen. Det är som att man inte ens varit iväg.
Tillsammans försöker vännerna trösta varandra, dela med sig av sina minnen men framför allt försöker de förstå vad som har hänt - det är så ofattbart - Jonathan hade ju så mycket kvar av livet. Hur överlever man en sådan här förlust? Och hur ska de hantera känslan av att de, trots att de räknar sig som Jonathans närmsta vänner, ändå har en känsla av att de kanske inte helt och hållet kände honom. Det kanske inte var en olyckshändelse att han drunknade?
Djupa ro är en bok om sorgearbete och vänskap. Om att vara på väg ut i livet men ändå inte ha kapat alla trådar till uppväxttiden. Alla som vuxit upp i ett mindre samhälle känner säkert igen den där känslan som David har - hur mycket ens barndom och uppväxtort kan prägla en och hur ingenting och ändå allt har förändrats under ett år. Romanen blir också som en påminnelse om att det gäller att vårda de relationer man har. Ibland måste man kanske ställa de svåraste frågorna för att vara en bra vän. Och ibland måste man gå igenom allt det svåra som det innebär att förlora någon för att förstå att inget varar för evigt. För mig var Djupa ro en fullträff som jag gillade jättemycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar