söndag 31 januari 2016

Något för 2016?

Alla dessa böcker! För tre år sen skrev jag ett inlägg där jag listade en hel radda böcker som står/stod på min vill-läsa-lista och faktiskt så kan jag nu konstatera att jag faktiskt lyckats läsa ett par av dem. Och några har jag faktiskt tappat suget för att läsa. För hela tiden, konstant, varje dag får jag nya lästips, kommer det nya böcker och ja, det är helt enkelt dags att revidera den där vill-läsa-listan. Uppdatera den och hoppas på att jag ska hinna med några av följande i år...

Om vi då börjar med de som får följa med från den gamla listan så kommer Joyce Carol Oates roman om Marilyn Monroe, Blonde, antagligen för evigt stå kvar tills jag tagit mig för att läsa den. (Men den är ju så tjock...) Sen följer även Murakami, Kafka på stranden och Johanna Nilssons Hon går genom tavlan ut ur bilden samt En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa med som titlar jag fortfarande är väldigt nyfiken på. (Övriga olästa böcker på listan står för rättvisans skull kvar på listan men har halkat längre ned)

Nya på listan är:
  • Kate Atkinson, Liv efter liv. Efter att ha hört talas om den på en bokcirkel i slutet av 2015 har jag varit supersugen på att läsa denna intressanta roman som handlar om en kvinna som föds och dör om och om igen och som på så vis liksom lever sitt liv om och om igen fast med små, eller stora, variationer. Hade hoppats på att få med den på semestern nyligen, men tyvärr var det kö på bibblan och pocketversionen hade ännu inte kommit ut.
  • Margaret Atwoods dystopiska Oryx och Crake borde egentligen funnits med redan på den tidigare listan. Hur kunde jag glömma den!
  • Ännu en dystopi: Ull av Hugh Howey har varit hemma och vänt två gånger redan! Kommer 2016 bli ett bättre år för Ull?
  • Skorstensjul av Mårten Sandén är jag faktiskt övertygad om att jag kommer att läsa i år. Jag brukar ha för vana att läsa de där julkalenderböckerna ett år efter att de kommit ut och det lär bli så även med denna.
  • Charlotte Brontës Villette har också varit hemom och vänt men fått lämnas tillbaka på grund av tidsbrist. Jag har till och med lekt med tanken på att köpa den, men av erfarenhet vet jag att jag nedprioriterar de böcker som står i min egna bokhylla eftersom jag ju alltid kan läsa dem sen. Så det är en dålig idé. Men snyggt omslag har den och kanske köper jag den efter att jag läst den istället då.
  • En bön för de stulna av Jennifer Clement utspelar sig i Mexiko och handlar om unga utsatta kvinnor på landsbygden som riskerar att kidnappas av knarkkartellen om de är för vackra. Därför försöker deras mödrar istället göra dem fula eller få dem att likna pojkar. Troligtvis en mycket intressant, engagerande och skrämmande roman. Och kanske en utmärkt bok att lägga fram som förslag i bokcirkel?
Och så några thrillers:

  • Efter att ha läst Gillian Flynns Mörka platser och Gone girl och gett dem omdömet skitspännande så är jag så klart supernyfiken på Vassa föremål.   
  • Patricia Highsmiths Främlingar på ett tåg gavs ut första gången 1950, hyllades, filmatiserades av Hitchcock och kom i nyutgåva i somras. Och nånstans har jag för mig att jag läst att den ska filmatiseras på nytt. Jag vill läsa!
Jag skulle kunna lägga till ännu fler titlar än ovanstående. Jag har till exempel inte ens brytt mig om att ta upp alla böcker som kommer ut i år. Och det finns även en hel radda barn- och ungdomsböcker som jag också vill läsa men ännu inte hunnit med, men jag får hejda mig nånstans. Och dessutom är sannolikheten större att jag ändå får in de barn- och ungdomsböcker jag vill läsa i min läsning 2016, så jag struntar helt enkelt i att lista dem.

fredag 29 januari 2016

Djupa ro

finns bl.a. på adlibris eller bokus
Så jädra fin! Lisa Bjärbo är som vanligt träffsäkerheten själv när hon skriver allvarligt och inkännande men samtidigt livsbejakande och med en ha-hela-livet-framför-sig-känsla.

Det har nog gått ett år sen barndomsvännerna från lilla småländska Ingelstad var samlade sist. Efter studenten drog de åt olika håll för att plugga, resa, jobba. Det är Ludde, Tove, Paula och David. Och så Jonathan. Jonathan som blev kvar i Ingelstad för att han var ett år yngre och hade ett år kvar i skolan. Jonathan som är anledningen till att de är tillbaka på uppväxtorten men som inte längre är med. Jonathan som hittades död, flytande livlös vid badstället Djupa ro och som nu ska begravas.

Hur hanterar man det? Att en av ens närmaste vänner inte finns längre. Alla sorgtyngda förlustkänslor som dessutom blandas med det dåliga samvetet över att man varit dålig på att höra av sig under det senaste året för att man varit så upptagen med att börja leva, börja vara vuxen. För att man varit så ivrig att göra sig fri och ta sig bort från det lilla samhälle där ens identitet mer eller mindre är cementerad sen barnsben för att alla redan vet vem man är. Och ändå glider man direkt in i de gamla rollerna så fort man kommit hem igen. Det är som att man inte ens varit iväg.

Tillsammans försöker vännerna trösta varandra, dela med sig av sina minnen men framför allt försöker de förstå vad som har hänt - det är så ofattbart - Jonathan hade ju så mycket kvar av livet. Hur överlever man en sådan här förlust? Och hur ska de hantera känslan av att de, trots att de räknar sig som Jonathans närmsta vänner, ändå har en känsla av att de kanske inte helt och hållet kände honom. Det kanske inte var en olyckshändelse att han drunknade?

Djupa ro är en bok om sorgearbete och vänskap. Om att vara på väg ut i livet men ändå inte ha kapat alla trådar till uppväxttiden. Alla som vuxit upp i ett mindre samhälle känner säkert igen den där känslan som David har - hur mycket ens barndom och uppväxtort kan prägla en och hur ingenting och ändå allt har förändrats under ett år. Romanen blir också som en påminnelse om att det gäller att vårda de relationer man har. Ibland måste man kanske ställa de svåraste frågorna för att vara en bra vän. Och ibland måste man gå igenom allt det svåra som det innebär att förlora någon för att förstå att inget varar för evigt. För mig var Djupa ro en fullträff som jag gillade jättemycket!


torsdag 28 januari 2016

Löss!

Finns att köpa hos bokus eller adlibris
Finns det något otäckare än att drabbas av löss? Det kliar, det kryper och obehagskänslan gör att det kryper och kliar ännu mer! Och det är superobehagligt att bara tänka tanken på att en liten lus suger blod i skalpen eller på kroppen. Jag vet, för efter semestern nyligen började det klia och komma utslag och vi befarade så klart ett lusangrepp. Det visade sig nu vara falskt alarm, men innan vi visste det så var det inte alls särskilt mysigt att krypa ned i sängen om kvällen och veta att små bedbugs kanske hade följt med oss hem från vår resa.

Som tur är så är löss inte farliga för människan, mer än att det som sagt kan vara väldigt obehagligt och att det kan vara väldigt svårt att bli av med löss om man väl drabbats. Bengt-Erik Engholms informativa faktabok Löss berättar om allt du någonsin undrat över om de små blodsugande krypen. Bland annat ges det råd och tips på vad man ska och bör göra om man misstänker att man fått löss, vi får lära oss om luslivscykeln och hur tåliga de små liven är (de går att jämföra med superhjältar i tålighet och styrka!), vi får också en liten historielektion med kuriosa om hur man gjorde förr i tiden, för lusen har minsann hängt med länge. Redan de gamla egyptierna plågades av den lilla lusen. Och det finns många sorter: huvudlus, kroppslus eller klädlus, flatlus och så vägglusen som egentligen inte alls är någon lus. Sen finns det andra sorters löss som vi faktiskt äter (används som färgämne i bland annat godis och glass) och sminkar oss med. Det tänker man inte så ofta på.

Förutom att Löss är en väldigt informativ och underhållande bok så fyller den en till funktione genom att verka avdramatiserande. Det är inte så farligt med löss, det har inget att göra med om man är smutsig eller har dålig hygien utan alla kan få det nån gång. Men det är klart - kan man undvika det, så är det ju ännu bättre.

tisdag 26 januari 2016

Svindlande höjder

Emily Brontës Svindlande höjder är en klassiker jag länge sett fram emot att läsa och som jag dessutom tagit för givet att jag skulle tycka mycket om. Men Svindlande höjder var nu inte så svindlande som jag föreställt mig. Jag hade hoppats få uppleva liknande himlastormande känslor som Catherine och Heathcliff och jag trodde att jag skulle känna både med och för deras karaktärer, men jag kan omöjligen hysa sympatier med någon av deras tarvliga och för det mesta elaka karaktärer. De tu hade egentligen förtjänat att få varandra till slut.

För den som nu inte känner till handlingen i Svindlande höjder så är den i korta drag denna: Heathcliff kommer som hittebarn till familjen Earnshaw när han är i sju-års åldern och Catherine och Heathcliff kommer på så vis att växa upp som fostersyskon. De blir genast bästa vänner och älskar varandra högt redan från barnsben. Men Catherines bror, Hindley, avskyr sin fosterbror och efter att Catherines och Hindleys far dött förpassas Heathcliff till att leva som dräng i huset. Bandet mellan Catherine och Heathcliff är dock fortfarande orubbligt men ödet ska skilja de båda åt och såväl Catherines som Heathcliffs handlingar och livsval får konsekvenser för deras egna liv men drabbar även kommande generationer på förödande vis.

Finns på adlibris eller bokus
Svindlande höjder är snarare en tragedi än en kärlekshistoria och även om jag nu inte fick de här förväntade svallande känslorna under min läsning så tyckte jag om romanen. Jag gillar berättargreppet, som måste känts otroligt fräscht och nytt på sin tid, och jag gillar även det tragiska - det är nästan så att det vilar en förbannelse över de båda husen Wuthering Heights och Thrushcross Grange. Så många olyckliga liv, så många för korta liv och så mycket missriktad kärlek.

Jag passade på att även läsa seriealbumet Svindlande höjder strax efter att jag läst klart romanen och jag blev riktigt imponerad av hur väl serieromanen följer originalet. Seriealbumet Svindlande höjder ingår i serien klassiska seriealbum som även gett ut bland annat Dracula och Frankenstein och som definitivt kan utgöra ett viktigt komplement när man läser klassiker på högstadiet.

måndag 25 januari 2016

Smaragdernas bok

Läs mer på adlibris 
John Stephens Smaragdernas bok är första delen i serien om Trolldomens tre skrifter. De tre föräldralösa syskonen Kate, Michael och Emma har under många många år flyttat från barnhem till barnhem. Kate som är äldst och som var fyra år när föräldrarna försvann minns vagt hur föräldrarna tvingades fly, det hon däremot minns starkare är att deras mamma lovade att komma tillbaka en dag. Men under de tio-elva år som har förflutit har inte det minsta tecken hörts från föräldrarna.

Syskonen har nu än en gång blivit utkickade från ett hemskt och kärlekslöst barnhem, men det visar sig att deras nya hem inte är något nytt barnhem. Istället hamnar de hos en Dr Pym i Cambridge Falls. Dr Pym bor i ett stort ganska förfallet hus och under en upptäcktsfärd i huset hittar syskonen en märklig bok med helt blanka sidor. Boken visar sig vara magisk och med hjälp av den kan syskonen förflytta sig i tid och rum och ställs därmed öga mot öga med en elak häxa, dvärgar, monster och andra förfärliga varelser. Boken de kommit över är en åtråvärd bok som många vill lägga vantarna på och självklart är det förenat med livsfara för syskonen att just de kommit över boken.

Det man kan läsa sig till om boken på förlagets hemsida är att de tre syskonen visar sig vara utvalda sedan urminnes tider och att deras föräldrar lämnade bort dem för att skydda dem mot en ondsint trollkarl. Syskonen måste alltså kämpa både för att rädda världen, sig själva och för att återförenas med sina föräldrar. Hur det går har jag inte den minsta susning om (förutom en stark känsla av att det i slutändan kommer att sluta lyckligt) för jag lyckas inte engagera mig och ta mig in i berättelsen trots en rätt lovande inledning som för mina tankar både åt Narnia, Lemony Snickets böcker om Syskonen Baudelaire och även ger mig lite Harry Potter-vibbar. Efter halva boken så väljer jag att lägga den åt sidan helt enkelt. Kanske återvänder jag till den en annan gång. Kanske inte. Det här betyder absolut inte att Smaragdernas bok är någon dålig bok, det betyder bara att den inte passar mig just nu. Det finns ju så många andra böcker att läsa och jag har ju numera blivit så klok att jag bestämt mig för att inte lägga ner för mycket tid på böcker som inte ger mig något.

torsdag 21 januari 2016

En planet i mitt huvud

Läs mer på adlibris eller bokus
Redan i november läste jag Sally Gardners En planet i mitt huvud inför en bokcirkelsträff. Men så blev träffen uppskjuten, jag hann glömma handlingen lite, så tills att vi äntligen skulle träffas igår för att diskutera boken så tänkte jag att jag skulle snabbskumma igenom boken för att friska upp mitt minne. Men se, det gick inte! Det går nämligen inte att värja sig när man börjat läsa, jag fastnade och läste istället om hela boken från pärm till pärm.

En planet i mitt huvud är en fullständigt vidrig historia, men den är skriven på ett så fruktansvärt bra sätt och är fylld med meningar som är så vackra eller kloka (eller både och!) så att man vill plocka ut citat på var och varannan sida.

Romanen utspelar sig i ett förmodat Storbritannien, det är svårt att veta säkert, men personnamnen tyder på en anglosaxisk kultur, och när jag läste boken första gången var jag övertygad om att det var en dystopi, vilket det på sätt och vis fortfarande är, men nu lade jag märke till att vi faktiskt får veta att året är 1956. Men det 1950-tal som gestaltas i boken påminner inte om det faktiska 1950-talet som vi känner det. En planet i mitt huvud utspelar sig alltså i en slags parallell tideräkning i ett 1950-tal som hade kunnat vara om utgången av Andra världskriget blivit något annat. Möderneslandet är en stat som för tankarna både till nazismens Tyskland och till ett totalitärt samhälle á la Sovjetunionen. Spioner och angivare finns överallt, Svartrockar med snorstopparmustacher ser till så att regimkritiker och andra klassens medborgare, så kallade orena, rensas ut. Att folk plötsligt försvinner är vardagsmat.

Femtonårige Standish Treadwell lever med sin farfar i zon 7 tillsammans med andra oönskade medborgare. Standish kan varken läsa eller skriva, har ett blått och ett brunt öga och är egentligen en uppenbar defekt i Möderneslandet och som borde ha rensats ut för längesedan. Han må räknas som mindre värd av Möderneslandets regim, men Standish saknar varken mod eller handlingskraft. Vilket han får visa när hans bästa vän Hector en dag plötsligt är försvunnen.

Parallellt med texten följer illustrationer på i stort sett varje uppslag. Illustrationerna i sig berättar en egen historia samtidigt som de på sätt och vis hjälper till att illustrera det otäcka i romanen och det otäcka i det samhälle som Gardner målar upp. Det är fascinerande och bidrar till helhetsintrycket av denna märkliga och otäcka berättelse som samtidigt rymmer mycket vackert. Och Satan i gatan vad bra det är! En planet i mitt huvud går snabbt att läsa, men den har ingen rak kronologi och Gardner leker med språket, vilket ställer krav på både läsförmåga och läsförståelse, så någon helt enkel roman är detta inte.

Men vad nyfiken jag blir på Sally Gardners författarskap! Vågar man hoppas på att Lilla piratförlaget kommer att översätta fler av hennes böcker?

måndag 18 januari 2016

De förklädda flickorna

Det händer att man läser böcker som får en att känna sig oerhört tacksam över sitt eget liv. Jenny Nordbergs bok De förklädda kvinnorna i Kabul är det mest givna exemplet på en sådan bok. Att kvinnor är förtryckta i många delar av världen, att kvinnor i ett flertal länder saknar rättigheter eller att kvinnor räknas som lägre stående människor i en del kulturer är absolut ingen nyhet, men ändå känns Nordbergs bok som något av en ögonöppnare.

I ett patriarkalt samhälle som Afghanistan är kvinnor inte värda mycket mer än sin livmoder. Kvinnans uppgift i livet är att gifta sig och föda barn. Helst bara pojkar. Och så länge ingen pojke föds är familjen ofullständig. I samhällets ögon är familjen inte komplett, vänner, familj och släkt kan till och med se ned på den familj som bara får flickor. Men det finns ett sätt för att rädda sitt anseende. Man klär helt enkelt ut en av döttrarna till pojke och vips så har man en son, eller en Bacha posh som det kallas. Det är om dessa förklädda flickor som Jenny Nordbergs bok handlar om.

En bacha posh gör livet lättare för hela familjen, inte bara på så sätt att familjens anseende lyfts, utan också för att en bacha posh kan bli en ledsagare för sina systrar som ju inte får lämna hemmet utan en manlig eskort. Det är också praktiskt att ha någon som kan springa ärenden som en ensam flicka eller kvinna inte heller kan göra. Och i bästa fall kan faktiskt förekomsten av en bacha posh innebära att det till slut faktiskt föds en riktig pojke i familjen då det enligt gammal folktro finns en övertygelse om att en kvinna kan välsignas med en pojke om hon bara har en i sin närhet.

Finns i pocket hos bl.a. adlibris eller bokus
Men vad händer när en förklädd flicka kommer i puberteten då? När hon får bröst och mens? Ja, då förvandlas hon tillbaka till en flicka igen. Det låter ju enkelt, eller hur, men det är absolut inte oproblematiskt. För vad händer med en ung människa vars frihet och rättigheter från en dag till en annan plötsligt bara försvinner? Vad händer med hennes självbild, hennes identitet, hennes könstillhörighet? Ännu märkligare framstår det när man inser hur pass utbrett detta fenomen faktiskt tycks vara. Det är som ett slags kollektivt självbedrägeri som visserligen underlättar för stunden, men som på inga vis är en lösning i längden.

Men intressant nog finns det även möjligheter med att få ikläda sig en pojkroll i unga år, vilket Nordberg också visar på, och att det i Afghanistan faktiskt också finns progressiva fäder som värnar om sina barns rättigheter och som genom att förvandla sina döttrar till Bacha posh ger dem en möjlighet till att känna på frihet, att få lov att ta för sig och att växa upp till starka individer. Många av dessa döttrar kommer från välutbildade (och rika) familjer och de får i sin tur möjlighet att utbilda sig och, om deras framtida make sedan går med på det, även möjlighet att bli yrkesverksamma. Och genom att vara yrkesverksamma och synas i samhället så finns det en möjlighet att på sikt vända kvinnosynen, även om det är en oerhörd lång väg att gå.

Det är intressant att Nordberg också drar paralleller till andra länder i världen idag och visar på att detta inte är ett fenomen som är isolerat till Afghanistan och att det även är ett fenomen som förekommit genom hela vår världshistoria. I vår del av världen har kvinnan en gång i tiden också varit ofri, hennes heder har också varit föremål för skvaller, rykten och varit avgörande för sin familjs status och anseende och lyckligtvis är vi förbi detta även om vi fortfarande inte kan stoltsera med ett helt och hållet jämställt samhälle.

Nordbergs bok berättar om fenomenet Bacha posh, men De förklädda flickorna i Kabul är också en bok om kvinnohistoria, Aghanistan och om genus. Boken upprör, upplyser och väcker ett sammelsurium av tankar och åsikter och det är verkligen beklämmande hur hopplöst det tycks vara för Afghanistans kvinnor. För även om det är ett patriarkalt samhälle så upprätthålls dess struktur även av kvinnorna själva. Det är motsägelsefullt, men så är det och även om Nordberg faktiskt ibland låter försiktigt hoppfull så lär det dröja generationer innan situation för Afghanistans kvinnor förbättrats. Tyvärr. Jag kan bara återigen uttrycka min tacksamhet över att ha haft tur i livets lotteri.