Jag ger upp!

Jag trodde verkligen att jag skulle gilla John Greens An abundance of Katherines (jag menar, hallå, det är John Green!) och det är en bok jag länge tänkt läsa. Men nu har jag i snart två veckor försökt och åter försökt läsa An abundance of Katherines utan att komma längre än halvvägs. Det går bara inte! Jag kommer inte in i berättelsen. Jag känner inget sug efter att veta hur det kommer att gå - trots att jag gillar den supernördige Colin Singleton och hans polare Hassan. Men det går helt enkelt inte. Först tänkte jag att det bara var matten i boken (mer om det strax) som ställde till det för mig, men även om jag hoppar över de delar som innehåller kurvor, uträkningar och ekvationer så tar jag mig inte in i romanen.

Läs mer på adlibris eller bokus

Det här handlar boken om i korthet: Tonårige Colin Singleton, ett nördigt underbarn (han är smart som få) har en ganska speciell egenhet - han dejtar endast tjejer som heter Katherine. Inte Kathy, Katti eller Catherine med C, stavningen är mycket viktig för att det ska uppstå ljuv musik. Hittills har han dejtat nitton Katherinor, och nitton gånger har han blivit dumpad. Klart killen är knäckt. För att Colin ska få annat att tänka på efter denna nittonde separation kommer hans (enda) polare Hassan på att man ska tillbringa sommarlovet med att göra en roadtrip genom USA och det är här matten kommer in. För Colin kan bara inte sluta tänka på alla sina nitton misslyckade förhållanden med olika Katherinor. Så för att förstå vad som gått fel varje gång och för att undvika framtida hjärtesorger försöker han komma fram till en ekvation som ska ge honom förklaringen och redskapet att undvika ännu fler misslyckade förhållande.

Jag brukar inte ge upp på en bok så som jag gjort med denna (brukar åtminstone skumma mig igenom till slutet, dock inte denna gång) så jag ser detta lite som ett nederlag och jag är rätt besviken på mig själv. Här finns liksom gillapotential med Greens rappa dialoger och humor och de starka personligheterna hos hans karaktärer. Men, nope, nix. Går inte. Det här var inte min typ av bok.

De andras hus

Finns t.ex. på adlibris eller bokus

Otaliga är de böcker som utspelar sig under andra världskriget och som skildrar krigets fasor. Men om krigets efterdyningar finns det det desto färre berättelser om. Rhidian Brooks De andras hus är därför välkommen läsning för den som vill veta mer om hur Europa tog sig vidare efter kriget, hur man åter försökte bygga upp ett fungerande samhälle trots sanktioneringar, sorg, hat och misstro.

Efter kriget delade segrarmakterna upp Tyskland i olika intressezoner. Britterna fick ansvara för den nordvästra delen av landet där bland annat Hamburg ligger. Som en av Tysklands viktigaste hamn- och industristäder attackerades Hamburg hela kriget igenom men mest förödande för staden blev Operation Gomorrah sommaren 1943 då minst 45 000 människor miste livet. Och det är i Hamburg den här romanen utspelar sig.

Överste Lewis Morgan har i uppgift att övervaka återuppbyggnaden av Hamburg och har av den brittiska ockupationsmakten blivit tilldelad en förtjusande patriciervilla alldeles vid floden Elbe. Huset ägs av arkitekten och änklingen Herr Lubert som bor i villan tillsammans med sin tonårsdotter och tjänstefolk. I vanliga fall skulle Herr Lubert plus dotter körts ut för att Lewis med familj skulle kunna annektera huset som sitt, men Lewis kan inte med att köra ut den försynte och vänlige mannen, trots alla råd om att man inte ska fraternisera med befolkningen. Herr Lubert anses vara "vit", det vill säga, man är tämligen säkra på att Lubert inte hade något med nazisterna att göra. Dessutom är huset stort nog för två familjer att dela på - och så får det därför bli.

Lewis hustru Rachael som anländer med den ende överlevande sonen, Edmund, är dock inte speciellt förtjust i arrangemanget. Precis som merparten av den brittiska befolkningen känner Rachael en motvilja gentemot den tyska befolkningen, den forna fienden, det är trots allt de som hade ihjäl hennes äldsta son. Lewis kan emellertid se förbi detta och anser att den tyska civilbefolkningen också kan ses som offer för kriget.

Nu var det ett tag sen jag läste ut De andras hus, men skildringarna av det sargade tyska samhället och dess befolkning som får finna sig i att kuvas rejält av ockupationsmakten stannar kvar. Liksom skildringarna av en desillusionerad befolkning, de föräldralösa barnen, svälten och kylan och en söndergrusad stad. Jag gillar verkligen romaner som denna som ger mig nya bilder av historiska skeden.

Legenden om potatishäxan

Finns på adlibris 

Eoin Colfers Legenden om potatishäxan är en kort och humoristiska berättelse om de två bröderna Martin och Lukas som under ett sommarlov tvingas tillbringa en stor del av sitt lov på biblioteket där deras föräldrar hoppas de ska få lärorika upplevelser bland alla böcker.

Det är inte bara för att bröderna är oroliga för att det ska bli fruktansvärt tråkigt att vara på biblioteket som de ber och bönar på sina bara knän att få slippa denna närmast tortyrlika sysselsättning, utan den största skräcken har snarare med bibliotekarien själv att göra. Fru Persson, eller potatishäxan som hon också kallas, håller militärisk ordning på biblioteket och barn tycker hon INTE om. Det går rykten om att hon har en pluggpuffra liggandes under skrivbordet som hon laddar med potatis och skjuter med på barn som uppför sig illa.

Brödernas farhågor om bibliotekarien besannas redan första dagen på biblioteket när hon spänner sina små skalbaggsögon i dem och förvisar dem till mattan på barnavdelningen. Gud nåde dem om de lämnar sin plats och lallar iväg till vuxenavdelningen. Pojkarna har inte mycket att sätta emot denna skräcködla till bibliotekarie och i ren desperation och leda börjar de till sist plocka upp var sin bok och bläddra lite förstrött. Och i slutändan så visar sig faktiskt deras fängelse vara en riktig skattkammare.

Flickan utan minne

Vilken bladvändare! Jag borde ha läst Petter Lidbecks Flickan utan minne för länge sen för det här är en bok som jag verkligen kan rekommendera till de så kallade något motvilligare läsarna. Det är korta kapitel och ordentligt med driv. Jag sugs in i berättelsen på samma vis som jag gjorde när jag läste Allhelgonaoffret för några år sedan (som jag också tyckte var svinbra). Klart det är en aningens förutsägbart, men det gör absolut ingenting, för det blir faktiskt inte mindre spännande för det.

En flicka i tioårsåldern vaknar upp på en bänk på ett torg i en liten stad. Hon minns varken hur hon hamnat där, var hon kommer ifrån eller ens vad hon heter. Polisen hjälper flickan till sjukhuset där hon tas omhand av en läkare. En reporter från Dagstidningen skriver en notis om henne i tidningen som publiceras tillsammans med en bild på flickan.

Redan samma dag som bilden publiceras kommer en kvinna inrusande till sjukhuset. Hon kramar flickan, kallar henne för Lisa och säger till henne att aldrig någonsin försvinna så där igen. Flickan känner inte igen kvinnan, men kvinnan verkar så säker på sin sak, så det är kanske hennes riktiga mamma. Men väl hemma hos kvinnan börjar flickans minne återvända. Den här kvinnan som påstår sig vara hennes mamma är definitivt inte hennes mamma, vad hon än säger. Och inte heller har hon några som helst planer på att släppa "Lisa".

Prismagalaxen

Läs mer på adlibris eller bokus

Året är 2255 och Nova är elva år och bor på planeten Jorden i SkyMalmö (alltså i Malmö, men nu svävar staden och dess hus flera mil ovanför marken burna av konstgjorda luftströmmar). Alltsedan hennes pappa försvann spårlöst för fyra år sedan har det bara varit Nova och hennes mamma, Måne. Nova och Måne pratar sällan om pappan och de har heller aldrig riktigt pratat om vad som hände och varför han försvann, men Nova misstänker att Måne vet mer om försvinnandet än vad hon vill berätta.

Den här sommaren ska Nova på läger på planeten Indigo i Prismagalaxen. Det blir ett äventyr där Nova lär känna nya kompisar och där hon tillsammans med sina nya vänner får lösa en massa kluriga och spännande uppdrag på planeten som bebos av många ovanliga djur och växter.

Men den här sommaren blir Nova också påmind om de märkliga silvertrådarna som finns inne i hennes vänstra hand. En gång räddade de livet på henne, men sedan den gången har Nova inte behövt bekymra sig över silvertrådarna och hon har heller inte berättat för någon om dem. Nu börjar de dock åter göra sig påminda. När Nova befinner sig i fara börjar det nämligen bränna och sticka i handflatan - ett säkert tecken på att silvertrådarna kommer att lösas ut. Under tiden på lägret blir det allt mer tydligt att hon befinner sig i omedelbar fara och att där finns någon som vill komma åt henne. Vem och varför?

Silvertrådarna är första delen i framtids- och rymdäventyret Prismagalaxen, skriven av Ingrid Remvall. Detta är Remvalls debutbok och det är en genomtänkt värld och framtid som presenteras, full av detaljer, tekniska finesser och spännande varelser och figurer. Men jag önskar så att en duktig redigerare hade strukit och kortat ned och dödat flera av Remvalls darlings, för det här är alldeles för pratigt och jag känner mig totalt oengagerad. Tyvärr. Kanske att jag gillat Prismagalaxen om jag tyckt det var mer spännande med rymden eller gillade Star wars och Star trek och såna serier? Kanske hade jag då kunnat ta till mig och fascineras av de annorlunda miljöerna, varelserna och teknikerna? Tyvärr tror jag inte det hade hjälpt så mycket för jag kan inte uppbåda något som helst engagemang för vare sig personerna eller det som händer i berättelsen. Och ärligt talat är jag inte det minsta nyfiken på att ta reda på vad det här med trådarna i handen är för nåt. Jag lär med andra ord inte lägga någon tid på att läsa de följande delarna, Ökensafarin och Den spruckna planeten. Och jag kan bara hoppas att dessa delar fått en bättre bearbetning än Silvertrådarna.

Jag ger dig solen

Se mer på adlibris eller bokus

Jandy Nelsons debutbok Himlen börjar här tog mig med storm! Jag tyckte så mycket om den så att jag till och med var tvungen att köpa mig ett eget exemplar. Av rädsla för att bli besviken vågade jag dock inte ha några förväntningar på Nelsons andra bok, Jag ger dig solen, men nu med boken utläst så kan jag lugnt påstå att jag inte hade behövt känna någon oro.

Jag ger dig solen innehåller lite av samma ingredienser som Himlen börjar här; grunden består av syskonkärlek, blandat med en familjekris och lite hemligheter som därefter är kryddat med smäktande kärlek. Men den allra viktigaste ingrediensen är utan tvekan Jandy Nelsons poetiska språk. Emellanåt är det magisk läsning. Språket är så vackert! Och översättningen
följer briljant! En eloge till Emö Malmberg som gjort översättningen så flytande och följsam så att man inte ens märker att det är en översättning.

Jag ger dig solen handlar om tvillingarna Noah och Jude och utspelar sig på två tidsplan och med två perspektiv. I det ena perspektivet följer vi fjortonårige Noah som hellre tecknar i ensamhet och lägger all sin tid på konst och som både grubblar och fantiserar om sin nyväckta längtan efter kärlek, medan Jude, som är den sociala och modiga, kastar sig ut i vågorna på sin surfbräda och gärna är i händelsernas centrum.

Men två år senare är rollerna ombytta. Sextonåriga Jude har blivit ensamvargen och den udda fågeln som för samtal med sin döda farmor. Och Noah har numera all tid i världen att hänga med kompisar, för han har slutat teckna överhuvudtaget medan Jude istället gång på gång gör misslyckade försök till att skapa konst. Men än värre är att Jude och Noah inte längre pratar med varandra. Och allt detta på grund av en rad tragiska händelser vars konsekvenser Jude gör allt hon kan för att rätta till.

Det finns så mycket jag tycker om i boken. Tvillingarna som är varandras motsatser, men som älskar varandra högre än något annat. Och syskonens särdrag och egenheter som att Jude hela tiden följer Farmor Sweetwines bibel med goda råd, tips eller visdomsord som "Om en pojke ger en apelsin till en flicka, kommer hennes kärlek till honom växa" eller "Doppa en spegel i vinäger för att stöta bort oönskad uppmärksamhet". Och Noah som hela tiden tänker i bilder eller snarare tavlor och teckningar han ska måla.

Det är som sagt en njutning att läsa Jag ger dig solen. Det enda jag inte gillar är det väl tillrättalagda slutet. Det är all too good, för även om man vill och också förväntar sig ett lyckligt slut så är detta bara för perfekt och för mycket. Men slutligen måste jag säga: Clark Gable vilket fantastiskt språk Jandy Nelson har!

Lättsamt. Men fruktansvärt tröttsamt.

Läs mer på adlibris eller bokus

ttyl av Lauren Myracle uppmärksammades när den gavs ut 2004 som första bok som helt och hållet är skriven i chatt-form. Men det var inte bara stilen som väckte uppmärksamhet, dess språkbruk och innehåll av sexuell karaktär gjorde nämligen att boken också kommit att toppa listan över böcker som amerikanska medborgare velat bannlysa. Förutom det här med att det snackas om att raka sig mellan benen, som jag innerligt hoppas är en dålig översättning av raka bikinilinjen, så stör inte språkbruket mig så mycket. Men formen, däremot...

De tre femtonåriga tjejerna Angela "SnowAngel", Zoe "Zoegirl" och Maddie "MadMaddie" är bästisar och går på high school. De träffas dagligen i skolan och kvällsligen och på helger på chatten. Här snackar de om dagens eller veckans händelser, förälskelser, skola, tv-serier, allmänt skitsnack och annat som är viktigt i en tonårings liv. Det är väldigt lättsamt. Men fruktansvärt tröttsamt .

Att läsa sida upp och ned med chattkonversation blir ungefär som att spionera på någon man inte känner genom att att läsa deras chattloggar. Och det kanske låter lite spännande. Men det är det inte! Jag känner absolut inget engagemang för de tre tjejkompisarna. Överhuvudtaget. Det är fruktansvärt ytligt och handlar egentligen mest om skvaller, snygga killar och vilka kläder tjejerna ska ha på sig, inklusive parfym och smink. Visst vänjer man sig vid att läsa i chattform, men det är så själlöst. Det positiva är dock att det går undan att läsa eftersom det mesta kan skummas.

Huset mittemot

Läs mer på adlibris eller bokus

Ödehus är alltid spännande. På granntomten där jag växte upp fanns ett sådant. Det var spännande att smyga in i trädgården, kika in genom fönstren och det var dessutom väldigt praktiskt att kunna placera min låtsaskompis (när jag var liten nog att ha en sådan) där - för det var ju klart att hon bodde i ödehuset! Ok, det här var kanske inte världens mest läskiga ödehus, inte ens hälften så skrämmande som det som allting utspelar sig kring i Alex Haridis debutroman, Huset mittemot. Bokens ödehus är en förfallen gammal patriciervilla omgärdad av en vildvuxen djungel till trädgård. För mer än tjugo år sen bodde här en trettonårig pojke vid namn Jonathan. En dag kom Jonathan hem från skolan och åt mellanmål och gjorde sina läxor. Sen gick han upp på vinden och hängde sig. Sedan dess har den stora fina villan stått tom. Detta är en historia som alla i Uddviken känner till och som fortfarande berättas om och om igen. Det här huset är alltså läskigt på riktigt och traktens ungar brukar hetsa varandra att våga gå fram och knacka på dörren.

Joel går i sjuan och han är uppvuxen i huset mittemot ödehuset. Från sitt sovrumsfönster kan han se rätt ut över den nedgångna och gåtfulla villan. Det är alltså inte konstigt att Joel ofta går och tänker på vad som hände den där oktobereftermiddagen då Jonathan tog sitt liv. Så en dag ser Joel en rostig gammal Fiat parkera utanför ödehuset. En man kliver ur bilen, tar fram en nyckel och går in i ödehuset. Bor det alltså fortfarande någon där? Joel måste undersöka saken!

Huset mittemot är otroligt spännande, det är ett sådant driv i berättelsen och jag kan bara inte sluta läsa. Romanen är inte enbart en ren och skär thrillerupplevelse, utan mycket rör sig kring Joel och hans familjerelation. Det är inte världens lyckligaste familj men jag gillar gestaltningen av en trött familj med en sliten mamma och syskongrälen. Bråken vid middagsbordet, känns så äkta och med tanke på Joels familjesituation så kan jag förstå att han söker den uppmärksamhet han inte får hemifrån. Men är det för att Joel önskar leva någon annans liv eller är det för att han vill vara snäll och till lags som han gör som han gör?

Man får inte så många svar om Jonathan, men det behövs liksom inte. Gåtan Jonathan är länge spänningen med berättelsen, men när Joel kommer till insikt om att det inte längre är det viktigaste att få reda på vad som egentligen hände, så spelar det heller ingen roll för läsaren.

Världens viktigaste kyss

Finns att köpa på bl.a. adlibris eller bokus

Så har jag ÄNTLIGEN läst boken jag köpte till mig själv på bokmässan i höstas! Världens viktigaste kyss av David Levithan har samlat damm i flera månader. Det är inte det att jag inte varit sugen på att läsa boken, för det har jag varit ända sen jag första gången fick nys om Two boys kissing, som är den engelska titeln, utan det handlar snarare om att jag alltid prioriterar låneböckerna framför köpeböckerna. Som tur är har jag inte för vana att köpa böcker till mig själv.

Harry och Craig ska sätta världsrekord i att kyssas. I över trettiotvå timmar (32!) timmar, närmare exakt trettiotvå timmar, tolv minuter och tio sekunder, ska de ståendes, utan att vare sig göra pauser för toalettbesök eller födointag, kyssas oavbrutet. Läpparna får under inga omständigheter förlora kontakt med den andres. Det var när de hörde att Tariq på deras skola blivit misshandlad på grund av att han är bög som de bestämde sig för att försöka slå kyssrekordet på gräsmattan just utanför skolan. Givetvis är hela rekordförsöket ett statement - ett viktigt sådant och de backas upp av vänner och familj (åtminstone den enas familj). Då världsrekordet filmas och läggs upp på nätet sprids snart ryktet om vad som pågår och snart strömmar folk till gräsplätten utanför skolan. Många kommer för att stötta killarna, men det finns också de som ropar glåpord och smädelser.

Några av alla de som följer rekordet är Avery och Ryan, som är på sin första dejt och Peter och Neil som varit tillsammans i flera år redan. I periferin finns också Cooper som är helt ensam och vars värld håller på att rämna. 

Det är genom en allseende kör av numera döda homosexuella män som vi som läsare får göra nedslag i alla de här unga killarnas liv. Och jag gillar verkligen berättargreppet med kören - trots att jag inte kan sluta tänka på Jonas Gardells berättarröst i Torka aldrig tårar... 

Världens viktigaste kyss är full av Levithans kloka ord och välavvägda formuleringar. Boken må handla om homosexuellas rättigheter, men det är i förlängningen också en bok som handlar om varje människas rätt till att vara sig själv.

En annan grej jag gillar med Levithan är hans förmåga att skriva om kärlek i alla dess olika stadier. Precis som i En liten parlör för älskande (som jag unnade mig att läsa om över alla hjärtans dag) ges pricksäkra skildringar av hur ett förhållande ändrar sig med tiden utan att kärleken för den sakens skull avtar.

Och just det! Till alla som läst Den andre Will Grayson, och liksom jag störtgillade den karismatiske Tiny Cooper, så kommer här en glad överraskning: i vår kommer nämligen Hold me closer : the Tiny Cooper story. Den vill jag läsa!