söndag 1 november 2015

En saga om tidens väsen

Finns hos bl.a. adlibris och bokus
Det här kan vara den mest intressanta bok jag läst i år. Ruth Ozekis En saga om tidens väsen är lite svår att greppa men är samtidigt otroligt fascinerande. Hur förhåller vi oss till tid och rum? Hur djupt påverkas vi av det förflutna? Hur mycket av Ozekis roman är saga/fantasi och hur mycket är verklighet? Liksom Schrödingers katt känns romanen emellanåt som ett filosofiskt tankeexperiment som sträcker sig långt utanför den här romanens ramar.

En saga om tidens väsen berättar om hur Ruth, en författare bosatt på en liten ö utanför Kanadas kust, en dag hittar en uppspolad matlåda med Hello Kitty-motiv, omsorgsfullt inlagd i en fryspåse, på stranden. Hon tar med sig lådan hem och finner ett exemplar av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt omgjord till dagbok skriven på både engelska och japanska av en sextonårig tjej som heter Nao.

Nao, uttalas som engelskans now, berättar i dagboken om sitt liv, om hur hon växte upp i Kalifornien men fick flytta tillbaka till Japan när Naos pappa förlorade sitt jobb på ett IT-företag i USA. Nao berättar om hur svårt hon har haft för att anpassa sig till det japanska livet, hur hon blivit trakasserad och mobbad i skolan, hur hennes far, som inte lyckas hitta något nytt jobb i Japan, blivit allt mer deprimerad och surfar på självmordscommunitys på nätet. Hon berättar om sin gammelmormor Jiko, en zenbuddhistisk nunna på etthundrafyra år som uppmanar Nao att skaffa sig en supapawa för att hantera sina plågoandar! Och hon berättar om sin gammelmorbror som var kamikazepilot under andra världskriget och som offrade sitt liv för Japan.

Ruth dras in i Naos berättelse och hon inser så klart att dagboken måste ha skrivits för flera år sedan, att den under flera år färdats över oceanen, men ändå känns det som att hon och Nao lever i samma nu. Ruth till och med tänker att hon måste hitta Nao och stoppa henne från att begå det självmord som flickan antyder att hon kommer att göra. Hur kan något som skrevs för flera år sedan tala så tydligt i detta nu?

En saga om tidens väsen känns mer komplex än jag ens kan försöka beskriva och jag tänker inte heller försöka mig på någon analys för det är tillräckligt svårt att bara skriva ned mina tankar något sånär sammanhängande nu. Men, och så mycket kan jag i alla fall säga, jag gillade vad jag läste, (Trots att jag till viss del störde mig på fotnoterna med översättningarna av japansk slang som jag var tvungen att bläddra tillbaka till mer än en gång.)  även om det tog sin lilla tid, för det här är inte någon bok som man skyndar sig igenom. En saga om tidens väsen kräver både sin tid och uppmärksamhet. Den filosofiskt lagde kan säkert spinna vidare på flera av bokens tankar. Och trots den kvantfysiska lektionen så är jag himla glad för den här läsupplevelsen. Tusen tack bokcirkeln, utan er hade denna fina säkert gått mig totalt förbi! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar