torsdag 18 december 2014

Drömbärarna

läs mer på adlibris eller bokus
Av nån anledning har jag fått för mig att Kerstin Lundberg Hahns senaste bok Drömbärarna skulle vara en fantasybok. Kan vara omslaget som förvirrar mig, men det här är en bok helt i stil med Skuggan i väggen. Visst finns här magiska inslag, men jag skulle nästan hellre sätta skräcksymbol än fantasysymbol på den här boken, för Drömbärarna får mig att stundom vilja krypa in under en filt och gömma mig.

Det är mitt i sommaren när Malva flyttar in i nya huset med sina föräldrar. Redan första kvällen lägger Malva märke till att det är något märkligt med den äldre grannen i huset bredvid. Malva kan se in i grannens trädgård från sitt fönster och när hon lagt sig för att sova ser hon hur grenarna i grannens äppleträd rör sig. Som om det blåste ute. Det är bara det att den här kvällen så är det vindstilla. Och när Malva sen ser den gamla damen smyga fram till trädet och klappa dess stam och prata med huvudet vänt uppåt mot lövverket tänker hon att det nog bara sitter en katt i trädet.

Nästa dag får Malva ett äpple av den gamla damen som kommer från äppleträdet. Det är lite konstigt att det finns mogna äpplen mitt i sommaren, men det här är så klart inget vanligt äpple och på natten drömmer Malva underliga drömmar. Malva upptäcker att hennes granne bär på hemligheter och mörka minnen. För många år sedan rövades damens lillebror bort av blåklädda män som tog honom till en ö långt långt bort för att använda hans drömmar. När Malvas egen lillebror försvinner blir Malva varse om att den här ön faktiskt finns på riktigt och att barn fortfarande rövas bort för att utvinna drömmar som går att sälja. Men tack vare en karta som hon hittar hos sin granne kan Malva finna vägen till ön som bebos av Drömbärare och Blindväktare och där en elak härskare använder barns drömmar för egen vinnings skull.

Drömbärarna är stämningsfull och magisk som ett drömäventyr, Lundberg Hahn prickar in stämningen och stilen perfekt. Det är smygande läskigt med barn som försvinner, hypnotiserade föräldrar och världar bortom vår egen. Och riktigt otäckt blir det när Blindväktarna dyker upp. Se upp för dem!

Otopia

Finns att köpa på adlibris eller bokus
Jag var riktigt taggad på att läsa Per Nilssons Otopia när den först kom ut. Det lilla jag läst om boken verkade lockande och omslaget tyckte jag var riktigt sketasnyggt! Stilfullt och mörkt: Dystopiskt. Boken köptes in till min skola och jag trodde att dystopidiggarna skulle norpa den här boken direkt. Men den har knappt rört på sig alls under hösten och jag har förstått att det faktiskt beror rätt så mycket på just omslaget. Det är för intetsägande. Och i kombination med att baksidestext saknas, så blir det liksom ännu svårare att få någon att spontant plocka med sig boken.

Så nu när jag själv läst den så borde jag väl kunna få den att röra på sig lite? Nja. Kanske. Det här är en berättelse som kräver lite mer av sin läsare. Jag tyckte för egen del att det var svårt att komma in i berättelsen. Det börjar segt och långsamt och det var snarare min envishet än lusten att läsa vidare som gjorde att jag trots allt fortsatte.

Miqi är en tjej i tonåren som växer upp i Otopia. Ett framtida samhälle där barnen är allas barn, enskild egendom finns inte; man delar på allt vare sig det är cyklar eller kläder, barnuppfostran, arbete eller kärlek. Tillsammans bygger invånarna i Otopia världen på nytt. För allt förstördes ju i den stora katastrofen. I Otopia har man kommit överens om att ta bort allt som kan orsaka konflikter; religion, pengar, egendom. Man lever jämställt, utan kriminalitet, utan våld och utan lidande. Otopia är ett tillåtande samhälle, kärlek är fritt och tillåtet och därför existerar inte heller svartsjuka och avundsjuka. Så länge man inte ställer fel frågor så är Otopia den bästa platsen att leva på. Men Miqi är av den nyfikna sorten.

Det är när fåglarna börjar dyka upp igen som allt börjar. Fåglar har man inte sett på evigheter i Otopia. Samma dag möter nämligen Miqi en tjej som bara måste vara hennes egen syster. Men eftersom barnen som nyfödda tas ifrån sina biologiska föräldrar, så kan hon inte veta helt säkert. Men de bara MÅSTE vara systrar. De är så lika. Och Miqi känner både en nyfikenhet och samhörighet med den här unga kvinnan. Om det här nu är Miqis syster, varför har de inte fått känna till varandra? Miqis fundering leder till fler frågor. Är det samhälle hon lever i så perfekt och fritt som det utger sig för att vara?

Jag får väl erkänna att jag inte läst så himla mycket av Per Nilsson tidigare, framför allt inte hans ungdomsböcker, och har jag förstått saken rätt så är detta en bok i Per Nilsson-stil med korthuggna meningar och en berättelse som kräver läsarens totala uppmärksamhet, både stilmässigt och berättartekniskt. Det är snarare en bok som passar för gymnasiet än högstadiet.

Tyvärr är Otopia en mer ogilla- än gilla-bok för mig. Jag tycker i och för sig den är ambitiös och den väcker sannerligen funderingar och skulle kunna rendera fantastiska diskussioner. Jag gillar på sätt och vis också Per Nilssons stil, men jag känner knappt något alls för Miqi. Hon blir aldrig helt levande för mig; hon är för robotlik. Det tillsammans med svårigheten att komma in i berättelsen drar ner betyget från min sida.

söndag 14 december 2014

8 saker du aldrig skulle våga

Finns på bokus eller adlibris tex
Eva Susso och Moa Eriksson Sandberg har med all sannolikhet haft askul ihop när de tillsammans plockat fram sina gamla tonårsjag och skrivit 8 saker du aldrig skulle våga. Och stundom är det också askul att läsa vad de åstadkommit.

Jamila, Vick, Lisa och Kay är fyra tjejer som sista terminen i nian sluter en pakt. De skriver ett manifest och kommer överens om att de ska ses en gång i veckan och ge varandra varsin utmaning som ska genomföras till nästa gång de ses. Oavsett hur pinsamt, obekvämt eller skämmigt det kan bli. Allt ska redovisas och alla måste vara ärliga. Vi snackar alltså om utmaningar av kalibern skämmigt deluxe; såsom att skriva en sexnovell på nationella provet i svenska, köpa sexiga underkläder och sno kalsongerna av skolans snyggaste kille.


Jag var rätt sugen på att läsa 8 saker du aldrig skulle våga redan innan, men när en tjej på högstadiet lämnade tillbaka boken med orden SKIIIIIITBRA, då blev jag ännu mer taggad på att läsa. Och det börjar verkligen jätteroligt, utmaningen där Jamila ska köpa kondomer på Ica är till exempel vansinnigt rolig, men jag tröttnar faktiskt lite när ALLT handlar om sex, sexigt och/eller perverst. 8 saker är underhållande och visst är det kul att läsa en sådan här lättsam historia emellanåt, men det hade kunnat bli ännu bättre om inte alla var sådana stereotyper och om inte alla problem löst sig så lättvindigt.

Sveket

finns på adlibris eller bokus
Jag har läst och gillat Ursula Poznanskis tidigare böcker, Erebos och Saeculum, så det var liksom dubbel glädje när det avslöjades att hennes tredje bok, Sveket, dessutom skulle vara en dystopi som ju tillhör en av mina favoritgenrer.

I Poznanskis dystopiska värld har ett istidsliknande klimat försvårat människornas överlevnad. Världen är täckt av snö och is och solens strålar når i stort sett aldrig ner genom de tjocka molnen som ständigt täcker himlen. För länge sedan, under den tid som har kommit att kallas Den långa natten, flyttade delar av jordens befolkning in i stora uppvärmda kupoler av glas, så kallade sfärer, och här har man utvecklat ett tryggt och skyddat liv. Utbildning och akademiska meriter räknas som det absolut viktigaste och mer eller mindre alla sfärmedborgare genomgår långa utbildningar som ska säkra fortsatta vetenskapliga framsteg och vidareutveckling av sfärsystemet.

Artonåriga Ria är en av sfärernas mest lysande studenter. Hennes huvudämne är retorik och hon är tränad att kunna läsa av folks reaktioner och ansiktsuttryck. Hon är rankad sjua av många hundra studenter och har en lovande framtid och karriär att se fram emot. Men allt detta rycks ifrån Ria när hon en dag råkar höra ett samtal mellan några män med betydande positioner inom sfären. Ria hör hur hon tillsammans med fem andra studenter, däribland hennes pojkvän, Aureljo, som dessutom är den högst rankade studenten, anklagas för att planera en konspiration mot hela sfärsystemet. För att undvika denna sammansvärjning planerar man att i tysthet avrätta konspiratörena. Ria har absolut ingenting med den så kallade konspirationen att göra och hon förstår ingenting! Hon vet inte ens vad den här konspirationen skulle gå ut på men hon förstår att hotet mot hennes liv i allra högsta grad är på riktigt. Ria lyckas tillsammans med de fem andra studenterna fly på väg till sin egen avrättning, men utanför de skyddande sfärerna är chansen att överleva minimal. För inte nog med att de nu istället hotas att dö av köld och svält, utanför sfärerna lever nämligen den primitiva befolkningen, våldsamma klaner människor som jagar och äter djur och kanske till och med människor.

Sveket är mycket spännande och jag mer eller mindre sträckläste. Men trots en tydlig knuff mot del två, Sveket är nämligen bara första delen i en trilogi, så känner jag mig ändå ganska nöjd efter del ett och jag känner inte att jag måste fortsätta läsa serien. Det lär nog dessutom dröja lite innan de kommer i svensk översättning. Fast vi får väl se hur jag resonerar när Sveket #2 kommer ut.

tisdag 9 december 2014

Blandband

Finns t.ex. på adlibris och bokus
Steven Camdens Blandband är lätt en av årets snyggast förpackade böcker! Omslaget är utformat som ett kassettband med en A-sida och B-sida. Till och med insidan av pärmarna är tänkta att likna ett kassettbandsfodral med plats för att skriva låtlistor på. Och det stannar inte där heller; även bokens sidor påminner om att kassettband spelar en mycket viktig roll i berättelsen med paustecken som markerar perspektivbyte och sidnummer som är inbäddade med bandtejp, som spelar framåt och rullas upp på en sida efterhand som man läser. Det är så himla snyggt och så himla genomtänkt så jag blir alldeles sprittig! Och så blir jag alldeles nostalgisk när jag tänker på mina egna blandband inspelade från radio när jag gick på mellan- och högstadiet. För inte fanns något Spotify eller låtlistor då, inte. Ville man spela sin favoritmusik så fick man allt anstränga sig och lägga tid på att sitta vid radion och trycka rec och paus på exakt rätt ställe.

Tyvärr är inte utsidan allt och jag känner mig på nåt vis lurad av förpackningen. För innehållet är på långa vägar inte lika bra.

2013 har trettonåriga Ameliah nyligen flyttat in hos sin mormor efter att båda hennes föräldrar nu dött. Sommarlovet har precis börjat och Ameliah gör det till sin uppgift att gå igenom alla grejer som tillhört hennes mamma. Mamman var en stor musikälskare och bland alla hennes saker finns flera skokartonger fyllda med kassettband, alla prydligt märkta med namn på artist. Det är allt från James Brown till Nirvana och Ameliah bestämmer sig för att lyssna igenom precis allt. Men ett av banden är annorlunda; etiketten är avskavd och när hon trycker i bandet i bandspelaren är hon inte beredd på att höra en pojkes röst som dessutom tycks tala direkt till henne.

Tjugo år tidigare, 1993, är Ryan tretton år. Ryan och Ryans pappa flyttar ihop med pappans flickvän och son, Nathan, som är i samma ålder som Ryan. Det blir en turbulent omställning som varken Nathan eller Ryan är så glada över. Ryan sörjer dessutom fortfarande sin mamma som dött ett år tidigare och har börjat spela in en slags dagbok på kassettband som ett sätt att bearbeta sorgen. På bandet pratar han om den nya familjesituationen och om sin döda mamma men också om tjejen som han blivit över öronen förälskad i men som inte ens vet vem han är.

Självklart finns det ett band som förenar Ryans och Ameliahs liv. Men vad och på vilket sätt är den stora frågan som hela berättelsen tycks gå ut på. Trots tydliga avsnittsmarkeringar och till och med olika typsnitt så tycker jag hoppandet mellan Ryans och Ameliahs perspektiv blir rörigt och onödigt hoppigt. Och till skillnad från många andra böcker med korta avsnitt, som jag ofta upplever ger ett större driv i berättelsen, så tycker jag att Blandband är seeeg...

onsdag 3 december 2014

Hjärta av damm

Läs mer på bokus eller adlibris
Ingelin Angerborn sprutar ur sig böcker på tema magisk realism och hennes läsare i framför allt slukaråldern älskar hennes böcker!  För egen del börjar jag känna en viss mättnad (och det gjorde jag redan efter förra boken, Tredje tecknet). Angerborn har förvisso ett vinnande koncept, men det är trots allt samma mönster som återanvänds om och om igen:
1) Huvudpersonen, en flicka i elva-tolv-års-åldern, känner sig lite ensam eller utanför på grund av bortrest kompis, flytt eller annan anledning.
2) Huvudpersonen börjar uppleva konstiga saker, saker som försöks förklaras med logiska resonemang, men som ändå visar sig vara övernaturliga.
3) Huvudpersonen löser mysteriet och får bättre självförtroende.

Senaste boken, Hjärta av damm, är inget undantag från detta mönster. Det är med andra ord en aning förutsägbart, men det tror jag absolut inte att Angerbornläsarna bryr sig om. De får ju precis vad de vill ha - nämligen en stämningsfull mysrysare.

Hjärta av damm utspelar sig under ett höstlov. Bella är anmäld till en teaterkurs på gamla Ekmanska teatern. Egentligen skulle hon ha gått med sin kompis Tove, men sen visade det sig att Tove skulle iväg över lovet och nu får Bella gå själv. Hon känner ingen av de andra, så det känns lite jobbigt och Bella är faktiskt nära att vända i dörren första gången gruppen ska träffas. Men ganska snart märker hon att de andra i gruppen är schyssta och ledarna är jättesnälla. Och så går Hilding från hennes skola i teatergruppen också.

Teatern som de håller till på är hundrafemtio år gammal och lämpligt nog går det rykten om att den gamla teaterdirektören spökar där. Teaterkursen ska avslutas med övernattning och Halloweenfest och en av ledarna lovar att då berätta flera spännande och läskiga detaljer om sådant som hänt på teatern under åren. Men faktiskt så ser Bella något konstigt i vindsfönstret redan första dagen och fler konstigheter inträffar under veckan; bestick rasar i golvet, det smälls i dörrar, någon skriver meddelanden på toaletten och Bella ser någon som betraktar deras repetitioner från längst bak i publiken. Frågan är bara vem?