Halvtidsindianen

I pocket hos bokus och/eller adlibris

Så kan jag stryka en bok till från listan över böcker jag länge velat läsa;  Sherman Alexies Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian.

Fjortonårige Arnold Spirit Junior, eller kort och gott Junior, är den töntigaste indianen i Spokanereservatet. Han är tunn som en sticka, föddes med vattenskalle och en extra uppsättning tänder, både läspar och stammar, har skev syn (långsynt på ena ögat och kortsynt på andra) och börjar lipa för allt och inget. Han blir kallad miffo flera gånger om dagen, men han är ändå reservatets smartaste indian. Och en sak förstår han; han måste ta sig ut ur reservatet för att bli någon, för att inte bli kvar i hopplösheten och för att överleva.

Reservatet präglas av fattigdom och alkoholism och hopplöshet framför allt. De flesta har resignerat och accepterat sin situation innan de ens börjat skolan. Juniors lärare Mr P pushar på Junior att söka sig till en skola utanför reservatet - en bra skola. En skola som kan ge honom ett rättvist betyg och som kan tillgodose hans utbildningsbehov.

Så Junior byter till Reardan, landsortsskolan för den vita medelklassen, som ligger 35 kilometer från reservatet. Den enda indianen på skolan, utom han själv, är skolans maskot. Behöver jag säga att en identitetskris är i antågande?

Sherman Alexie har använt mycket stoff från sitt eget liv när han skrev Den absolut sanna historien... Bland annat växte också han upp i ett reservat, men bytte till en skola utanför reservatet för att få en chans att komma bort från hopplösheten. Och precis som han själv blev, blir också Junior stjärna i skolans basketlag, bara för att nämna några saker. (Här kan man läsa mer om författaren och likheterna mellan honom och Junior)

Alexie är rapp och rå i tonen, det är vansinnigt roligt på sina ställen, men det är en tragikomisk humor som präglar romanen, för samtidigt som det är roligt så ligger allvaret och en bister verklighet högst påtagligt under ytan och griper tag i läsaren.

De serietecknade illustrationerna bidrar också till lättsamheten och ger boken en luftig och lättläst känsla. Jag kunde inte låta bli att tänka på Jeff Kinneys Dagbok för alla mina fans och att han väl nog måste använt Alexies roman som inspiration, för även om deras böcker nu skiljer sig åt en hel del så känns stilen liknande.

Djurfiket

Läs mer på adlibris eller bokus

Camilla Ceder har tidigare skrivit deckare för den vuxna publiken, Djurfiket är hennes första bok för barn och jag tycker resultatet är riktigt bra!

Det bästa Sally vet är djur och hon skulle så gärna vilja ha ett eget. Men det kommer inte på fråga eftersom Sallys pappa är pälsdjursallergiker. Men Nadja har både hund och hamster och därför leker Sally väldigt gärna med Nadja. Helst hemma hos Nadja så att de kan gå ut med hunden Sappo eller leka med hamstern Jesper. Att Nadja inte är lika intresserad kan inte Sally förstå, än mindre kan hon begripa varför Nadja vill att de ska leka att Sallys lillebror Sixten är deras lillebror. Sixten är ju liksom redan Sallys bror och honom är det väl inget speciellt med.

Efter att Sally och Nadja, när de ska ut och fika, upptäcker att hundar inte är välkomna på stans caféer, bestämmer de sig för att öppna ett djurfik där ALLA djur är välkomna! Det är mycket som måste planeras; vad man ska bjuda på (hitte-på-kaka), var man ska vara, hur man ska få folk att komma (Direktreklam!), och så vidare. Men medan alla förberedelser pågår äger också andra mycket mer dramatiska händelser rum.

Jag gillar Djurfiket för en rad olika saker; perspektivet är helgjutet. Båda tjejerna har något som den andra gärna vill ha och det här med att man både kan förundras och bli avundsjuk på hur olika familjers regler och vanor kan se ut är det säkert många som känner igen sig i. Det är lika lätt att identifiera sig med Sally som med Nadja. Och jag gillar att det inte görs någon större grej av att Nadja har två mammor. Och Sanna Manders illustrationer! Så fina bilder! Jag älskar den retroaktiga färgsättningen med orange, svart och grått.

Djurfiket är första delen i Sally - Djurens vän. Del två, Valpspaning, kommer lagom till att skolorna börjar igen!

Idilia Dubbs dagbok

Finns på adlibris eller bokus

1851 försvann sjuttonåriga Idilia Dubb under en resa med sin familj i Rhendalen. Trots ett stort sökpådrag gick Idilia inte att finna och familjen fick återvända hem till Edinburgh utan sin dotter och storasyster. Drygt tio år senare hittade man kvarlevorna efter en ung kvinna i en förfallen slottsruin. Inkilad i väggen strax bredvid fann man en dagbok, fylld av Idilia Dubbs handstil, i vilken hon beskrev sitt egna öde.

Det är en redigerad version av denna dagbok tillsammans med den fulltecknade dagbok som hennes föräldrar hittade i hennes resväska som Idilias vän Genevieve Hill försökte få publicerad redan på 1860-talet. Men när boken refuserades föll den i glömska och det var först på 1990-talet som den återupptäcktes och publicerades.

Det är, trots ett något långsamt tempo med redogörelser för livet ombord på båten och med många tidstypiska och naturromantiska beskrivningar, fängslande läsning, inte minst då man ju i förhand vet hur det slutar för Idilia och speciellt då det är hennes egna ord som beskriver hur det gick till.

Idilia skriver alltså i sin dagbok om hur hon och hennes föräldrar, lillebror och lillasyster färdas längs med Rhen på en hjulångare. En av medpassagerarna är en ung tysk man, Christian, som väcker Idilias nyfikenhet. När både hon och han råkar missa båten vid ett uppehåll vid en av alla hamnstoppen får hon tillfälle att lära känna den unge tysken och blir förälskad i honom.

Ungefär från och med här nånstans börjar jag känna att jag läser en romantisk äventyrsberättelse istället för någon annans dagbok. Det är så sprängfyllt med händelser och dessutom är allt så välformulerat och detaljerat vilket gör att jag börjar undrar över hur mycket faktiskt dagbok jag läser och hur mycket som är Genevieve Hills uppdiktade rekonstruktion. (Och vid en snabb wikipediacheck så visar det sig att det nog snarare rör sig om det senare).

Hur som helst så finner jag det mycket intressant att läsa att så väl tonårstrots, generande föräldrar och grovhångel tillhörde vardagen även på 1850-talet. Och då jag själv befann mig på resande fot när jag läste Idilia Dubbs dagbok, och både en och annan gång räddades av gps och online-reseguider, så blev jag imponerad av hur Idilia utan karta, utan att kunna tyska och utan att kunna meddela sina föräldrar om var hon befann sig lyckades komma till rätta till slut (även om hon nu kunde luta sig rätt så rejält mot Christian).

Post semester

Två böcker i packningen för en veckas semester i Barcelona och på Menorca visade sig vara alldeles lagom. Läste sista sidorna i bok nummer två hemma i egna sängen igår kväll. Dock fick jag ändra min läsplanering något när det visade sig att pojkvännen faktiskt lyckades ta sig igenom en hel bok (Sherman Alexies Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian, som jag stack till honom minuterna innan vi skulle bege oss till flygplatsen med destination Barcelona) och han plötsligt bad om mer att läsa. Så han fick ta Rosemary's baby och jag fick ta Halvtidsindianen istället.

Cala Galdana och Idilia Dubbs dagbok

Playa Cavalleria och Sherman Alexies bok

Semester!!

Har packat för en veckas semester i Barcelona och på Menorca. Mycket att se och göra, men lite lästid hoppas jag sno åt mig.

En mördarkatts dagbok

Finns på adlibris och bokus

Nu är jag ingen kattmänniska (hundar däremot!), och jag kommer definitivt inte att bli det efter att ha läst Anne Fines En mördarkatts dagbok. Ändå var det en fnissigt värre lässtund med mördarkatten Tuffy och jag kan bara tänka mig hur läsupplevelsen kan bli för de som har egna katterfarenheter att jämföra med.

Tuffy är alltså en familjekatt med, hur ska jag säga, alla sina kattinstinkter intakta. (Och med det menar jag så klart jaktinstinkterna) Då och då händer det att Tuffy belåtet kan visa upp en och annan mus, något som hans familj däremot inte verkar ha någon som helst förståelse för. Och när Tuffy, stolt som bara den, har med sig en fågel, ja då gnälls det ännu mer! Lillmatte Ellie bara gråter och pappa bara blänger. Och mamma, hon oroar sig mest för sina petunior. Det är precis som att Tuffys familj inte fattar att han faktiskt är KATT!

Men den dagen då Tuffy med stor möda lyckas släpa in grannens kanin, Stampe, genom kattluckan, ja, då är katastrofen ett faktum. Hela familjen är i upplösningstillstånd, och, okej, det var kanske lite fåfängt att tro att de skulle berömma honom, men nog kunde de väl åtminstone ge Tuffy lite cred för att han ändå lyckades baxa in Stampe genom kattluckan? Det var inte lätt precis, och det tog faktiskt en hel timme att släpa Stampe över trädgården! Men allt Tuffys familj kan tänka på är vad grannarna ska säga. För att lösa Stampeproblemet måste de komma på en riktigt bra lösning. Tuffy kan inte annat än att förnöjsamt titta på när familjen sätter sin plan i verket.

Livbåten

Bokdetektiven var helt lyrisk när hon för några månader sen visade mig recexet hon fått hemskickad; Livbåten av Charlotte Rogan. Tydligen en snackis bland "vuxenlitteraturen" och uppenbarligen en bästsäljare som toppat försäljningslistorna i både USA och Storbritannien, men en bok som gått mig helt förbi. Men så föll det sig som så att Livbåten röstades fram som nästa bokcirkelbok i en av mina bokcirklar och nu har jag alltså fått en chans att få reda på vad all uppståndelse kring Livbåten rör sig om.

Finns t.ex. på adlibris eller bokus

39 människor trängs i en livbåt efter att oceanångaren Empress Alexandra förlist mitt ute i Atlanten. De är medtagna och chockade, men lättade över att de sitter i en livbåt och att besättningsmannen Hardie tar befälet. Hardie är hårdför och passagerarna i livbåten ifrågasätter varför de inte plockar upp de stackare som antingen klamrar sig fast i vrakspillror eller som med hoppfulla blickar simmar mot livbåten. Att livbåtarna i själva verket inte är konstruerad för ens 39 personer blir man så småningom varse. Och när undsättningen dröjer och oväder tornar upp i fjärran har man inget annat val än att offra några ombord för att majoriteten ska ha en chans att överleva.

Grace är en av överlevarna, men trots att hon nu befinner sig på fast mark är hennes liv ännu inte utom fara. Hon står nämligen anklagad för mord och om hon fälls riskerar hon dödsstraff.

Genom att vi får ta del av Graces berättelse, både genom glimtar från tiden före förlisningen och från tiden i livbåten, får man som läsare själv bilda sig en uppfattning om Graces delaktighet i de påstådda brott hon är anklagad för. Jag hinner ändra uppfattning om Grace både en och två gånger, och pendlar mellan att dels sympatisera med henne och dels uppfatta henne som kylig och beräknande. Kvinnan har i vilket fall överlevnadsinstinkt, så mycket står klart. Det är riktigt spännande att läsa om maktspelet i livbåten, men berättelsen tappar dessvärre fart mot slutet och mitt sammanfattande intryck av Livbåten dras därför ner en aning. Jag är med andra ord inte lyrisk, även om det är en både spännande och tankeväckande bok att läsa.

Livbåten utgår från den klassiska frågan, som så många fått diskutera på högstadiet under någon lektion i etik och moral; Om man inte kan rädda alla, vem bör man då offra? Tankarna går så klart också till Titanic när man läser Livbåten. Det är samma tid, samma typ av fartyg och samma vatten. Jag kommer också att tänka på filmen Berättelsen om Pi (har ej läst boken) och när jag nu läser Bokdetektivens recension ser jag att man är på gång med filmatisering även här (finns det förresten någon i Hollywood som skriver originalmanus nu för tiden??).

Två städer

Se mer på adlibris eller bokus

Även Eva Susso ger sig in i dystopiträsket med Två städer. Jag har inte tidigare läst något av Susso, men har ändå en uppfattning om vilka slags böcker hon brukar skriva; typ böcker som tilltalar tjejer och som handlar om kärlek och relationer. Så Två städer känns med andra ord lite som ett nytänk från Sussos sida.

Leon har under två år vandrat genom ett öde landskap med sin schäfer Devil som enda sällskap. De två var de enda som överlevde när det sotiga skyfallet kom och svepte bort människor, djur, hus och vägar med den klibbiga geggan. Så en dag stöter han på Anja, en tjej i hans egen ålder som blir hans följeslagare och hans kärlek. När de kommer till en muromgärdad stad tror de att de funnit sin räddning. Men bakom den höga muren styr den onde diktatorn él-Tyrann som delat staden i en rik och fattig del och män och kvinnor lever helt och hållet åtskilda. Leon och Anja skiljs åt, men hoppet om att kunna återförenas och fly växer sig större när var och en på sitt håll hör rykten om att det finns planer på att störta diktatorn.

Även om jag nu inte läst något av Susso tidigare så hade jag ändå större förhoppningar på Två städer. Men jag får bara känslan av att Susso skrivit ned lite idéer från diverse aktuella ungdomsdystopier på ett papper, klippt itu lapparna, lagt dem i en skål och sen plockat upp en lapp nån gång här och nån gång där och gjort nåt eget. Jag tycker inte det känns fräscht. Det känns inte nytt. Men det ligger i alla fall helt i tiden med en dystopi.

Jag tycker dock inte om när det inte ges någon tydligare förklaring på den stora katastrofen. Vad är det som har hänt egentligen? Och varför funderar INGEN i boken på varför världen ser ut som den gör?! Tidsförloppet är också luddigt. Vi får veta att Leon strövat omkring ensam under två år. Men sen då? Hur länge vandrar han och Anja? Hur lång tid går medan de befinner sig i staden? För nog måste mycket mer tid än bara drygt två år gått om där finns barn som aldrig sett nåt annat än insidan av muren. Jag får inte svar på mina frågor när det kommer till det dystopiska - och det gör mig ganska så missnöjd med Två städer som just en dystopi.

Hjärtlös

Finns bl.a. hos adlibris och bokus

Maia och hennes föräldrar flyttar från Stockholm till en lägenhet mitt i New York. Maias föräldrar är riktiga karriärister och har fullt upp med sina jobb. De har ordnat med så att Maia ska börja på en prestigefull skola, men skolan kan inte ta emot henne riktigt ännu och därför sköts Maias undervisning av privatlärare som besöker henne i lägenheten då och då. Maia känner sig, förståeligt nog, jätteensam i den stora lägenheten i New York, utan nya klasskompisar, utan föräldrar och utan sina gamla vänner. För även om hon kan skypa med sin bästa kompis hemma i Sverige så sätter tidsskillnaden tydliga gränser.

Maias mamma ger med sig efter ett tag och köper en hamster till Maia som sällskap, men hamstern försvinner spårlöst redan nästa dag. Efter att ha letat igenom hela lägenheten, till och med i det låsta hörnrummet som Maia är förbjuden att gå in i, går Maia i sin förtvivlan och köper en ny, exakt likadan, hamster så att hennes föräldrar inte ska tycka att hon är ansvarslös och hopplös. Men också denna hamster försvinner.

Det verkar som att både den första och den andra hamstern har letat sig fram till det låsta hörnrummet där Maia hittar en liten tuss päls, men där tar spåren slut. Maias föräldrar har varit tydliga med att hörnrummet är förbjuden mark, men Maia kan inte förstå varför. Rummet står helt tomt och det är absolut inget anmärkningsvärt med det. Förutom att hörnrummet är det enda rummet i hela lägenheten som det är någorlunda varmt i. Kan det ha varit värmen som lockat dit hamstrarna? Något med rummet lockar i vilket fall även Maia att återvända dit. Är det bara som hon inbillar sig eller hör hon hur någon försöker prata med henne där inifrån?

Petrus Dahlins Hjärtlös är en riktigt läskig skräckis för mellanåldern. Och om man inte tänker så mycket på några logiska luckor (hur kan till exempel Syster prata svenska?) och att Maias föräldrar känns totalt osannolika när alla korten lagts fram på bordet, så är den också ruskigt spännande!