söndag 5 oktober 2014

När kejsaren var gudomlig

Att köpa hos Adlibris eller Bokus
När kejsaren var gudomlig är Julie Otsukas debutroman, men då hennes andra bok, Vi kom över havet, kom i svenska översättning först, så är det den som jag (och säkert många andra med mig här i Sverige) läst först. Böckerna hänger absolut inte ihop med varandra, men jag tror att min läsupplevelse av När kejsaren... hade blivit starkare om jag inte läst Vi kom över havet först. Och detta beror helt och hållet på att jag inte kände till något alls om interneringen av japan-amerikanerna i USA under andra världskriget. Så med den förförståelsen som följeslagare i min läsning blev jag inte lika upprörd och chockerad som sist. Men det betyder absolut inte att det här inte skulle vara vare sig en omskakande historia. För det är det.

Medan Vi kom över havet berättar japan-amerikanernas hela historia i det nya landet, koncentrerar sig När kejsaren var gudomlig på åren då USA deltog i Andra världskriget. Och genom att följa en familj redogör Otsuka för i princip alla japan-amerikaners öde och historia under denna tid. Vi är med när kvinnan i en familj, mamman, först tar del av beskedet om att hon och alla andra personer och familjer med japansk bakgrund uppmanas lämna sina hem för att förflyttas till ett läger. Vi får vara med när hon packar och förbereder barnen inför resan. Vi följer med på tåget från Kalifornien till Utah, och i lägret låter Otsuka oss ta del av lägertillvaron genom barnens, pojken och flickans, ögon. De tre åren i lägret följs av hemkomsten och det efterlängtade återseende med pappan i familjen, som nu inte längre lever upp till det minne barnen burit av honom.

Jag upplevde den första delen som starkast. Hur kvinnan sakligt gräver ner silvret, bränner fotografier, gör sig av med husdjuren, packar och ställer i ordning hemmet; redo att bomma igen det medan familjen ska vara borta. Hela boken igenom är språket sakligt och Otsukas skildringar ger mig en känsla av att ta del av ögonblicksbilder snarare än en sammanhängande historia, även om det på sätt och vis också är detta.

Det verkar lite som att Otsukas stil är att låta sina karaktärer förbli anonyma, för även om det är en och samma familj som följs genom boken så får vi aldrig några namn på huvudkaraktärerna. Kanske är detta ett grepp Otsuka använder för att göra berättelsen allmängiltig? Eller för att ge alla amerikan-japaner en chans att identifiera sig; känna att nu äntligen berättas VÅR historia?

En sak som slår mig nu, och som jag inte minns att jag ägnade en tanke åt efter att ha läst ut Vi kom över havet, är hur fogligt alla japan-amerikaner verkar har funnit sig i att lämna sina hem och ägodelar - hur ingen verkar ha protesterat och hur alla verkar ha varit beredda att avsäga sin lojalitet till det forna hemlandet. Jag förstår ju så klart att ingen vill bli misstänkliggjord som fiende, men att INGA protester förekommer - det är anmärkningsvärt. Förmodligen så är dock avsaknaden av protester i allra högsta grad representativ.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar