Rosemary's baby

På engelska hos adlibris eller bokus

Ira Levins skräckklassiker från 1967, Rosemary's baby, lovade jag mig själv att läsa i sommar efter att Bokdetektiven menat på att detta var en av de bästa skräckisar hon läst. Men eftersom min i vanliga fall icke-läsande sambo snodde boken från mig under semestern så fick Rosemary's baby läggas i post-semester-läshögen. För när dessutom sambon menade att det var en av de bästa böcker han läst, så kunde jag ju inte låta en massa jobbläsning komma emellan!

Rosemary och Guy Woodhouse har länge letat efter sin drömlägenhet i New York när de plötsligt får chans att flytta in det anrika hyreshuset Bramford på Manhattan. Lägenheten är allt de har drömt om och trots Rosemarys gamla vän Hutchs berättelser om husets ödesdigra rykte flyttar de in.

Snart lär de känna sina nyfikna och aningens påflugna grannar, det äldre paret Minnie och Roman Castavet. Rosemary tycker att paret är lite för mycket, men Guy tycks uppskatta, framför allt, Romans sällskap och börjar allt oftare smita över till grannarna för att umgås.

Så, efter att länge ha kämpat för en karriär som skådespelare, börjar det äntligen lossna för Guy och han tilldelas en huvudroll efter att den först påtänkte skådespelaren plötsligt blivit blind. I glädjen över sin framgång går Guy också med på att skaffa barn, något som Rosemary länge önskat, och faktiskt dröjer det inte länge förrän Rosemary är gravid. Men den efterlängtade graviditeten sprider inte något rosenrött skimmer över Rosemary, som istället mår sämre och sämre för var dag som går. Hon orkar inte längre gå utanför lägenheten och att träffa folk är alldeles för jobbigt. Endast tack vare paret Castavets dagliga omtanke och försorg lyckas Rosemary undvika total isolering. Men är inte paret Castavets lite för angelägna om att vara hjälpsamma? Och varför beter sig Guy så underligt?

Jag kan inte påstå att jag gillar den kvinnobild som Rosemary porträtterar såsom ung och supernaiv, vars högsta dröm är att bilda familj. Och tack och lov för att Rosemary hemmafruroll är mer än lovligt föråldrad. (När Guy tvingar upp Rosemary för att göra frukost till honom för att han ska iväg och jobba!!) Dock gillar jag hur Rosemary växer mot slutet och istället blir den kämpande modern som är beredd att göra allt som krävs för att rädda sitt ofödda barn.

Trots att jag sett Roman Polanskis film (förvisso för en evighet sen) så läste jag boken med stor behållning! Det var minst lika spännande och fängslande läsning som om jag inte visste vad som skulle hända. Att efteråt se om filmen tillsammans med sambon var en självklarhet och jag kan avslöja att även filmen fortfarande är sevärd!