söndag 31 augusti 2014

Majsans mysterium

Se mer på adlibris eller bokus
Majsan tänker bli detektiv när hon blir stor för hon är så himla bra på att känna på sig när det ska hända saker. Men för att bli en bra detektiv måste man lösa mysterier och då måste man ju först hitta ett mysterium att lösa. Och Majsan känner på sig att det ligger ett mysterium och trycker alldeles runt knuten.

Tillsammans med sin medhjälpare (alla detektiver måste givetvis ha en medhjälpare!), katten Kaxe, ger hon sig ut i grannskapet och letar ledtrådar. Men när Majsan inte hittar några ledtrådar bakom grannens rosenbuske eller i nästa grannes redskapsbod så bestämmer hon sig för att hon lika gärna kan leta igenom alla grannarnas trädgårdar. Vilken tur för dem att de har en äkta detektiv i kvarteret som kan leta upp mysterier!

Tyvärr hittar Majsan aldrig något mysterium, men nästa dag kan man läsa i tidningen om en brottsvåg som dragit fram genom staden! Mysteriet kanske äntligen kan lösas, men bara om Majsan först gillrar en fälla.

Annika Gianninis Majsans mysterium är en väldigt charmig och humoristisk historia med livfulla illustrationer. Textmängden på varje sida är begränsad och de mer traditionella boksidorna med text varvas med hela sidor med serierutor och pratbubblor, vilket ökar läsvänligheten. Bäst med boken är nog ändå Majsan, en kavat och livlig tjej som kanske har lite väl livlig fantasi ibland, men som blir en väldigt trevlig bekantskap under dessa knappt nittio sidor.

Sarahs nyckel

I pocket hos adlibris eller bokus
Jag såg filmen Sarahs nyckel för ett par år sedan, och jag minns fortfarande flera starka scener som etsades in i mitt minne. Först nu har jag också läst Tatiana de Rosnays bok med samma namn, som filmen också bygger på och kan konstatera att film och bok följer varandra rätt väl. 

Det är en omskakande och mycket tragisk historia som berättar om massarresteringen av Paris judar sommaren 1942, men mer gripande är den historia som berättar om tioåriga Sarah som låser in sin bror i ett hemligt utrymme i lägenheten när polisen kommer för att hämta familjen. Utrymmet använder Sarah och brodern Michel när de leker och där, tänker Sarah, kan Michel vara trygg tills hon och mamma och pappa kommer tillbaka. Nyckeln stoppar hon i sin ficka. Det är bara det att familjen inte kommer att komma tillbaka.

Tillsammans med ungefär 8000 andra judar förs Sarah och hennes föräldrar till Vélodrome d'Hiver i Paris där de stängs in i väntan på vidare deportation. Ju längre tiden lider desto tyngre blir garderobsnyckeln i Sarahs ficka och när timmarna blir till dygn växer paniken inom Sarah. Vad har hon gjort? Hur ska hon kunna rädda sin bror? Inte ens hennes fars försök att övertala vakterna om att hämta sonen hjälper, och det är först när Sarah ser sin fars uppgivna ansiktsuttryck som hon verkligen förstår hur allvarlig situationen är.

Förutom Sarahs berättelse utspelar sig en annan historia i dagens Paris. Journalisten Julia får i uppdrag att skriva om Vel d'Hiver-räden inför 60-årsdagen av händelserna och mer eller mindre snubblar över Sarahs historia. Det visar sig att hennes egen makes familjs historia korsar Sarahs livsöde och Julia kan bara inte släppa tankarna på Sarah. Hon måste ta reda på vad som hände henne. Lever hon fortfarande?

I början följs Sarahs och Julias historia åt i vartannat kapitel för att i slutet uteslutande handla om Julia och hennes liv. Sarahs historia är mycket gripande och Julias jakt på svar driver på den handling som utspelar sig i nutid. Dessvärre är den berättelse som skildrar Julias personliga liv med ett äktenskap på glid mindre intressant och lite väl utdragen enligt mig. Men i det stora hela är Sarahs nyckel en både upplysande och läsvärd bok.

lördag 30 augusti 2014

Krigslist

Finns både hos adlibris och bokus
Robert Swindells Krigslist är en typisk Argasso-bok; lättläst, koncis och med driv i berättelsen. Året är 1941 och andra världskriget rasar i Europa. Även ute på den engelska landsbygden märker man av kriget med ransoneringar och luftanfallsövningar.

Trettonårige Dan drömmer om att få åka till fronten och kämpa för sitt land, men istället för att slåss mot fienden måste han slita i trädgårdslandet på godset Winton Hall. Där jobbar han extra för trädgårdsmästaren och varje shilling han tjänar är värdefull inkomst för honom och hans mor sedan hans far omkommit i kriget.

En dag upptäcker Dan att allt inte står rätt till på godset. Det verkar som att generalen som huserar där har något att dölja. Varför får till exempel hemvärnet inte öva på hans mark och varför går så många lakan åt när det bara är generalen som bor på godset? Dan bestämmer sig för att själv undersöka vad det är som försiggår på godset.

Jag tyckte det gick lite väl snabbt att läsa Krigslist, och tyckte i ärlighetens namn inte att spänningen var speciellt rafflande. Det finns såväl mer spännande Argasso-böcker som bättre Robert Swindell-böcker.

Rosemary's baby

På engelska hos adlibris eller bokus
Ira Levins skräckklassiker från 1967, Rosemary's baby, lovade jag mig själv att läsa i sommar efter att Bokdetektiven menat på att detta var en av de bästa skräckisar hon läst. Men eftersom min i vanliga fall icke-läsande sambo snodde boken från mig under semestern så fick Rosemary's baby läggas i post-semester-läshögen. För när dessutom sambon menade att det var en av de bästa böcker han läst, så kunde jag ju inte låta en massa jobbläsning komma emellan!

Rosemary och Guy Woodhouse har länge letat efter sin drömlägenhet i New York när de plötsligt får chans att flytta in det anrika hyreshuset Bramford på Manhattan. Lägenheten är allt de har drömt om och trots Rosemarys gamla vän Hutchs berättelser om husets ödesdigra rykte flyttar de in.

Snart lär de känna sina nyfikna och aningens påflugna grannar, det äldre paret Minnie och Roman Castavet. Rosemary tycker att paret är lite för mycket, men Guy tycks uppskatta, framför allt, Romans sällskap och börjar allt oftare smita över till grannarna för att umgås.

Så, efter att länge ha kämpat för en karriär som skådespelare, börjar det äntligen lossna för Guy och han tilldelas en huvudroll efter att den först påtänkte skådespelaren plötsligt blivit blind. I glädjen över sin framgång går Guy också med på att skaffa barn, något som Rosemary länge önskat, och faktiskt dröjer det inte länge förrän Rosemary är gravid. Men den efterlängtade graviditeten sprider inte något rosenrött skimmer över Rosemary, som istället mår sämre och sämre för var dag som går. Hon orkar inte längre gå utanför lägenheten och att träffa folk är alldeles för jobbigt. Endast tack vare paret Castavets dagliga omtanke och försorg lyckas Rosemary undvika total isolering. Men är inte paret Castavets lite för angelägna om att vara hjälpsamma? Och varför beter sig Guy så underligt?

Jag kan inte påstå att jag gillar den kvinnobild som Rosemary porträtterar såsom ung och supernaiv, vars högsta dröm är att bilda familj. Och tack och lov för att Rosemary hemmafruroll är mer än lovligt föråldrad. (När Guy tvingar upp Rosemary för att göra frukost till honom för att han ska iväg och jobba!!) Dock gillar jag hur Rosemary växer mot slutet och istället blir den kämpande modern som är beredd att göra allt som krävs för att rädda sitt ofödda barn.

Trots att jag sett Roman Polanskis film (förvisso för en evighet sen) så läste jag boken med stor behållning! Det var minst lika spännande och fängslande läsning som om jag inte visste vad som skulle hända. Att efteråt se om filmen tillsammans med sambon var en självklarhet och jag kan avslöja att även filmen fortfarande är sevärd!

Sofia Z-4515

Sofia Taikon var bara åtta år när Tyskland erövrade Polen. Som kringresande romer hade Sofias familj knappt hört talas om vare sig Hitler eller nazister, men blev snart varse att de som zigenare var mindre värda i tyskarnas ögon. Efter ett par år i getto hamnade Sofia och hennes familj till sist i Auschwitz våren 1943. Sofia hade tur och skickades så småningom vidare till Ravensbrück, något som förmodligen räddade hennes liv, och kom efter krigets slut till Sverige med de vita bussarna.

Det tog Sofia tre år att berätta om sitt liv och sina upplevelser i koncentrationslägren för författaren Gunilla Lundgren, som sedan i samarbete med illustratören Amanda Eriksson skapat denna seriebok. Sofia Z-4515 är en förhållandevis snäll ögonvittnesskildring från andra världskrigets koncentrationsläger. Det berättas sakligt om Sofias liv, utan att bli allt för betungande i vare sig bild eller text, vilket därför gör denna bok hyfsat barnvänlig. Sofias livsberättelse avslutas med ett par sidor fakta om förintelsen, koncentrationsläger och de vita bussarna. Man kan, om man vänder på boken, läsa den från andra hållet på romani.

Männen med rosa triangel

Finns på adlibris och bokus
Männen med rosa triangel skriven av pseudonymen Heniz Heger gavs första gången ut i 1972, en svensk översättning kom 1984. Förra året kom boken ut på nytt, den här gången med ett specialskrivet förord av Jonas Gardell.

Josef Kohout är mannen med rosa triangel, vars berättelse vi får ta del av. Den 22-årige Josef grips hemma i Wien av Gestapo och sätts i fängelse i ett halvår för förmodade och upprepade homosexuella handlingar, något som enligt lag var förbjudet vid den här tiden (och som skulle fortsätta att vara straffbart i Österrike fram till 1971). Efter avtjänat straff får Josef veta att han, istället för att bli frisläppt, ska placeras i koncentrationsläger. Placerad i först Sachsenhausen och senare förflyttad till Flossenbürg, hamnar han och de andra homosexuella "förbrytarna", fångarna med rosa trianglar på sina fångskjortor, allra längst ned i lägerhierarkin. Men Josef lär sig snart hur den rosa triangeln också kan fungera som en biljett till skydd och mer mat; genom att bli en överordnad fånges älskare har han en bättre chans att överleva. Men han riskerar samtidigt att bli misshandlad till döds om lägervakterna kommer på honom.

Männen med rosa triangel skildrar flera ohyggliga scener med sadistiska SS-vakter och det mesta känns igen från andra vittnesskildringar. Behållningen med Männen med rosa triangel är självklart att den ger de homosexuella koncentrationslägerfångarna en röst och upprättelse. Men annars är just den här vittnesskildringen för mycket för mig. Vidrigheterna tar aldrig slut. Och hur föraktfullt det än känns att skriva dessa tankar så kan jag inte låta bli: Herregud vad promiskuöst det var i lägren! Jag kan bara inte föreställa mig att det förekom så mycket sex fångarna emellan, vilket det enligt Josef faktiskt gjorde. Inte samtidigt med all svält och sjukdom? Jag menar absolut inte att förringa eller säga emot på något vis, men jag kan bara inte låta bli att tycka att det känns som om Heger spelar på den dåtida uppfattningen (minns att boken kom ut på 1970-talet) om homosexualitet som någon slags abnorm och pervers sexualdrift.

fredag 29 augusti 2014

Historien om Leon

Finns på adlibris eller bokus
Leon Leyson pratade sällan om sina minnen från barndomen och andra världskriget. Han kände sig inte redo att plocka fram allt det hemska han varit med om som barn, ville inte minnas. Först när filmen Schindlers list gick upp på bio började han motvilligt att berätta sin historia. Historien om Leon - Schindlers yngste arbetare är boken som berättar historien om hur han, Leon, hamnade som nummer 289 på Oskar Schindlers lista över judiska "expertarbetare" som inte kunde undvaras. 

Leib Lejzon, som Leon då hette, var bara tio år när tyskarna i början av september 1939 invaderade Polen. Genast inleddes restriktioner mot landets judiska befolkning, som förlorade sina arbeten och fick sluta gå i skolan. Leon beskriver hur friheten för de polska judarna undan för undan försvann och hur han som stursk tioåring på eget vis försökte göra uppror mot restriktionerna genom att sätta sig på parkbänkar som var förbjudna för judar, givetvis när ingen annan såg, och hur han vågade gå fram och prata med de tyska soldaterna. Men när tyskarna inledde sina aktioner för att "befria" de polska städerna från dess judiska befolkning hamnade Leon med sin familj i Krakows getto och därmed försvann också den lilla friheten att kunna röra sig på egen hand i staden.

Leons pappa, som var en skicklig yrkesman, fick arbete i affärsmannen Oscar Schindlers emaljfabrik och lyckades efterhand skaffa arbetstillstånd även till Leons mor och Leons äldre bröder. Och slutligen, bara dagar innan merparten av gettots judar skulle deporteras, lyckades också Leons far övertala Schindler att anställa hans yngste son, Leon. Leon var inte bara den yngste arbetaren i fabriken, han var också minst, så liten att han fick stå på en trälåda för att nå upp till spakarna för att manövrera maskinerna.

Liksom många överlevarberättelser så vittnar Leons berättelse om slumpens nycker och lyckliga omständigheter som gång på gång räddade livet på både honom och hans närmsta familj. Leons berättelse är full av vedermödor, hemskheter och fasansfulla upplevelser, men Leon Leyson berättar sakligt utan att vältra sig i det ohyggliga och utan att låta bitter. Istället är tacksamheten över att vara vid liv och tacksamheten gentemot Oskar Schindler påfallande i Leons berättelse. Och indirekt är denna bok också en hyllning till mannen som med egna pengar, mutor och ansträngningar räddade 1200 judar från koncentrationslägren. Jag läste Historien om Leon med stor behållning, för till skillnad från många andra överlevnadsberättelser från förintelsen så är tonen försiktigt optimistisk och vittnar, trots allt, om en strimma hopp för mänskligheten.

lördag 23 augusti 2014

Dracula

2013-års utgåva finns tex hos adlibris och bokus
Klassikern från 1897, översattes på nytt till svenska och gavs ut förra året. Vad Bram Stokers Dracula skulle handla om var knappast någon överraskning för mig, att den däremot är en omständlig, stundtals dryg tegelsten på 550 sidor (574 om man räknar med efterordet i denna utgåva) hade jag inte förväntat mig att tycka.

Dracula börjar dock väldigt fängslande med att vi får följa den unge advokaten Jonathan Harker, som skickas iväg på uppdrag till ett främmande land för att förbereda inför greve Draculas fastighetsköp i England. Den unge advokaten skriver dagbok om sitt reseäventyr, och tonen i dagboken är relativt lättsam fram till det att Harker börjar känna ett obehag i närheten av greven och sedan också finner sig bli inlåst hos Dracula.

Hemma i England väntar Harkers fästmö Mina Murray på att höra av sin fästman, hans brev har slutat komma, och under tiden tillbringar hon allt mer tid med väninnan Lucy som nyss var omsvärmad av friare och nu tycks bli allt sjukare, trots den nederländske Dr Van Hellsings experthjälp. Van Hellsing misstänker vampyrism, men hur har det gått till? Och kan han övertyga sina medhjälpare och Lucys närstående om att vidta alla de nödvändiga åtgärder som behövs?

Fram till två tredjedelar av boken är spänningen tämligen hög, berättelsen presenteras för läsaren i form av brev och dagböcker från i stort sett alla inblandade karaktärer. Dock tycker jag spänningen avtar något efter att man löst alla sjukdomsmysterier och lyckats lokalisera "smittkällan" och istället fokuserar på en lite för omständlig jakt på greven. Berättelsen har driv, absolut, men med dagens mått skyndar berättelsen långsamt.

Mystiken kring greve Dracula och den mörka gotiska stämningen som präglar romanen är bara ett par av de saker som gör Dracula läsvärd än idag. Jag tycker också det är något bedårande och intressant över hur mån Stoker är om att låta sina huvudpersoner vara så moderna och med i sin tid genom att sätta fonografer och reseskrivmaskiner i händerna på dem. Dracula håller fortfarande för många diskussioner och analyser om man så vill. Men nu ska jag se till att se om filmen!

Den odödliga Henrietta Lacks

Läs mer om boken på adlibris eller bokus
Henrietta Lacks, en svart kvinna i Maryland, diagnosticerades i början av 1951 med livmoderscancer. Mindre än ett år senare tog cancern hennes liv och hon efterlämnade fem barn, varav det yngsta blott ett år gammalt. Men Henrietta Lacks celler lever fortfarande och har efter hennes död varit extremt värdefulla för den medicinska forskningen, bland annat har de legat till grund för poliovaccinet och bidragit till flera nobelpris. Ett litet provrör med HeLa-celler är idag värt hundratals dollar, medan Henrietta Lacks familj och ättlingar knappt har råd med sjukförsäkring. Det skulle dessutom dröja mer än tjugo år efter Henriettas död innan familjen fick kännedom om att hennes celler fortfarande levde och användes inom forskningen.

Rebecca Skloot kom att intressera sig för personen bakom HeLa-cellerna redan som sextonåring och skulle senare komma att ägna många år åt att ta reda på vem Henrietta Lacks var, lära känna hennes familj och försöka hjälpa dem att få upprättelse. Och Den odödliga Henrietta Lacks är resultatet av hennes mångåriga arbete. Boken är både en berättelse om personen bakom de dyrbara cellerna, om forsknings- och rasetik samt en berättelse om dottern Deborah Lacks sökande efter en mor hon aldrig fick lära känna.

Jag skummade vissa partier, rätt så många till och med, om jag nu ska vara ärlig, de naturvetenskapliga ämnena har aldrig varit något jag varit så värst intresserad av, och vissa partier i boken var ganska detaljerade. Men det jag tyckte var intressant att läsa är det historiska perspektivet på forskningen och läkarvetenskapen och de etiska frågor som hanteringen av HeLa-cellerna, liksom även dagens hantering av annan mänsklig vävnad väcker. Och olika människoöden och livshistorier är för det mesta alltid intressant att ta del av. Men i ärlighetens namn ska jag erkänna att jag antagligen aldrig läst färdigt Den odödliga Henrietta Lacks om det inte vore för bokcirkeln jag är med i.

torsdag 21 augusti 2014

Oceanen vid vägens slut

finns bl.a. hos adlibris och bokus
Låt mig börja med att säga: Vilket bokomslag! Bara det skulle gjort mig sugen på att läsa Oceanen vid vägens slut. Och så är det dessutom en skicklig berättare som Neil Gaiman som står bakom innehållet. Lyckträff!

En man i övre medelåldern (det slår mig faktiskt först nu att Gaiman inte ger oss ett namn på bokens huvudperson!) har precis begravt sin far och behöver samla sina tankar. Han sätter sig i sin bil och kör till synes planlöst omkring, men hans undermedvetna styr honom till hans barndomstrakter. Närmare bestämt till familjen Hempstocks gård, den med ankdammen på baksidan. Fru Hempstock, som fortfarande bor kvar på gården, hälsar honom välkommen att sitta på bänken vid dammen. Och genast när han sätter sig minns han tillbaka till det året då han fyllde sju år.

Det var året då den inackorderade gruvarbetaren från Sydafrika tog livet av sig i familjens bil. Det var året då pojkens föräldrar skaffade en barnflicka till honom och hans lillasyster. Det var det året då han träffade Lettie Hempstock och lärde känna henne, hennes mor och mormor. Och det var också det året då den här pojkens barndom tog ett abrupt slut när ondskan trädde in i hans liv.

Oceanen vid vägens slut ger mig starka Coraline-vibbar. Det är åter igen det för vuxenvärlden utlämnade barnet som är i centrum. Det är otäck som i Coraline, men Oceanen vid vägens slut kryper ännu mer under huden på mig. För här saknas det framåtblickande lyckliga hoppfulla slutet. Det är bara konstaterande; Så här är det att vara barn och inte kunna hävda sin rätt gentemot vuxna. Bara det leder till eftertanke. Men Gaiman väcker också andra självrannsakande tankar till liv hos läsaren. Vårdar vi våra egna liv till exempel?

Jag har faktiskt redan läst den här boken två gånger nu. Och den var minst lika bra andra läsningen, om inte bättre! Språket är magiskt och fantasi och verklighet flyter ihop när otäckheter tar sig in i pojkens vardagsmiljö. Bara efterordet, där Gaiman skickar tacksamma tankar till än den ena än den andra är värt att läsa. Allt med den här romanen känns så väl genomarbetat! Oceanen vid vägens slut kommer att stanna kvar i mina tankar länge. Det är en fantastisk bok!

måndag 11 augusti 2014

Semesterslut

Imorgon börjar jag jobba igen efter semestern och här nedan syns nästan hela högen av böcker jag haft hemma att välja bland som sommarläsning. Traven nedan består alltså av de böcker jag INTE läst i sommar. Visst är det en alldeles för optimistisk hög att släpa med sig hem inför semestern, men dels vill jag gärna kunna välja och vraka, och dels trodde jag faktiskt (och hade förhoppningar om) att jag åtminstone skulle ha hunnit läsa minst tre till av böckerna på bilden. Jag skyller på Dracula som tar längre tid än vad jag tänkte mig. Och så skyller jag på värmen och det fina vädret. Och utflykter. Och lek med syskonbarnen. Och allt det där andra (bad, glass, god mat, öl och vin) som gör sommaren till den trevligaste tiden på året.

Och några av böckerna i högen kan jag förvisso räkna som jobbläsning de närmsta veckorna, men de allra tjockaste; nöjesläsningsböckerna, riskerar att hamna på julledighetsläsningslistan i stället. Ack!

måndag 4 augusti 2014

Huset Longbourn

finns tex på adlibris och bokus
Huset Longbourn har undertiteln Stolthet och fördom - tjänstefolkets berättelse, i fall man inte redan av huvudtiteln förstått att vi befinner oss i Jane Austen-land. För visst befinner vi oss på samma Longbourn där Jane, Elizabeth, Lydia och de andra döttrarna i familjen Bennet växer upp. Men vad vi inte får läsa om i Stolthet och fördom är det betydligt kärvare liv som pågår i kulisserna av herrskapets. Det får vi däremot göra i Jo Bakers roman!

För alltmedan Mr Bingley och militärerna från regementet uppvaktar döttrarna Bennet, och Mrs Bennet gör allt hon kan för att göra sina äldsta döttrar ett gott parti, får vi i Bakers bok lära känna hushållerskan, jungfrun, pigan och betjänten som lagar maten, serverar, springer ärenden och fejar och donar i det tysta.

I centrum står Sarah, jungfrun, och Mrs Hill, hushållerskan, och det är när en man vid namn James Smith söker anställning vid huset som det vanliga vardagsslitet rubbas en aning. Smith får på studs arbete som betjänt, något hushållet förvisso länge saknat, men vem är denne tystlåtna, kringgående karl? Både Mrs Hill och Sarah störs av den nye betjänten - Sarah för att hon inte kan sluta tänka på honom och för att hon tycker att Smith håller sig på sina höga hästar. Och hos Mrs Hill väcker den unge mannen gamla bortgömda minnen till liv.

Huset Longbourn är en hommage till de mindre lyckosamma, de som inte hade medel att påverka men som understödde det fina liv som fördes i salongerna. De som i regnväder fick springa efter skorosetter till dansskor, som såg till att teet stod framdukat till frukost och som såg till att vagnen kom fram när det skulle åkas på förmiddags- eller eftermiddagsvisit. De vars liv och angelägenheter inte räknades som lika viktiga. Baker ger fina levande beskrivningar av det kärva livet som tjänstefolk med alltifrån det tunga arbetet med den smutsiga byken till påklädning inför baler och det är inte förrän i sista delen som Baker lämnar Jane Austens roman och låter sin egen berättelse och de egna karaktärer få gå sina egna vägar.

Baker är också mån om att inte interferera med Austens berättelse för mycket. Det som händer i Stolthet och fördom händer även i Bakers roman, bara det att vi får läsa det utifrån tjänstefolkets perspektiv, antingen som skvaller i köket eller genom att tjänstefolket råkar passa upp just då något berättas eller avslöjas. Eller bara genom att ställa i ordning gästrummet åt Mr Collins. Jag läser gärna fler böcker av det här slaget!