Som om hösten kom på sommaren

Läs mer på bokus eller adlibris

Jag gillar titeln på norrmannen Jan Henrik Nielsens debut, Som om hösten kom på sommaren. Det är något ödesmättat och poetiskt över den, vilket även det snygga bokomslaget signalerar. Det är överlag en synnerligen snyggt förpackad bok, vars yta går hand i hand med innehållet. 

Nanna och Fride bor med sin pappa i en bunker under jorden. I nästan sex år har de levt instängda och isolerade. Allt för överleva smittan som förpestade världen. Smittan som först fick växterna och naturen att dö, som sedan angrep djuren och till sist fick människor att insjukna och dö. För Frides del, som bara var en bebis när de gick ner i bunkern, innebär det att hon inte ens har några minnen eller erfarenheter av livet ovan jord. Och Nanne, som nu är tolv år, har mest vaga minnen. Deras enda länk till omvärlden sker genom ett periskop och i det tittar de ofta och längtansfullt för att se om någon förändring skett där uppe och utanför. Men världen ovanför ser lika död ut nu som för sex år sedan.

Men så börjar maten ta slut och en dag insjuknar Nannas och Frides pappa. Det kan vara samma smitta som så många dog av. Enligt systrarnas pappa kan det finnas medicin undangömt i deras gamla lägenhet. Men pappa är alldeles för sjuk för att kunna lämna bunkern och även om de inte är säkra vad som kommer att möta flickorna där uppe, så berättar han för dem hur de ska ta sig tillbaka in till stan.

Nanna och Fride ger sig ut på sitt livs uppdrag, för medicinen är pappas enda chans och pappa är allt flickorna har, och världen utanför tycks trots allt bära på små spår av liv.

Som om hösten kom på sommaren är rätt långsam i tempot, det betyder emellertid inte att romanen saknar spännande inslag, men det är uppenbart att Nielsen jobbat med att bygga upp stämningen; det ödsliga, ensamma, tysta. Och trots de övergivna, vissna och ödsliga platser som boken beskriver och trots ett sorgligt slut, så läser jag ut den här boken med en känsla av hoppfullhet som känns bra.