måndag 31 mars 2014

Det borde finnas regler

adlibris och bokus kan man läsa mer
Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om Lina Arvidssons debutroman, Det borde finnas regler. Å ena
sidan älskar jag språket! Det känns helt och hållet äkta och det är verkligen som att Lina Arvidsson suttit vid sidan om och tjuvlyssnat på några tonårstjejers samtal. Jargong, språk, slang - det känns SÅ rätt! Å andra sidan känner jag mig inte berörd överhuvudtaget av storyn. (Förutom då att jag tycker det är rätt obehagligt med relationen Per och Mirjam.)

Mia är fjorton år, hon bor in the middle of nowhere där absolut ingenting händer; allt är bara vanligt och småtråkigt och absolut inte LA. Enligt Mia själv så är hon i stort sett vuxen nu eller åtminstone i förberedelse att bli vuxen, men enligt Mias mamma är hon fortfarande en småunge.

Hennes bästa kompis Mirjam, som har a thing för äldre män har fått en total hang up på Per, en fyrtioårig snubbe med jobb och barn och hela grejen. Att Per är ett pervo stämmer Karl, Mirjams och Mias gemensamma killkompis, in på och det hela måste få ett slut innan Mirjam blir sårad. Alltså börjar Karl och Mia att smyga på Per, för nog måste det finnas något med den där Per som de kan använda mot honom och som de kan använda för att övertyga Mirjam om att han inte är så bra som hon verkar tro.

Att man kan bli så där tokförälskad som Mirjam blivit i Per kan liksom inte Mia fatta. Inte förrän hon själv träffar Vlad. Vlad som hoppat av skolan för att koncentrera sig på sitt författarskap och sitt band och som bär hatt och hängslen.

Och tänk vad mycket lättare hela ens uppväxt och tonårstid hade kunnat vara om det bara fanns regler!

Det borde finnas regler är stundom riktigt rolig, en bok att läsa för att koppla av en stund, men det var knappast så att jag sträckläste. Snarare tycker jag att denna bok lämpar sig väldigt bra när man har fullt upp med annat och bara hinner läsa ett litet stycke i taget. En småportionsbok, alltså.

Ljus ljus ljus

finns på adlibris, bokus
Det har tagit mig ett bra tag att skriva om Vilja-Tuulia Huotarinens bok Ljus ljus ljus. Trots (eller kanske på grund av) att jag känt mig helt överväldigad av den. Min första reaktion när sista sidan var läst var: Jag MÅSTE diskutera den här med någon! Den andra var: Har jag verkligen fattat allt? Den tredje: Jag måste läsa om den!! Och nu har jag så tagit mig tid till att läsa igenom Ljus ljus ljus en gång till. Det kändes som en nödvändighet på samma gång som det kändes lyxigt att unna mig en omläsning.

Året är 1986, Tjernobyl har nyligen exploderat och vidden av katastrofen börjar gå upp för världen och invånarna i den lilla finska byn som Mariia bor i. Den här våren har en ny flicka i Mariias ålder flyttat hit, Mimi. Mariia överväldigas av Mimis närvaro. Hon blir uppslukad av Mimi, det strålar om henne, Mimi skjuter Mariia med sitt Ljus ljus ljus och Mariia blir totalt bländad. Sommaren blir deras.

Både Mariia och Mimi känner sig förbisedda, bortglömda av de vuxna i sin närhet, men tillsammans med varandra kan de öppna upp sig, de kan prata med varandra, de ser varandra och de hör ihop. Men Mimi bär också på ett stort mörker som inget ljus i världen kan eliminera och för Mariia blir ansvaret att ta hand om Mimi allt för stort. Hon orkar inte hela vägen, hon räcker liksom inte till.

Ljus ljus ljus är poetisk, språket svämmar över av liknelser och metaforer och har ett synnerligen okonventionellt tilltal. Det är som att det ska verka som att huvudpersonen Mariia skrivit denna berättelse under en skrivarkurs. Det är experimenterande, författaren stannar upp och reflekterar över sin egen text, hon uppmanar sin läsare att stanna upp och reflektera! Läsarna får de givna NYCKLARNA för att förstå och ta in hela berättelsen. Huotarinen har så fantastiskt fina, spännande, intressanta, vackra formuleringar, som hela tiden får mig att haja till, stanna upp och smaka på orden igen. Det kryllar av dem på var och varannan sida. Några exempel bara:

"När en människa upptäcker sin blivande kärlek sugs allting omkring henne in i den blivande kärleken. Hela sjön försvann in under kragen på Mimi. Slurp." (s11-12)
"Jag ville gå förlorad.
Skogen var ett säkert val.
Orientering ingenstans.
Oändlig orientering." (s174)
Och "Det olyckligaste slutet är inte det där alla dör. Det olyckligaste slutet är när bara en blir kvar" (s177)

JAG blir bländad av Ljus ljus ljus! Men oj vad jag behöver diskutera den här boken med någon! Jag måste erkänna att jag fortfarande, så här efter en omläsning, inte tror mig ha greppat allt. "Mamman som sminkade sig till döds" till exempel. Och så reagerar jag starkt på hur unga Mariia och Mimi ska vara. Och samtidigt så erfarna sexuellt. Är man det i Finland?

Jag tror baske mig att jag får köpa mig Huotarinens bok så att jag i lugn och ro, utan att få påminnelser och krav från biblioteket, kan läsa Ljus ljus ljus om och om igen.

fredag 28 mars 2014

Min bokhylla

Eller ska jag säga min icke-existerande bokhylla, kanske? För just nu har jag ingen och hörnet i vardagsrummet får agera bokförvaring. Min gamla bokhylla passar liksom inte in i nya lägenheten, som vi nu bott i ungefär en månad, och det här med att hitta en ny och snygg och passande bokhylla tar liiite längre tid än jag tänkte mig (och det här med att komma i ordning i nya lyan ska vi inte ens prata om).

Och detta är så klart också anledningen till att jag legat lågt med blogginläggen den här månaden... (Inte avsaknaden av bokhylla. Jag menar givetvis flytten!)

Å andra sidan kan jag gotta mig åt att jag fått värdens mysigaste läshörna!

onsdag 19 mars 2014

Här ligger jag och blöder

Se mer på adlibris eller bokus
Jag tyckte fantastiskt mycket om Jenny Jägerfelds Augustprisade bok redan första gången jag läste den, hur jobbigt det inledande kapitlet än är att läsa. Nu var min tanke att jag bara skulle snabbskumma igenom boken inför ett bokprat, men det gick ju då rakt inte. Här ligger jag och blöder är helt klart en bok som tål att läsas om.

Maja går första året på estetprogrammet på gymnasiet. Berättelsen inleds med att Maja under en lektion i Form och bild råkar såga av sig toppen av sin vänstertumme så att blodet sprutar. Om det gör ont? Det gör VRÅLont! Men att förlora en bit av sin egen kropp är inte alls så jobbigt som det faktum att alla i Majas omgivning verkar tro att hon sågat av sig tummen med flit. För att få uppmärksamhet. Eller nåt.

Den enda som inte oroar sig det minsta för Maja och hennes tumspets är Jana, Majas mamma. För när Maja, som bor hos sin pappa, som vanligt kommer för att bo hos mamma under "hennes" helg så är mamma försvunnen. Puts väck borta! Och det om något oroar Maja. För rutiner, fasta scheman och ordning och reda betyder allt för Jana.

Den enda som kan få Maja att skingra tankarna kring smärtande avsågade tummar och försvunna mödrar är tjugoårige Justin som bor i grannhuset. Men så läser Maja ett mail, ett mail som inte var avsett för hennes ögon och innehållet gör så mycket mer ont än en avsågad tumme.

Jägerfeld kan konsten att hålla en humoristisk ton, (det fullkomligen dräller av smarta och roliga oneliners och dubbeltydigheter) samtidigt som allvaret och ångesten hela tiden ligger och bubblar under ytan. Det är kraftfullt och trots att jag stör mig på Majas passivitet när det gäller sin försvunna mamma, så känns hennes agerande ändå trovärdigt. Hon vet ju inte hur hon ska agera/reagera! Maja är en lost tonåring på väg in i vuxenlivet med en knepig relation till sin mamma, en tafatt pappa OCH en avsågad tumme. Livet hade kunnat var enklare.


måndag 17 mars 2014

Bortom världen utanför

Som e-bok på adlibris eller bokus
Det var ett par år sen nu som jag läste Hedvig Anderssons debutbok Bortom världen utanför. Det var en stark läsupplevelse då, och efter omläsningen nu känner jag samma obehagskänslor som då. Bortom världen utanför är en otäck berättelse som emellanåt blir så vidrig att jag helst skummar vissa stycken.

En flicka tillbringar sina första levnadsår instängd i en mörk, kal jordkällare. Instängd i mörkret får hon mat på oregelbundna tider och emellanåt besök av en grupp män som utför ritualer som hon inte förstår. De talar i tungor, ålar och krälar på marken. Då och då kommer en kvinna och tvättar henne; torkar bort jordkokorna som fastnat på hennes hud, reder ut det toviga håret, återger flickan ett uns av mänsklighet.

Så en dag slutar kvinnan komma. I hennes ställe börjar en pojke besöka flickan. Han får egentligen inte prata med flickan, men han ger flickan namnet Sara. Denna oskyldiga handling förändrar allt. När männen som brukar besöka Sara förstår att pojken smutsat ner flickan med människornas språk blir hon ointressant för dem och hon får äntligen komma ut från jordkällaren, den enda värld hon någonsin känt till.

Världen utanför jordkällaren är en isolerad by vars invånare ingår i en religiös sekt. Vi får veta att flickan som nyfödd offrats till Gud och genom att hålla henne isolerad och inte prata med henne så har man trott att Gud ska tala genom henne och så småningom lära människorna Guds språk. Men pojkens oskyldiga handlingar har gjort flickan värdelös för sektens heliga män. Pojken, Gabriel, är flickans storebror och han ser till att skydda Sara från allt och alla i byn. Han försöker få Sara att känna sig som en av dem, men Sara passar inte in. När hon förstår att det finns ännu en värld bortom den hon lever i börjar hon drömma om hur hon ska kunna ta sig dit.

Parallellt med Saras historia träder bakgrunden till Saras och Gabriels liv i den isolerade byn fram. En bruten kvinnas desperata försök att överleva och få en trygg tillvaro för sig och sitt barn för henne blott från en beroendesituation till en annan. Allra mest sympatiserar man så klart med Sara, men både hennes bror och mor befinner sig i utsatta situationer och även om man skulle vilja avsky dem, så går det inte eftersom de själva är offer i den värld de så starkt tror på.

Jag hoppar till då och då över de svenska namnen i berättelsen, men så minns jag att handlingen faktiskt utspelar sig i Sverige. Det är bara det att det inte känns det minsta som Sverige. Inte skulle detta kunna hända på riktigt! Väl? Det påminner snarare om något som skulle kunna utspela sig i USA bland religiösa fanatiker (faktiskt kan jag, precis som när jag läste boken första gången, inte låta bli att tänka på M. Night Shyamalans film The Village från 2004) och känns med andra ord helt verklighetsfrämmande. Att Sara inte bryts ned helt och hållet känns som ett under, det är en otroligt stark huvudperson, som mer eller mindre står helt ensam i en galen värld. 

onsdag 12 mars 2014

Dålig tajming

se mer på adlibris eller bokus
Alltså, tyvärr. Jag valde att läsa nya John Green-romanen vid helt fel tillfälle. Jag vände upp första sidan i Pappersstäder en av kvällarna precis innan det stora flyttlasset skulle gå och det fanns inte en chans att jag kunde eller skulle få någon läsro! Ja, jag var naiv och ja, jag får skylla mig själv som på så sätt förstörde min läsupplevelse av Pappersstäder. Det blir mitt första tyvärr. Mitt andra tyvärr är att jag dumt nog inte läste boken på originalspråk för länge sen.

Quentin går sista året på High School, är en skötsam och ganska så försiktig kille. Raka motsatsen till Margo, som han är uppvuxen med och som bor i huset bredvid. Margo är impulsiv, får saker att hända och spelar i en helt annan liga än Quentin. Medan hon tillhör skolans populära gäng hänger Quentin i periferin och beundrar numera Margo på avstånd Margo.

Men en dag kommer Margo inklättrandes genom Quentins sovrumsfönster, utklädd till ninja. Hon drar med sig Quentin på ett nattligt äventyr, kors och tvärs över Orlando. Eller rättare sagt är det en hämndaktion - för Margo har fått reda på att hennes pojkvän bedragit henne med hennes egen kompis. Quentin börjar hoppas på att Margo och han nu kan börja umgås igen, men dagen efter är Margo försvunnen. Det är inte första gången hon rymmer hemifrån, så därför är det ingen som höjer nämnvärt på ögonbrynen, hon brukar alltid komma tillbaka efter ett par dar. Men dagarna går och blir till veckor och Quentins efteranalys av Margos uppträdande natten innan hon försvann drar åt att det faktiskt kan vara så att Margo tagit livet av sig.

Men så visar det sig att Margo faktiskt lämnat små subtila ledtrådar efter sig och Quentin är säker på Margo vill att just han ska hitta henne. Så tillsammans med sina kompisar, Radar och Ben, tar Quentin upp jakten på Margo. Bara det inte är för sent...

Romanen är indelad i tre delar och har stundom ett högt tempo med rapp dialog. Men som sagt, jag får inget riktigt flyt i min läsning och det är först när jag har möjlighet att läsa längre sjok som jag känner att jag får lite känsla för berättelsen och för romankaraktärerna. Dock förstår jag mig fortfarande inte på Margo. Varför sticker hon? Vad vill hon uppnå? Och vad vill Green egentligen säga med sin berättelse? Jag tycker heller inte att översättningen flyter helt och hållet (okej, det kan ha att göra med min upphackade läsning också) och jag tror faktiskt man tappar mycket av den underfundiga och humoristiska dialogen genom att läsa översättningen.

Lärdom Nummer Ett efter att ha läst Pappersstäder: vänta inte med att läsa översättningen av en bok du är intresserad av att läsa om du behärskar originalspråket.

Lärdom Nummer Två: Påbörja aldrig, ALDRIG, en ny bok samtidigt som du står i begrepp att packa ned allt du äger och har, flytta hela ditt bohag, flyttstäda och därefter packa upp, montera och ställa i ordning i ditt nya hem. Det blir inte bra.