Drömbärarna

läs mer på adlibris eller bokus

Av nån anledning har jag fått för mig att Kerstin Lundberg Hahns senaste bok Drömbärarna skulle vara en fantasybok. Kan vara omslaget som förvirrar mig, men det här är en bok helt i stil med Skuggan i väggen. Visst finns här magiska inslag, men jag skulle nästan hellre sätta skräcksymbol än fantasysymbol på den här boken, för Drömbärarna får mig att stundom vilja krypa in under en filt och gömma mig.

Det är mitt i sommaren när Malva flyttar in i nya huset med sina föräldrar. Redan första kvällen lägger Malva märke till att det är något märkligt med den äldre grannen i huset bredvid. Malva kan se in i grannens trädgård från sitt fönster och när hon lagt sig för att sova ser hon hur grenarna i grannens äppleträd rör sig. Som om det blåste ute. Det är bara det att den här kvällen så är det vindstilla. Och när Malva sen ser den gamla damen smyga fram till trädet och klappa dess stam och prata med huvudet vänt uppåt mot lövverket tänker hon att det nog bara sitter en katt i trädet.

Nästa dag får Malva ett äpple av den gamla damen som kommer från äppleträdet. Det är lite konstigt att det finns mogna äpplen mitt i sommaren, men det här är så klart inget vanligt äpple och på natten drömmer Malva underliga drömmar. Malva upptäcker att hennes granne bär på hemligheter och mörka minnen. För många år sedan rövades damens lillebror bort av blåklädda män som tog honom till en ö långt långt bort för att använda hans drömmar. När Malvas egen lillebror försvinner blir Malva varse om att den här ön faktiskt finns på riktigt och att barn fortfarande rövas bort för att utvinna drömmar som går att sälja. Men tack vare en karta som hon hittar hos sin granne kan Malva finna vägen till ön som bebos av Drömbärare och Blindväktare och där en elak härskare använder barns drömmar för egen vinnings skull.

Drömbärarna är stämningsfull och magisk som ett drömäventyr, Lundberg Hahn prickar in stämningen och stilen perfekt. Det är smygande läskigt med barn som försvinner, hypnotiserade föräldrar och världar bortom vår egen. Och riktigt otäckt blir det när Blindväktarna dyker upp. Se upp för dem!

Otopia

Finns att köpa på adlibris eller bokus

Jag var riktigt taggad på att läsa Per Nilssons Otopia när den först kom ut. Det lilla jag läst om boken verkade lockande och omslaget tyckte jag var riktigt sketasnyggt! Stilfullt och mörkt: Dystopiskt. Boken köptes in till min skola och jag trodde att dystopidiggarna skulle norpa den här boken direkt. Men den har knappt rört på sig alls under hösten och jag har förstått att det faktiskt beror rätt så mycket på just omslaget. Det är för intetsägande. Och i kombination med att baksidestext saknas, så blir det liksom ännu svårare att få någon att spontant plocka med sig boken.

Så nu när jag själv läst den så borde jag väl kunna få den att röra på sig lite? Nja. Kanske. Det här är en berättelse som kräver lite mer av sin läsare. Jag tyckte för egen del att det var svårt att komma in i berättelsen. Det börjar segt och långsamt och det var snarare min envishet än lusten att läsa vidare som gjorde att jag trots allt fortsatte.

Miqi är en tjej i tonåren som växer upp i Otopia. Ett framtida samhälle där barnen är allas barn, enskild egendom finns inte; man delar på allt vare sig det är cyklar eller kläder, barnuppfostran, arbete eller kärlek. Tillsammans bygger invånarna i Otopia världen på nytt. För allt förstördes ju i den stora katastrofen. I Otopia har man kommit överens om att ta bort allt som kan orsaka konflikter; religion, pengar, egendom. Man lever jämställt, utan kriminalitet, utan våld och utan lidande. Otopia är ett tillåtande samhälle, kärlek är fritt och tillåtet och därför existerar inte heller svartsjuka och avundsjuka. Så länge man inte ställer fel frågor så är Otopia den bästa platsen att leva på. Men Miqi är av den nyfikna sorten.

Det är när fåglarna börjar dyka upp igen som allt börjar. Fåglar har man inte sett på evigheter i Otopia. Samma dag möter nämligen Miqi en tjej som bara måste vara hennes egen syster. Men eftersom barnen som nyfödda tas ifrån sina biologiska föräldrar, så kan hon inte veta helt säkert. Men de bara MÅSTE vara systrar. De är så lika. Och Miqi känner både en nyfikenhet och samhörighet med den här unga kvinnan. Om det här nu är Miqis syster, varför har de inte fått känna till varandra? Miqis fundering leder till fler frågor. Är det samhälle hon lever i så perfekt och fritt som det utger sig för att vara?

Jag får väl erkänna att jag inte läst så himla mycket av Per Nilsson tidigare, framför allt inte hans ungdomsböcker, och har jag förstått saken rätt så är detta en bok i Per Nilsson-stil med korthuggna meningar och en berättelse som kräver läsarens totala uppmärksamhet, både stilmässigt och berättartekniskt. Det är snarare en bok som passar för gymnasiet än högstadiet.

Tyvärr är Otopia en mer ogilla- än gilla-bok för mig. Jag tycker i och för sig den är ambitiös och den väcker sannerligen funderingar och skulle kunna rendera fantastiska diskussioner. Jag gillar på sätt och vis också Per Nilssons stil, men jag känner knappt något alls för Miqi. Hon blir aldrig helt levande för mig; hon är för robotlik. Det tillsammans med svårigheten att komma in i berättelsen drar ner betyget från min sida.

8 saker du aldrig skulle våga

Finns på bokus eller adlibris tex

Eva Susso och Moa Eriksson Sandberg har med all sannolikhet haft askul ihop när de tillsammans plockat fram sina gamla tonårsjag och skrivit 8 saker du aldrig skulle våga. Och stundom är det också askul att läsa vad de åstadkommit.

Jamila, Vick, Lisa och Kay är fyra tjejer som sista terminen i nian sluter en pakt. De skriver ett manifest och kommer överens om att de ska ses en gång i veckan och ge varandra varsin utmaning som ska genomföras till nästa gång de ses. Oavsett hur pinsamt, obekvämt eller skämmigt det kan bli. Allt ska redovisas och alla måste vara ärliga. Vi snackar alltså om utmaningar av kalibern skämmigt deluxe; såsom att skriva en sexnovell på nationella provet i svenska, köpa sexiga underkläder och sno kalsongerna av skolans snyggaste kille.


Jag var rätt sugen på att läsa 8 saker du aldrig skulle våga redan innan, men när en tjej på högstadiet lämnade tillbaka boken med orden SKIIIIIITBRA, då blev jag ännu mer taggad på att läsa. Och det börjar verkligen jätteroligt, utmaningen där Jamila ska köpa kondomer på Ica är till exempel vansinnigt rolig, men jag tröttnar faktiskt lite när ALLT handlar om sex, sexigt och/eller perverst. 8 saker är underhållande och visst är det kul att läsa en sådan här lättsam historia emellanåt, men det hade kunnat bli ännu bättre om inte alla var sådana stereotyper och om inte alla problem löst sig så lättvindigt.

Sveket

finns på adlibris eller bokus

Jag har läst och gillat Ursula Poznanskis tidigare böcker, Erebos och Saeculum, så det var liksom dubbel glädje när det avslöjades att hennes tredje bok, Sveket, dessutom skulle vara en dystopi som ju tillhör en av mina favoritgenrer.

I Poznanskis dystopiska värld har ett istidsliknande klimat försvårat människornas överlevnad. Världen är täckt av snö och is och solens strålar når i stort sett aldrig ner genom de tjocka molnen som ständigt täcker himlen. För länge sedan, under den tid som har kommit att kallas Den långa natten, flyttade delar av jordens befolkning in i stora uppvärmda kupoler av glas, så kallade sfärer, och här har man utvecklat ett tryggt och skyddat liv. Utbildning och akademiska meriter räknas som det absolut viktigaste och mer eller mindre alla sfärmedborgare genomgår långa utbildningar som ska säkra fortsatta vetenskapliga framsteg och vidareutveckling av sfärsystemet.

Artonåriga Ria är en av sfärernas mest lysande studenter. Hennes huvudämne är retorik och hon är tränad att kunna läsa av folks reaktioner och ansiktsuttryck. Hon är rankad sjua av många hundra studenter och har en lovande framtid och karriär att se fram emot. Men allt detta rycks ifrån Ria när hon en dag råkar höra ett samtal mellan några män med betydande positioner inom sfären. Ria hör hur hon tillsammans med fem andra studenter, däribland hennes pojkvän, Aureljo, som dessutom är den högst rankade studenten, anklagas för att planera en konspiration mot hela sfärsystemet. För att undvika denna sammansvärjning planerar man att i tysthet avrätta konspiratörena. Ria har absolut ingenting med den så kallade konspirationen att göra och hon förstår ingenting! Hon vet inte ens vad den här konspirationen skulle gå ut på men hon förstår att hotet mot hennes liv i allra högsta grad är på riktigt. Ria lyckas tillsammans med de fem andra studenterna fly på väg till sin egen avrättning, men utanför de skyddande sfärerna är chansen att överleva minimal. För inte nog med att de nu istället hotas att dö av köld och svält, utanför sfärerna lever nämligen den primitiva befolkningen, våldsamma klaner människor som jagar och äter djur och kanske till och med människor.

Sveket är mycket spännande och jag mer eller mindre sträckläste. Men trots en tydlig knuff mot del två, Sveket är nämligen bara första delen i en trilogi, så känner jag mig ändå ganska nöjd efter del ett och jag känner inte att jag måste fortsätta läsa serien. Det lär nog dessutom dröja lite innan de kommer i svensk översättning. Fast vi får väl se hur jag resonerar när Sveket #2 kommer ut.

Blandband

Finns t.ex. på adlibris och bokus

Steven Camdens Blandband är lätt en av årets snyggast förpackade böcker! Omslaget är utformat som ett kassettband med en A-sida och B-sida. Till och med insidan av pärmarna är tänkta att likna ett kassettbandsfodral med plats för att skriva låtlistor på. Och det stannar inte där heller; även bokens sidor påminner om att kassettband spelar en mycket viktig roll i berättelsen med paustecken som markerar perspektivbyte och sidnummer som är inbäddade med bandtejp, som spelar framåt och rullas upp på en sida efterhand som man läser. Det är så himla snyggt och så himla genomtänkt så jag blir alldeles sprittig! Och så blir jag alldeles nostalgisk när jag tänker på mina egna blandband inspelade från radio när jag gick på mellan- och högstadiet. För inte fanns något Spotify eller låtlistor då, inte. Ville man spela sin favoritmusik så fick man allt anstränga sig och lägga tid på att sitta vid radion och trycka rec och paus på exakt rätt ställe.

Tyvärr är inte utsidan allt och jag känner mig på nåt vis lurad av förpackningen. För innehållet är på långa vägar inte lika bra.

2013 har trettonåriga Ameliah nyligen flyttat in hos sin mormor efter att båda hennes föräldrar nu dött. Sommarlovet har precis börjat och Ameliah gör det till sin uppgift att gå igenom alla grejer som tillhört hennes mamma. Mamman var en stor musikälskare och bland alla hennes saker finns flera skokartonger fyllda med kassettband, alla prydligt märkta med namn på artist. Det är allt från James Brown till Nirvana och Ameliah bestämmer sig för att lyssna igenom precis allt. Men ett av banden är annorlunda; etiketten är avskavd och när hon trycker i bandet i bandspelaren är hon inte beredd på att höra en pojkes röst som dessutom tycks tala direkt till henne.

Tjugo år tidigare, 1993, är Ryan tretton år. Ryan och Ryans pappa flyttar ihop med pappans flickvän och son, Nathan, som är i samma ålder som Ryan. Det blir en turbulent omställning som varken Nathan eller Ryan är så glada över. Ryan sörjer dessutom fortfarande sin mamma som dött ett år tidigare och har börjat spela in en slags dagbok på kassettband som ett sätt att bearbeta sorgen. På bandet pratar han om den nya familjesituationen och om sin döda mamma men också om tjejen som han blivit över öronen förälskad i men som inte ens vet vem han är.

Självklart finns det ett band som förenar Ryans och Ameliahs liv. Men vad och på vilket sätt är den stora frågan som hela berättelsen tycks gå ut på. Trots tydliga avsnittsmarkeringar och till och med olika typsnitt så tycker jag hoppandet mellan Ryans och Ameliahs perspektiv blir rörigt och onödigt hoppigt. Och till skillnad från många andra böcker med korta avsnitt, som jag ofta upplever ger ett större driv i berättelsen, så tycker jag att Blandband är seeeg...

Hjärta av damm

Läs mer på bokus eller adlibris

Ingelin Angerborn sprutar ur sig böcker på tema magisk realism och hennes läsare i framför allt slukaråldern älskar hennes böcker!  För egen del börjar jag känna en viss mättnad (och det gjorde jag redan efter förra boken, Tredje tecknet). Angerborn har förvisso ett vinnande koncept, men det är trots allt samma mönster som återanvänds om och om igen:
1) Huvudpersonen, en flicka i elva-tolv-års-åldern, känner sig lite ensam eller utanför på grund av bortrest kompis, flytt eller annan anledning.
2) Huvudpersonen börjar uppleva konstiga saker, saker som försöks förklaras med logiska resonemang, men som ändå visar sig vara övernaturliga.
3) Huvudpersonen löser mysteriet och får bättre självförtroende.

Senaste boken, Hjärta av damm, är inget undantag från detta mönster. Det är med andra ord en aning förutsägbart, men det tror jag absolut inte att Angerbornläsarna bryr sig om. De får ju precis vad de vill ha - nämligen en stämningsfull mysrysare.

Hjärta av damm utspelar sig under ett höstlov. Bella är anmäld till en teaterkurs på gamla Ekmanska teatern. Egentligen skulle hon ha gått med sin kompis Tove, men sen visade det sig att Tove skulle iväg över lovet och nu får Bella gå själv. Hon känner ingen av de andra, så det känns lite jobbigt och Bella är faktiskt nära att vända i dörren första gången gruppen ska träffas. Men ganska snart märker hon att de andra i gruppen är schyssta och ledarna är jättesnälla. Och så går Hilding från hennes skola i teatergruppen också.

Teatern som de håller till på är hundrafemtio år gammal och lämpligt nog går det rykten om att den gamla teaterdirektören spökar där. Teaterkursen ska avslutas med övernattning och Halloweenfest och en av ledarna lovar att då berätta flera spännande och läskiga detaljer om sådant som hänt på teatern under åren. Men faktiskt så ser Bella något konstigt i vindsfönstret redan första dagen och fler konstigheter inträffar under veckan; bestick rasar i golvet, det smälls i dörrar, någon skriver meddelanden på toaletten och Bella ser någon som betraktar deras repetitioner från längst bak i publiken. Frågan är bara vem?

Sisterhood of the world Blogger Award

Siri på Sizzensblogg har bjudit in mig att deltaga i Sisterhood of the world Blogger Award. Jag bockar och bugar och ställer så klart upp!

Så här går det till:
Man tackar bloggaren som nominerade och länkar till dennes blogg. Sen ska man ha med Sisterhood of the World Blogger Award-loggan i inlägget. Så ska man svara på de tio frågorna som man fått för att slutligen själv nominera tio bloggare och ställa tio nya frågor.

Sizzen frågade följande:

1. Varför började du blogga om böcker?
Min blogg började mer eller mindre som ett arbetsredskap. Som bibliotekarie slukar jag mängder av böcker och skriver jag inte ner vad jag läst och vad boken handlar om så finns det inte en chans att jag ska kunna komma ihåg innehållet (såvida det inte är en exceptionellt så klart). Det jag skriver här i bloggen använder jag helt enkelt som underlag till bokprat. Det är anledningen till att jag började blogga. Men sen starten har bloggen vuxit lite till att bli mer än bara ett arbetsredskap. Det är ju trots allt rätt kul att skriva om böcker också.

2. Om du fick vara med i vilken film eller tv serie som helst, vilken skulle det vara? varför valde du just den tv serien/filmen?
Nä, här får jag vara tråkig; pass på den! Jag är för pragmatisk och vuxen för att kunna drömma mig in en annan värld än den jag själv lever i. Måste jag välja en så skulle det vara Historieätarna bara för att jag hade tyckt det vore spännande att prova på att leva i en annan tid (men som mig själv). Fast det hade blivit problematiskt eftersom jag är vegetarian. Och Erik Haag hade jag förmodligen tappat tålamodet på efter tio minuter.

3. Vilken är din favorit bok?
Det är en fråga jag absolut inte kan svara på. Jag har inte bara EN favoritbok! Det finns så otroligt många bra böcker, men några av favoriterna är Boktjuven av Markus Zusak, Liten parlör för älskande av David Levithan, Legend av Marie Lu (hela serien), Donna Tartts Den hemliga historien. Och så typ allt av Shaun Tan, David Levithan (igen). Bara för att nämna några.

4. Om du fick ge ut en bok, vad skulle den handla om då?
Nu skulle jag inte komma på tanken att skriva en bok, det är jag för lat för. Men om vi låtsas att jag var förläggare och fick bestämma vilka böcker som skulle ges ut, ja då skulle det med största sannolikhet bli en riktigt bra skräckroman eller dystopi (även om jag faktiskt (!) börjar känna en viss mättnad på dystopier nu). Eller så skulle det bli en sån där roman som formligen sprutar av skrivarglädje och där språket är så fantastiskt så att jag måste läsa om både rader, meningar hela sidor och stycken för att jag inte kan få nog!

5. Läser du helst tegelstenar eller tunnisar till böcker? isåfall varför?
Egentligen gillar jag tjocka böcker, men tiden räcker liksom inte till för tjocka böcker längre. (Av den anledningen har jag vare sig gett mig på Steglitsan, Wolf hall eller Ull som alla tre har varit hemma och vänt hos mig) Mellantjocka gillar jag bäst, men egentligen läser jag det mesta.

6. Vilket språk läser du helst på?
 Av ren lathets skull läser jag helst på svenska. Men jag det blir ändå en rätt så stor andel engelska romaner också.

7. En bok som du önskar dig i julklapp?
 Nä, men det gör jag inte. Däremot önskar jag mig tid så att jag hinner läsa och gotta ner mig i så många böcker jag bara kan.

8. Kollar du på några tv serier? vilka?
Jag kollar inte på så himla många tv-serier. En långkörare är dock Walking dead som jag fortfarande inte tröttnat på. Och så har jag och sambon, efter ett par avsnitt av första säsongen, precis börjat förstå den här hajpen kring Game of Thrones.

9. Vad läser du just nu?
 Ingelin Angerborns Hjärta av damm. Jag tycker om Angerborns böcker, men hade nog inte läst även denna om det inte vore för jobbets skull. På torsdag vankas det nämligen bokfika med ett gäng mellanstadiekids och boken som ska diskuteras är just Hjärta av damm!

10. Har du något mer intresse än böcker?
Det skulle i så fall vara öl. Och resor. Och lite hobbyfotografering.


Eftersom den här bloggutmaningen cirkulerat ett tag nu så tror jag knappast jag kommer att hitta så många nya som vill svara på frågor, men ett par ska jag i alla fall skicka vidare nomineringen till:

Bokdetektiven
Bokföring enligt Monika
Läsresan

Dessa frågor skulle jag vilja ha svar på:

1. Vilken bok har du läst om flest gånger?
2. Vilket är ditt tidigaste bokminne från barndomen?
3. Har du någon skämsbok i din bokhylla? Alltså en sådan som du aldrig skulle vilja erkänna för andra att du läst och tyckt om. Om ja, vilken?
4. En bok du skulle vilja läsa om?
5. Vilken bok ser du mest fram emot att läsa inom den närmaste framtiden?
6. Vilken bok hoppas du tomten kommer med i år?
7. Bästa boktilltugget?
8. Vad läser du helst inte?
9. Om du fick skriva om slutet på en bok vilken bok skulle det vara och hur skulle din bok sluta istället?
10. Vilken bok har gjort störst intryck på dig 2014 (hitintills)?

Vem som helst som känner sig manad att svara på frågorna får så klart göra detta. Gärna i kommentarsfältet eller genom att länka till egen blogg i kommentarsfältet.

Now is the time for running

Finns på adlibris och bokus

Omslaget till Now is the time for running lockar med fotboll. Och nog för att fotboll spelar en mycket viktig roll i den här boken, men det handlar inte riktigt så mycket om fotboll som jag först trodde att det skulle göra. Jag har för egen del inget emot detta och hoppas bara att ingen som väljer boken för omslagets skull ska bli besviken. Jag tror i och för sig inte att det är någon risk, för Now is the time for running (på svenska: Spela för livet) är en mycket gripande och engagerande berättelse som jag fortfarande går och tänker på en hel vecka efter att jag läst ut boken.

I en liten by i Zimbabwe är Deo och hans kompisar mitt uppe i en fotbollsmatch när soldaterna kommer körandes i sina jeepar. Regeringssoldaterna har kommit till byn för att gripa dissidenter, det vill säga de som röstat "fel" i presidentvalet. Det hela slutar med att soldaterna dödar alla i byn. Endast Deo och hans äldre förståndshandikappade bror, Innocent, undkommer av en slump.

Bröderna tvingas fly. De får rådet att bege sig till Sydafrika. Där kan de finna trygghet och starta om. Och kanske att de kan hitta sin far som sägs jobba för ett åkeri i Sydafrika. Men varken Deo eller Innocent har något pass och de får ta hjälp av människosmugglare för att ta sig över gränsen in i Sydafrika. Denna resa blir något av det farligaste de varit med om, men flykten över gränsen lyckas och de hamnar till slut i Johannesburg.

Men Johannesburg erbjuder inte den trygghet de hoppats på. Folk i Johannesburg är less på alla utlänningar som snor jobben för sydafrikanerna och under upplopp i kåkstaden tvingas Deo och Innocent på flykt igen. Livet för bröderna blir tuffare och farligare och hopplösheten sköljer snart över Deo. Den enda glädjen som finns kvar är till slut kärleken till fotboll.

Det var efter främlingsfientliga upplopp i Sydafrika 2008 som Michael Williams bestämde sig för att ta reda på mer om de flyktingar som befann sig i hans land. Varför hade de kommit till Sydafrika och vilka var de? Samtidigt som Williams jobbade i ett soppkök i Kapstaden lärde han känna tre unga män från Zimbabwe vars berättelser han använt som inspirationskälla till den här boken. Förutom att berätta en spännande historia så är det tydligt att Williams har ett budskap. Och det är ett viktigt sådant; att berätta om livet som flykting. Deos och Innocents historia utspelar sig i Afrika men deras flykt och tillvaro i ett nytt land går så klart att applicera på flyktingar från andra delar av världen och kan förhoppningsvis tjäna som en ögonöppnare för läsaren.

Champion

läs mer på adlibris eller bokus

Jag håller som bäst på att läsa om den avslutande delen av Marie Lus Legend-trilogi, Champion. För inte heller till den tredje delen klarade jag av att hålla mig till att den skulle översättas och släppas på svenska. (recension av den engelska utgåvan finns här). Men den här serien är outstanding och jag läser gärna om Champion på svenska. Som jag tidigare skrivit så tycker jag att Lus serie höjer sig och sticker ut rejält framför (framför allt) Divergent och även Hungerspelen. Jag är imponerad av den trovärdiga framtida värld som Lu byggt upp. Champion utspelar sig drygt hundra år fram i tiden, men inget som Lu beskriver känns överdrivet eller flippat sci fi. (Möjligtvis med undantag av det här med att leva i ett ständigt pågående spel, som man gör i Antarktis huvudstad Ross City).

Jag vet att jag någonstans har läst om planerna på en filmatisering, vilket ger mig ångest! Jag vet inte om det är en film jag kommer att vilja se. Jag hade lite samma tudelade känsla när jag först fick höra om att Boktjuven skulle filmatiseras. Böcker som man tycker riktigt bra om kan knappast bli bättre när någon annan tolkar det du upplevt. Hungerspelen har i och för sig levt upp till förväntningarna, men tänk om Legend blir en Divergent-film...

Men innan det är dags att oroa sig så har jag något annat att se fram emot: snart väntas Livet före Legend komma ut på svenska, som består av två noveller om June och Day. Och bäst av allt är att en ny serie av författaren väntas komma i vår. Den unga eliten heter den. Gissa vem som ser fram emot att läsa den boken!

Tusen tack till Modernista för rec-exet!

Pax - Nidstången

Läs mer på adlibris eller bokus

Jag har läst Nidstången, första boken ut i Pax-serien som är ett samarbete mellan Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson. Del två, Grimmen, släpptes samtidigt och i vår kommer del tre och fyra; Mylingen och Bjäran. Sammanlagt tio delar är beräknat. Och efter att ha läst del ett, så bådar det verkligen gott och frågan är bara hur man ska palla vänta så länge på fortsättningsdelarna.

Upplägget av Pax-serien är bra. Det är inga tegelstensböcker, utan lagom långa böcker, med ordentligt driv i berättelsen; både kapitlen och bok ett slutar med cliffhanger. Vanliga textsidor blandas med  seriestrippar (nya trenden?), det är som sagt tempo i berättelsen och action och spänning varvas med det övernaturliga och nordisk folktro. Jag tror minsann att författarna är en succé på spåren! (Jag fick faktiskt lite Engelsforstrilogivibbar medan jag läste. Det är väl inte omöjligt att man sneglat lite på Cirkeln och gjort en variant fast för något yngre läsare?) Plus i kanten också för den snygga och påkostade layouten. Färgade sidor kan vara nya grejen!

Bröderna Alrik, tolv, och Viggo, tio har en trasslig bakgrund med en alkoholiserad mor, men nu har de kommit till en fosterfamilj i Mariefred som de verkligen trivs med och som de hoppas få stanna hos. Brödernas problem är bara att de redan från början är stämplade som "problembarn", dömda att misslyckas, och i nya skolan finns Simon och hans gäng som gärna ser till att upprätthålla den stämpeln.

Men det pågår inte bara en kamp på skolgården. För i Mariefred har det börjat hända otäcka saker; onda krafter håller på att spridas i den lilla staden på jakt efter det hemliga magiska biblioteket som ligger under kyrkkullen. Biblioteket vaktas av ett syskonpar, Estrid och Magnar, men i takt med att syskonen blir allt äldre håller bibliotekets magiska skydd på att försvagas. Alla tecken tyder på att Viggo och Alrik är de nya biblioteksväktarna, men för att bli säkra på sin sak väljer Estrid och Magnar att testa de två bröderna.Och det är nu de riktiga farligheterna börjar inträffa.

Vilda Våghals vilda liv

Finns t.ex hos adlibris eller bokus

Vilda Våghals vilda liv är Susanne MacFies tredje bok om Vilda Våghals. Jag har inte läst de två tidigare Vilda Våghals-böckerna, men känner å andra sidan inte att det är något man måste göra för att få behållning av den här boken. Mycket av det som skett i de två tidigare böckerna redogörs kort för så det är inga problem att hänga med i berättelsen.

Vilda är en väldigt kavat tjej som bor i en husbåt, eller "huslabåt" som hon själv säger, tillsammans med sin minigris med det totalt tungvrickande namnet Fröken Hirvislirv. Trots att Vilda får klara sig helt själv (hennes föräldrar har rest iväg till Långt-bort-i-stan) känns hon som en väldigt trygg person. Det är klart att hon saknar sin mamma och pappa väldigt mycket men vore det inte för att hon letade efter sina föräldrar så hade hon aldrig hamnat i Tuvebo där hon nu befinner sig och då hade hon heller aldrig lärt känna Simon och Felix. Men vissa dagar är saknaden jobbigare än andra. Men då är det ju tur att Vilda är så bra på att vara påhittig och hitta på saker så att hon glömmer bort att sakna sin mamma och pappa.

Om jag fattat det rätt så är de två tidigare böckerna om Vilda Våghals uppbyggda på ungefär samma vis med episodiska kapitel som handlar om olika upptåg, påhittigheter och äventyr som Vilda upplever. Till exempel bygger Vilda i den här boken ett riktigt spökhus, håller hattfest och ordnar med vaxduksåkning i pulkabacken!

Jag får rätt så mycket Pippi Långstrump-känsla när jag läser om Vilda och likheterna är många; Vilda är precis som Pippi en föräldralös tjej med gott om självförtroende och full av upptåg. Vilda-böckerna känns helt och hållet som läslust-böcker; att Vilda till exempel inte har sina föräldrar hos sig problematiseras inte i någon större utsträckning och det är större fokus på äventyr, fart och fläkt. Detta är böcker som framför allt ska underhålla och Susanne MacFie vet vad som behövs för att hålla läslusten uppe. Jag gillar förresten skarpt bilderna som är gjorda av Sarah MacFie! 

Tusen tack till Memo förlag för recensionsexet!

Augustinatt

Det är en av de varmaste somrarna på länge. Nora, som är i tolv-års-åldern, och hennes storebror Alfons är ensamma på familjens sommarställe medan föräldrarna semestrar på Cypern. Det är rätt skönt att ha föräldrafritt, men Nora har superlångtråkigt. Det är bara två veckor kvar av sommarlovet och alla hon känner har redan åkt tillbaka till stan vid det här laget. Alfons har träffat nån tjej som han hänger med mer eller mindre hela tiden. Dessutom är familjens siameskatt, Felix, försvunnen sedan ett par dagar tillbaka.

Finns på adlibris eller bokus

Trots att Nora letat, ropat och satt upp lappar så verkar katten inte finnas någonstans. De långsamma
dagarna på sommarstället får dock ett plötsligt slut när Nora en kväll hör ett ljud från trädgården. Tänk om det är Felix som kommit tillbaka! Under äppleträden i trädgården hittar hon ett litet bylte som rör på sig och gnyr. Nä, det är ingen katt, men det ser ut som ett spädbarn. Vem kan ha lämnat ett litet barn sådär bara!? Där kan det ju inte ligga! Nora lyfter upp den lille och bär in honom. Hon lyckas få i honom lite varm mjölk och få honom att sova, men det är först när hennes storebror kommer hem som de får syn på svansen. Den lille pojken är ett troll! Men troll finns ju bara i sagorna! Eller?

Efter att ha läst på om troll kommer Nora och Alfons fram till att det lilla trollet, som de kallar Kurre, är en bortbyting. Det trollen tagit i utbyte är inget mindre än deras katt, Felix. De måste på nåt sätt byta tillbaka, alltså lämna tillbaka Kurre. Men hur? Och vill de verkligen lämna bort Kurre som de redan hunnit bli så fästa vid? Men snart kommer ju deras föräldrar hem. Och vad ska de säga till dem?

Den lilla bortbytingen som Nora och Alfons fått i sina händer väcker frågor hos Nora om den egna identiteten. Varför finns det inga foton från när hon var spädbarn och vem är den där kvinnan som sitter och håller en halvårsgammal Nora på ett foto?

Jag gillar den lite mysiga, magiska (trollska!) stämningen som Maud Mangold tecknar upp i Augustinatt. Och hela idén med troll tycker jag väldigt mycket om. Jag har inte läst något av Mangold tidigare, men jag borde förmodligen läsa Glaspärleresan, som, vad jag hört, också innehåller väsen och varelser från folksagan.

De kom från norr

Se mer på förlagets hemsida

Inspirationen till De kom från norr har Jackie French hämtat från de isländska sagorna. Händelserna i De kom från norr är baserade på Erik Rödes saga samt Grönlänningasagan som ska vara skrivna ca tvåhundra år efter händelserna, som antas utspela sig kring år 1000. De kom från norr är en ambitiös berättelse med livfulla beskrivningar och French tycks vara mån om att vara både noggrann och sanningsenlig i sina beskrivningar i allt från mat, klädsel, seder och bruk.

Hekja tar hand om en skadad valp när hon är ungefär tolv år. Hon och hennes mamma lever väldigt fattigt i en liten by vid kusten sedan både Hekjas far omkommit och hennes bröder tagits av havet. Egentligen har Hekja och hennes mamma inte råd att utfodra ännu en mun, men Hekja får trots detta behålla valpen. En gammal trollkvinna hjälper Hekja att lägga om valpens sår och denna kvinna ger valpen namnet Riki Snarfari som ungefär betyder Storseglaren. Det är ett väldigt ovanligt namn på en hund som inte kommer att göra mycket mer än att hjälpa till att valla boskap. Men trollkvinnan kan mycket väl ha känt på sig vad som komma skall, för nog kommer Riki Snarfari att fara iväg på äventyr!

Samma sommar anfaller vikingarna Hekjas lilla by. Hekja blir vittne till hur vikingarna förgriper sig på kvinnorna, hugger ned såväl hövdingen och hans familj som kvinnor, barn och gamla. Hekja springer för sitt liv men blir tillfångatagen av vikingakvinnan Freydis Eriksdotter. Tillsammans med sin hund, Snarf, förs Hekja till Grönland där hon blir Freydis träl. Som träl får Hekja inte bara utföra hårda sysslor, hon får också lära sig att hennes liv inte räknas som viktigt. Minsta misstag kan kosta henne livet. Och hennes hund, som nu inte längre är hennes, räknas som mer värdefull än Hekja själv.

Tack och lov ger Snarf Hekja den trygghet hon behöver och inger Hekja mod. Svåra och utmanande situationer klarar hon galant, mycket tack vare Snarf och sin envishet, och därmed vinner hon respekt hos sin härskarinna. Freydis är syster till Leif Eriksson, upptäckaren av Vinland, och i Freydis ådror rinner samma upptäckarblod. Hon kommer att leda en expedition till Vinland, en expedition som Hekja och Snarf får följa med på.

Jag gillade verkligen De kom från norr. Vikingarna målas till en början upp som rakt igenom onda; våldsälskande och hårda, men riktigt så svart och vitt är det inte. Karaktärerna är komplexa och Frenchs ambition att levandegöra sagan om Freydis Eriksdottir lyckas hon med bravur. Boken är inte direkt någon tunn historia, men korta kapitel håller lästempot uppe om man nu skulle behöva det, för berättelsen är definitivt spännande nog och Hekjas öde fängslar i varje mig fram till sista sidan.

Njáls saga

Njáls saga är en av de mest berömda islänningasagorna. De isländska sagorna handlar alla om utvandringen till Island och olika vikingatåg, men framför allt är de släktsagor som beskriver olika släktfejder. På isländska betyder saga både historia och berättelse och förr såg man på de isländska sagorna som historiska dokument. Idag anser man snarare att berättelserna är påhittade men att de troligtvis är baserade på verkliga händelser.

Njáls saga tros vara nedskriven under 1200-talet men utspelar sig redan under 900-talet. Jag har läst Brynhildur Thórarínsdóttirs återberättade och kraftigt förkortade version. Njáls saga är i sin helhet väldigt omfattande men huvuddelen handlar om Gunnar på gården Lidsände och hans bästa vän Njál som bor på gården Bergthorsvol. Nu är det så olyckligt att Gunnars fru, Hallgerd långbyx, och Njáls hustru, Bergtora, inte alls kommer överens med varandra. Detta färgar i sin tur av sig på Njáls och Gunnars barn, och framför allt då deras söner, varpå familjerna hela tiden dras in i olika gräl och trätor. Dessa trätor handlar till syvende och sist om hur familjernas heder och namn på olika vis smutsas ned, och då hedern är ALLT, måste denna återupprättas. Detta leder till att hämnd måste utkrävas, och hämnd, ja, det innebär i de allra flesta fall att någon måste sätta livet till.

Det förekommer med andra ord en enorm slakt på människor genom hela sagan. För varje ny hämnd som utkrävs leder till att ännu en heder skymfas och ännu en hämnd måste utkrävas. Det är ett ekorrhjul som aldrig tar slut. Och allt skylls på de grälsjuka kvinnorna. Hade det inte varit för dem, så hade allt varit frid och fröjd. Ungefär.

Väääldigt många personer och namn passerar förbi i Njáls saga, och jag tyckte det var lite besvärligt att hålla reda på alla. Som tur är finns ett litet persongalleri alldeles i början (som jag så klart missade).

För övrigt är det här en väldigt fin och genomarbetad bok med faktarutor, förklaringar och förtydligande på vartenda uppslag. Att läsa bara dessa ger behållning då man får lära sig både det ena och andra om såväl den isländska sagan, seder och bruk såväl som om vikingatiden.

Det gyllene drakhuvudet

Det gyllene drakhuvudet är första boken i en serie om tre som utspelar sig under vikingatiden, skrivna av Börje Isakson och utgivna mellan 1979-1981. Här berättas om trälen Hårde som föds på Sigmunds gård, en gård någonstans i Norden, troligtvis det som senare ska bli Sverige. En gammal klok kvinna, (en sådan som säkerligen skulle bli kallad häxa om hon levt längre fram i tiden) vid namn Ase förlöser Hårdes mor, men den nyfödde pojken är så hal att Ase tappar honom i golvet. Med huvudet först ner! Först befarar man att pojken gått samma öde till mötes som sin mor, som inte överlevt förlossningen, men så ger pojken ifrån sig ett gallskrik och Ylva, gårdens husfru, bestämmer att man nog ska kunna behålla den här pojken och få användning av honom. Hårde får han heta och Ase siar om att pojken en gång ska bli en mäktig man och att han ska finna ett gyllene drakhuvud.

Så växer den föräldralöse Hårde upp som träl på Sigmunds gård. Han är ful som stryk eftersom hans panna är intryckt efter den olyckliga händelsen vid födseln, men Hårde är stor och stark och omtyckt av många. Men det finns också de som tycker att Hårde tar för stor plats och gör sig märkvärdig. Speciellt Bryte, också han träl vid Sigmunds gård, ser gärna att Hårde försvinner. Men Bryte rår inte på Hårde, dels tack vare Hårdes egen förslagenhet och dels tack vare att Ase och hennes son Brodde vakar över honom.

Men turen lämnar så småningom Hårde. Halfdan, en man från granngården har länge missunnat Hårde för att han är både flitig och omtyckt; Halfdan menar att Hårde är avkomma till trollen och att det därför går så väl för honom. Halfdan lägger sig i bakhåll för Hårde, men det vill sig inte bättre än att Hårde i självförsvar råkar döda Halfdan. Då Hårde är träl säger lagen att Sigmund måste överlämna Hårde till Halfdans familj för att skipa rättvisa. Men Hårde, som vet att han kommer att dömas till döden, flyr. Och det är nu hans riktiga äventyr börjar.

Hårde tar sig namnet Torbjörn och följer med ett skepp på vikingatåg. Vikingatåget för honom fjärran hemifrån och genom möten med andra nordbor får Hårde nu äntligen veta sanningen om sin egen bakgrund. Det visar sig nämligen att Hårde aldrig borde ha blivit slav då han är av fin ätt och att han, precis som Ase hela tiden sagt, är den som ska finna det gyllene drakhuvudet. Och nu ändrar hela berättelsen karaktär och går från att vara en berättelse som beskriver det vardagliga livet hemmavid eller på härnadståg till att förvandlas till en sann hjältesaga med flera övernaturliga inslag.

Jag har lite svårt för den här typen av berättarstil som Börje Isakson har. Alltså, den här korthuggna, sakliga stilen. Jag har liksom svårt för att ta till mig berättelsen på ett känslomässigt plan. Det är för många namn som paraderar förbi och som inte blir mer än ytliga figurer i mitt huvud. Men samtidigt så gillar jag ändå stilen som inger den här ålderdomliga och episk känslan, något som passar alldeles utmärkt till just Det gyllene drakhuvudet. Men jag antar att jag får skylla mig själv en del, som läste boken i en rätt så skyndsam hastighet, för detta är en berättelse som ska avnjutas långsamt. Man behöver låta varje episod sjunka in. Här finns många detaljer och Isakson har varit mån om att fakta från denna tid ska stämma.

Dardy hos vikingarna i väst

Dardy är tolv år och bor sedan snart ett år tillbaka hos sin farmor och farfar på deras gård ute på landet sedan hennes föräldrar omkommit i en flygolycka.

Efter att en dag ha pratat om vikingarna och vikingatiden i skolan, får Dardy veta att kullen med de stora stenarna i närheten av hennes farföräldrars gård, som hon brukar besöka när hon vill vara en stund för sig själv, tros vara en gammal vikingagrav. 
Dardy sticker även denna eftermiddag som vanligt till kullen och sätter sig lutandes mot en stor sten för att titta ut mot havet som hon brukar. Det är lugnt och fridfullt och härifrån har man en fantastisk utsikt. Högt upp i skyn kan Dardy se en falk som flyger. Plötsligt störtdyker den här falken ner mot henne. Dardy hör samtidigt ett ljud som låter som en visselpipa och så ett skri och ett mullrande ljud från stenen bakom sig. Och sen faller hon bakåt.

När Dardy slår upp ögonen igen känner hon inte riktigt igen sig. Visst, hon har fallit ned en bit på kullen, men det är mer än så; landskapet tycks liksom förändrat. Hon ser inte längre sin farmor och farfars gård, kyrktornen som man vanligtvis kan se från kullen syns inte längre och det är precis som att havet har kommit närmre. Och där, ute på havet, syns ett skepp med färggranna segel och med en form som inte liknar de båtar Dardy brukar se. Det ser ju nästan ut som ett vikingaskepp! Och plötsligt, som från ingenstans, står det en pojke i Dardys egen ålder framför henne. På fötterna har han mjuka skinnskor på fötterna och runt höften en kniv i ett läderbälte. Dardy tror att hon drömmer, men pojken börjar prata med henne och sakta, sakta går det upp för Dardy att hon på nåt märkligt och oförklarligt vis måste ha rest flera hundra år tillbaka i tiden och hamnat i vikingatiden. Hur gick det här till och hur sjutton tar hon sig tillbaka?

Tutta Inger Lifjord har skrivit Dardy - hos vikingarna i väst som är en medryckande och äventyrlig historia som jag tror passar perfekt för målgruppen (typ mellanstadiet), men som jag personligen tycker känns lite konstlad. Det är framför allt några übertydliga pedagogiska drag som jag stör mig på; som när Dardy bland vikingarna råkar säga något om någon händelse eller uppfinning och tillrättavisar sig själv med att tänka att "just det, det här hände ju inte förrän under 1500-talet...!" Det är lite för tillrättalagt för att ens ha chansen till att bli naturligt. Annars tycker jag Dardy funkar som en ren äventyrlig berättelse och Lifjord ger trots allt en hyfsad bild av hur livet under vikingatiden kunde te sig med både trälar, vikingatåg och kristendomens vardande intåg i Norden.

Reckless

läs mer på adlibris eller bokus

När Jakob Reckless är elva år gammal försvinner hans far spårlöst. Om nätterna brukar Jakob smyga in i sin pappas gamla arbetsrum, som lämnats orört sen den dagen pappan försvann, för att söka tröst och hoppas finna svar på vart fadern tagit vägen. Jakobs pappa har varit borta i snart ett år när Jakob upptäcker spegeln i arbetsrummet. Det är en gammal spegel med ojämnt och mörkt glas och när man speglar sig i den liksom förvrids ansiktet. Denna spegel visar sig vara en port som leder in till en annan värld. En värld som bebos av tomtar, alver, jättar och feer och den här världen blir Jakobs nya tillflyktsort. I spegelvärlden kan han nämligen fly från det som tynger och plågar honom i den riktiga världen.

Med tiden blir spegelvärlden hans verklighet medan den riktiga världen blir en plats han återvänder till allt mer sällan. Nu är Jakob tjugofyra år och han har kommit att bli en beryktad skattsökare i spegelvärlden. Det kan numera gå månader, nästan ett helt år innan han återvänder från spegelvärlden och enda anledningen till att han inte helt släpper kontakten med vår värld är att hans yngre bror, Will, finns kvar i denna. Will känner så klart till spegelvärlden vid det här laget, men känner till skillnad från sin bror inte samma dragning till denna sagornas värld. Men det är när Will en gång följt med Jakob genom spegeln som olyckan är framme.

I spegelvärlden råder krig mellan människor och ett underjordiskt folk, goyler. Goylerna ser ut som människor, men istället för hud så är deras kroppar täckta av sten. Goylerna kan, när de skadar en människa, tack vare en fes besvärjelse omvandla människor till goyler. Och detta missöde råkar Will utför. Han blir riven av en goyl och är därmed dömd att förvandlas till sten. Jakob vet att det knappast finns någon räddning för brodern, men han kan inte ge upp bara så där. Det måste finnas ett botemedel som kan häva förbannelsen innan brodern för alltid är förlorad till goylerna!

Det finns ytterligare en twist på berättelsen; Enligt goylernas egna sagor och berättelser ska det nämligen en gång komma en goyl av jadesten som ska hjälpa goylernas kung att bli härskare över spegelriket. Och den sten som nu sprider sig snabbt över Wills kropp är just denna gröna jadesten. Jakob måste alltså inte bara kämpa för att hitta ett botemedel åt sin bror, han måste dessutom se till så att Will inte hamnar i goylernas händer.

Med Reckless bjuder Cornelia Funke in sina läsare i sagornas värld. Reckless är sagoinspirerad, både i berättarton och stil såväl som att det både vimlar och kryllar av diverse sagofigurer och varelser och referenserna till välkända sagor á la Bröderna Grimm är många. Det är rätt mysigt att läsa Reckless med all denna sagostämning och sina välkända miljöer och referenser. Berättartempot följer också sagans långsammare takt och trots många spänningsmoment och en jakt mot klockan hetsar inte Funke fram berättelsen. Jag är ju ingen stor-fantasy-läsare, jag har ofta svårt för att sätta mig in i de ofta väldigt omfattande fantasivärldarna som målas upp i fantasygenrens böcker (trots alla dessa kartor). Men med Reckless hade jag en väldigt angenäm lässtund. Troligtvis för att jag trots allt hade en viss förförståelse för den sagovärld som Funke lånar friskt från.

Lite mer än en kram

Läs mer på adlibris eller bokus

Jag har inte läst någon av Hans-Eric Hellbergs Puss eller Kram-böcker, men förstår jag saken rätt så är Mårten Melins Lite mer än en kram något av en uppdaterad version av Hellbergs böcker. Och med tanke på att Hellbergs böcker kom ut under tidigt 1970-tal, så kan det ju tyckas vara mer än hög tid för något nytt.(Självklart har det sedan 70-talet kommit ut andra böcker för unga som handlar om sex, men dessa tenderar att vända sig till en något äldre tonårsmålgrupp)

Har du, precis som jag, inte heller läst Hellbergs böcker? Då bör jag kanske förtydliga att vi snackar ungdomsroman för lägre tonåren som handlar om hångel, onani, sex och snuskiga fantasier. Typ allt det där som man ofta tänker väldigt väldigt mycket på under puberteten. Och som kan vara väldigt rysligt mycket pinsamt att prata om i den åldern, hur nyfiken man än är! Och att som vuxen prata med barn om sexualitet kan minsann vara minst lika jobbigt. Så just därför är det bra att Melin vågar prata och berätta om det i sin bok. Och dessutom väver in en massa olika funderingar kring sexualitet, kärlek, känslor, porr, är-jag-normal-tankar, som gör berättelsen så mycket mer nyanserad. Att därför säga att detta inte är nåt annat än en sex-bok för unga är rätt så grovhugget. Visst finns här några väldigt explicita scener (som i varje fall jag skruvade lite besvärat på mig åt), men Lite mer än en kram är mycket mer än så.

Så vad handlar den här boken om då? Jo, sommaren innan sjuan drar Mannes två år äldre syster Moa med sig nya klasskamraten Amanda hem. Manne kan inte fatta att Amanda tycker att han är söt. Hon är ju både skitsnygg OCH två år äldre. På Amandas initiativ börjar de båda att träffas i smyg och tillsammans med Amanda får Manne prova sådant han tidigare bara drömt om. Men när de blir påkomna så slutar drömmen mer eller mindre i en katastrof och såväl rykten som hjärtan krossas.

Jag lyssnade på Mårten Melin under ett kort monterprogram på Bokmässan när han pratade om just Lite mer än en kram. Melin lovade då att det skulle komma en fortsättning, något i alla fall jag ser fram emot.

Annas dagbok

När jag läste Börje Lindströms Annas dagbok för ett par år sen, gillade jag den inget vidare. Men jag vet samtidigt att det är väldigt många som tycker om boken (framför allt inom den målgrupp som berättelsen vänder sig till), så jag tänkte att jag får ge Annas dagbok en ny chans och har därför precis läst om boken inför ett bokprat. Och, visst, lite bättre tyckte jag om boken den här gången. För den är trots allt medryckande på sitt enkla vis. Och det är kanske just därför så många kommit att tycka om den? Lindström har skrivit en lättläst berättelse med ett ganska ringa omfång (drygt 125 sidor). Dagboksformen ger autenticitet till berättelsen och att man dessutom precis i inledningen får veta att dagboken återfunnits, men att man inte vet var Anna finns, om hon finns, eftersom "Den första tiden efter katastrofen var ju förvirringen mycket stor." triggar fantasin.

Finns hos bokus och adlibris

Annas dagbok börjar precis som en "vanlig" dagbok. Anna har precis brutit med bästisen Maria, efter ett stort förtroendesvek. Från och med nu är det bara dagboken som ska få vet allt om Anna! Och i dagboken berättar alltså Anna att hon är kär i en ny kille på skolan, Adam, som flyttats till Annas skola efter att hans egna stängts ned. Precis som Anna liksom i förbifarten berättar om hur Adams gamla skola var en av de som var tvungen att läggas ned, får vi på samma vis reda på andra saker som inte heller tillhör det vanliga. Energiförbrukningen i vanliga hushåll ska till exempel begränsas, havsnivån har stigit kraftigt till följd av smältande polarisar, albatrosser flyger fel och störtar ner i Sverige 250 mil bort från där de vanligtvis håller till. Jordens klimat är med andra ord på väg att gå åt helvete.

Och så är det den här dokusåpan Skeppet som hela Sverige följer. Skeppet är ett forskningsfartyg som Sverige skickat till Grönland där man tar spännande borrprover i realtid. Men så plötsligt i direktsändning kollapsar en man i besättningen framför kamerorna och det börjar gå rykten om ett virus som drabbat besättningen. När skeppet en tid senare återvänder till Stockholm under stort pompa och ståt uppstår panik när skeppet inte saktar ner farten och istället rammar kajen. Snart kommer förklaringen - Alla ombord är döda.

Kvällstidningarna skriker så klart genast ut sina rubriker om att ett Domedagsvirus nått Sverige för att nästa dag försöka tysta ner faran med viruset - allt för att lugna Sveriges befolkning. Men smittan sprids obönhörligt genom landet. Maria, Annas före detta bästis, blir en av de första som faller offer för viruset. Därefter går det snabbt. Skolor stängs. Smittan skördar allt fler liv. El-försörjningen börjar svaja liksom telefonnät och internet. Anna och hennes familj flyr till Annas farmor och farfar i Norrland, för dit har viruset ännu inte nått, men på vägen dit kommer de ifrån varandra. Och till slut är Anna helt ensam. Med dagboken som enda sällskap.

Dystopier och katastrofscenarier är alltid spännande att läsa, tycker jag. Och Annas dagbok har ett lysande upplägg, egentligen. Men boken är i mitt tycke för mager, lite för ytlig och lite för klyschig (kärlekshistorien!) för att funka som en riktigt bra domedagsbok. 

Allt som är

Finns t.e.x på bokus och adlibris

Janne Teller vill som alltid få sina läsare att fundera, tänka och reflektera. Jag tycker att hennes bok Intet är lysande och att Om det vore krig i Norden borde vara obligatorisk läsning på högstadiet och/eller gymnasiet. Allt som är är en novellsamling innehållandes åtta noveller, några har tidigare publicerats, andra är nya. Novellerna handlar bland annat om dödstraff och hämnd, våld och förtryck, slaveri och utnyttjande. Perfekta noveller att läsa i skolan när man till exempel ska diskutera etik och moral i skolan. Eller mänskliga rättigheter.

Alla åtta noveller är dock inte lika knivskarpa, enligt mig. Den turkiska mattan är en av novellerna som jag fastnar för mest. Helt enkelt för att jag berörs av hur den beskriver både respektlöshet gentemot andra kulturer såväl som den vite mannens tro på sig själv som överlägsen. Gult ljus är en annan novell, med slaveri som tema, som också den stannar länge i mitt sinne.

Tyvärr kan jag inte låta bli att ifrågasätta översättningen på sina ställen. Eller om det kanske är korrekturläsningen som skulle ha varit lite mer kritisk?

Hövdingens närmaste man

För billig peng både hos adlibris och bokus

Jag hade absolut inga som helst förväntningar på Hövdingens närmaste man av Sigbritt Eklund. Att handlingen tilldrar sig under vikingatiden var ungefär det jag visste. Men Hövdingens närmaste man handlar absolut inte om några vikingatåg eller äventyrliga strapatser. Istället skildras vardagslivet i en vikingaby efter att männen gett sig av på härnadståg, vilket kanske inte låter så lajbans, men det här är riktigt, riktigt bra!

Medan männen är borta så är det framför allt hövdingens fru som tar hand om byn med dess invånare, boskap och trälar. Men också hövdingens son samt hövdingens närmste mans söner får ta stort ansvar nu när de, i männens frånvaro, räknas som byns äldste män - sina blott tio år till trots. Halte är den som en gång ska ta över hövdingens säte och tillsammans med honom har halvbröderna Röde och bokens berättare, Sven, vuxit upp. Vid deras sida finns också trälen Bruse. De fyra pojkarna har ständigt hängt ihop, men den tidigare kamratliga stämningen dem emellan har börjat övergå i ett allvar. Vem kommer till exempel Halte att välja som sin närmaste man när det är dags för honom att utse denna? Kommer Halte ens att kunna inge den respekt han behöver såsom hövding med sitt förtvinade ben? Och hur länge kommer trälen Bruse att fortsätta att vara deras vän? Vänskapen genomgår flera svåra prövningar, men allra värst utsätts den då byn blir anfallen av rövare.

Det är en hård vardag som målas upp. Männen har nu varit ute i flera år, den här hösten nappar fisken inte som den ska, det finns knappt några djur att jaga och den egna boskapen svälter. Det är hårt jobb nog att hålla alla i byn friska, torra och varma. Och nöjda. Det råder till exempel hård konkurrens mellan kvinnorna i byn om männens gunst. Och till råga på allt så har hövdingens fru bjudit in en runristare med stort följe som också tär på matförråden.

Det förekommer ett par riktigt brutala scener, men det bidrar samtidigt till den genuina känslan jag får när jag läser. Avsnittet där Eklund beskriver den ambivalens som Sven genomlider när han tvingas offra de han håller kära vid blotet som ska blidka gudarna, men som samtidigt krävs för att inte alla i byn ska svälta ihjäl, är till exempel ett av bokens starkaste. Jag kan mycket väl tänka mig att mycket som beskrivs ligger väldigt nära den verkliga vardagen och det hårda liv som man stundom fick utstå.

Skärvor av J

Läs mer om boken på bokus eller adlibris

Jag hade förväntat mig lite mer av Magnus Ljunggrens Skärvor av J. Inte så att jag blev superbesviken direkt, men både omslaget och baksidestexten lovade mig nagelbitande spänning. Och jag tyckte inte att det blev riktigt så spännande som boken utlovar. Tempot är ganska så långsamt och jag tycker snarare att Skärvor av J är en utvecklingsroman förklädd till thriller.

Det är sista kvällen på sommarlovet. Imorgon börjar Sara nian, men ikväll har hon stämt träff med Erik som går i samma klass. Erik påstår att han kan komma i kontakt med de döda och ikväll har han och Sara bestämt att de ska åka ut till en gammal avrättningsplats som användes under vikingatiden. Men så ringer Julia, Saras gamla bästis, som förvisso också går i samma klass som Sara, men som hon lite tappat kontakten med. Julia har gjort slut med sin kille och är ledsen så Sara erbjuder henne att följa med så att hon ska slippa vara ensam.

Julia, som inte kan ta Eriks fascination och intresse för det ockulta på allvar, kan inte låta bli att håna honom under kvällen. När sällskapet av en händelse passerar en seans som ett lokalt medium håller i kan Julia dessutom inte låta bli att avsiktligen störa, något som Erik främst får ta skulden för. När de rundar av kvällen skjutsar Erik Julia hem på sin flakmoppe. Det är det sista Sara ser av Julia. Dagen efter kommer hon nämligen inte till skolan.

Till en början tror alla att Julia självmant gett sig av hemifrån, att hon har rymt. Men snart förstår man att hennes försvinnande inte är frivilligt. Dagarna går och stämningen blir allt mer tryckt, för ju längre tid som går desto mindre är chansen att man kommer finna Julia vid liv. Och för varje dag som Julia är borta, desto fler saker får Sara veta om både sin gamla bästis och om människorna omkring sig. Saker som gör att Sara inte längre vet vem eller vilka hon kan lita på. Vad är till exempel Eriks roll i det hela? Han var den sista som såg Julia. Och Saras egen pappa, som är polis, är inblandad i utredningen. Har han berättat allt han vet för Sara?

Skärvor av J är absolut trevlig läsning. Det är faktiskt ganska spännande; jag drivs att läsa vidare, få reda på vad som har hänt Julia, koppla samman alla lösa trådar. Jag gillar den stämning som Ljunggren målar upp, men, som sagt, jag hade väntat mig lite mer nagelbitning och hetsläsning. 

Drakskeppet

Hela trilogin finns på adlibris och bokus

Drakskeppet är första delen i Maj Bylocks trilogi som utspelar sig under vikingatiden. I Frankernas land lever tioåriga Petite. Petite är yngst i familjen och väldigt liten för sin ålder och det är därför hon heter som hon gör. Petites far är riddare och Petite och hennes familj bor i en stor borg alldeles vid en flod.

En dag får man höra hur byar, inte allt för långt från deras borg, har plundrats och satts i brand. Det är vikingarna som är och härjar. Men de byar som blivit plundrade ligger närmare kusten, och att vikingarnas skepp skulle kunna ta sig så långt upp på floden som till borgen låter osannolikt. Men Petites far samlar trots detta ihop alla värdesaker och gräver ned i kistor och skärper bevakningen av borgen.

Medan Petites äldre bröder får öva sig i fäktning och skjuta med pilbåge på borggården kan Petite inte göra annat än att sitta på vallgravens kant och titta på. Det är skittråkigt! Och plötsligt är det som att hon helt glömmer bort att det kan vara farligt att gå utanför borgens murar och så smiter hon ut. Men när hon får syn på ett av vikingarnas skepp, inte alls långt från borgen, får hon bråttom hem igen. Fast hur fort hon än springer så hinner hon inte innanför borgens murar innan vikingarna upptäcker henne och rövar med henne ombord på skeppet.

Petite är förtvivlad, om ingen kommer för att rädda henne kommer hon att sluta som träl - och att bli träl är värre än att dö! Men ingen kommer för att rädda Petite och det stora drakskeppet styr norrut mot Norden. Och mycket riktigt säljs Petite som träl så fort man stigit iland i Norden. Kommer hon någonsin att komma hem till sin familj igen?

Drakskeppet är enkelt berättad men är fortfarande medryckande och det är lätt att dras med av Petites öde. Drakskeppet fortsättes av Det gyllne svärdet och Borgen i fjärran. 

Skolans nya kändis

Finns t.ex. på adlibris och bokus

Ben MacBeans första dag i nya skolan blir inte alls så tokig som han först hade tänkt sig. Det är aldrig kul att börja en ny skola där man inte känner någon, och ännu värre att börja på vårterminen när många redan hunnit skaffa kompisar. Men när Ben sitter utanför rektorsexpeditionen så är det en ursnygg tjej som börjar snacka med honom, kallar honom snygging och ler sött. Och Ben, som tidigare burit glasögon, men nu börjat med linser, tänker att han borde ha kastat de där glasögonen för längesen - de nya linserna verkar ha gjort honom till värsta tjejmagneten ju!

Under lunchen dyker samma tjej på honom igen, och nu börjar Ben förstå varför hon verkar så intresserad. Ben har nämligen alltid varit väldigt lik en tv-kändis som heter Ben Moore och nu, utan glasögonen, så är han ännu mer lik. Ben, som njuter av all den nya uppmärksamheten, tänker i ett stilla ögonblick att det väl inte kan skada att spela med lite grand. Men det visar sig bli ett beslut som han verkligen kommer att få ångra.

Skolans nya kändis av Pete Johnson har en underhållande intrig och är samtidigt väldigt lättläst. Jag gillar omslaget, så därför tycker jag det är himla synd att man valt att ha kvar de något töntiga illustrationer som nu drar ner helhetsintrycket och ger boken en barnsligare känsla. Översättningen är inte heller superbra, men, som sagt, det är en underhållande bok, vars berättelse man helt klart vill läsa ut. 

Muren

Som e-bok hos adlibris eller bokus

Titti Knutssons bok Muren går tyvärr inte längre att köpa, vilket är himla synd eftersom det är en riktigt bra bok och dessutom en bok som, tyvärr, saknas i mitt skolbibliotek. 

Sofia och Peter växer upp på var sin sida av en mur. Sofia tillhör Råttorna. Av folket på andra sidan muren, Krokodilerna, anses hennes folk vara livsfarliga terrorister. Ständigt rådande utegångsförbud och gränskontroller begränsar deras tillvaro. Sofia, hennes syskon och föräldrar delar hus med en annan familj. Sofia anser att hon har haft tur i livet. Hennes pappa har ju, till skillnad från flera andras fäder, ett jobb och faktiskt så har inte någon i hennes familj skadats eller dödats av Krokodilernas hotfulla soldater.

Peter tillhör Krokodilerna. Trots att han bor på andra sidan muren i en skyddad villa, är han livrädd för att råttorna ska komma. Det är livsfarligt att ens gå ut från den AC-försedda villan för att ta ett dopp i poolen. Vem vet när fienden kan slå till? Peters storebror gör som alla andra som slutat skolan militärtjänstgöring just nu, för det behövs många soldater för att skydda Krokodilerna mot de lömska och smutsiga gnagarna.

Peter och Sofia är alltså varandras fiender, varandras största fruktan och avsky och de lever i totalt skilda världar. Men när den svarta hästen Storm kommer in i deras liv börjar förändringens vindar blåsa en lätt bris som ska komma att förena de båda.

I vartannat kapitel berättar Peter och Sofia om sin stympade vardag, sina begränsade liv och om sina rädslor och sitt hat. Muren beskriver två folk vars liv delas av en mur och det är givet att det är Palestina och Israel som Knutsson syftar på, även om personerna i hennes berättelse har helsvenska namn som Bertil, Karin eller Gunnar.

Med Muren beskriver Knutsson på ett lättförståeligt och med en lättläst text hur det kan vara att växa upp mitt i en konflikt som man själv inte kan påverka. Det är någon annans krig - ingen gillar kriget, men både Råttorna och Krokodilerna har lärt sig att vara rädda för det andra folket. Och alla blir på så vis konfliktens förlorare. 

Det vita mörkret

Finns inte längre att köpa

Jösses, vilken tid det har tagit mig att komma igenom Geraldine McCaughreans bok! Jag försökte läsa Det vita mörkret redan i somras, men gav faktiskt upp redan efter ett par sidor. Nu gjorde jag ett nytt försök och återigen kände jag flera gånger starkt för att bara lägga boken åt sidan och glömma den. Det vita mörkret är en slow starter, minst sagt, personligen tycker jag inte heller att det är en bok som man bara kan läsa kortare avsnitt ur då och då - jag behövde läsa stora sjok i taget för att komma in i berättelsen. Men det var faktiskt värt att kämpa sig igenom första halvan för sen tar det sig nämligen ordentligt mot slutet.

Sym är fjorton år, kan allt om polartrakterna och är kär i en man som har varit död i snart hundra år. Hon för fantasisamtal med sin hjälte och idol, tillika stora kärlek, Titus Oates (minsann en stilig karl, får jag hålla med om!), som deltog i Scotts expedition till Sydpolen i början av 1900-talet. Syms relation till den nu döde fadern har varit ganska komplicerad då hon alltid känt att han inte tyckt om henne. Istället har en god vän till fadern, Farbror Victor, fungerat som hennes fadersfigur. Det är också Farbror Victor som matat Syms intresse för Antarktis, försett henne med fakta, berättelser och böcker om nordpolen och sydpolen och olika expeditioner. Efter faderns död flyttar också denne Victor in hos Sym och hennes mamma för att, som han säger, ta hand om dem.

En dag bjuder Victor Sym till Paris. Egentligen är det meningen att även Syms mamma ska med på resan, men just när de ska gå på tåget upptäcker mamman att hennes pass är borta. Hon kan ju inte åka utan sitt pass! Och biljetterna är inte ombokningsbara heller. Så det slutar med att bara Sym och Victor åker till Paris. Lite synd om mamman är det ju, men de ska ju bara vara borta ett par dagar. Eller det är i varje fall vad Sym tror, men väl i Paris väntar nästa överraskning. Victor har nämligen bokat en annan resa: en guidad turistexpedition till Antarktis! Sym blir så klart överförtjust! Det är en once in a life time opportunity och Sym förstår att hon inte kan tacka nej till att följa med, även om hon är orolig för vad hennes mamma ska säga när de ska vara borta så mycket längre.

Och det är egentligen först när turistexpeditionen slagit läger på Antarktis som Sym börjar ana ugglor i mossen, trots en rad märkliga beteenden från Farbror Victors sida (vad hände till exempel med mammans pass?) - men Sym tycks förlåta honom för alla möjliga oegentligheter. Som läsare tvivlar man rätt så tidigt in i boken på farbror Victors uppsåt med resan. Han har knappast rest hela vägen till Antarktis med Sym bara för att göra henne glad. Men vad har han i baktanken egentligen?

Det här är en bok som kräver en ganska så van läsare. Och trots en seg början så blir det som sagt en rejäl islossning mot slutet. Och med boken väl utläst så ändras faktiskt hela min uppfattning om Det vita mörkret. McCaughrean har ett målande språk med humoristisk ton och jag tycker framför allt om hennes beskrivningar av den karga och köldslagna sydpolen. Och porträttet och karaktärsutveckling av Sym är lysande och trovärdigt. Det är inte konstigt att Sym har svårt att säga ifrån när det gäller hennes karismatiske farbroder - som ju är ett geni dessutom, samtidigt som hon själv hela tiden blivit matad med att hon är klumpig och har en far som inte tycker om henne. Men ute på isen växer hennes insikt om farbroderns tillkortakommande och hennes självförtroende ökar bit för bit.

För övrigt så tycker jag att Det vita mörkret är förpackad med ett snyggt omslag och som alltid är det också kul att få läsa en bok som gör en lite mer allmänbildad; det avslutande kapitlet berättar om Scotts expedition till Antarktis.

Kim 145

hitta den på adlibris eller bokus

Kim 145 är andra, fristående delen, om fjortonåriga Kim, vars liv till stora delar handlar om basket. Kim känns som en ganska trulig men skarp tjej som inte tvekar att ta saken i egna händer. I första boken, Spela falskt, råkar Kim bli inblandad i en knarkaffär och i Kim 145 hamnar Kim mitt i en traffickinghistoria.

De mystiska händelserna börjar när Kim ser en bil köra förbi. Någon i baksätet vinkar intensivt åt Kim, som vinkar tillbaka utan att tänka så mycket mer på varför, men hon lägger ändå märke till bilens registreringsnummer; KIM 145. Efter att ha sett den här mystiska bilen ett par gånger till och efter att ha hört och sett något konstigt ute i skogen så bestämmer sig Kim för att ta reda på vem som äger bilen. Bilen leder Kim till en lägenhet och Kim är säker på att hon i ett av fönstren ser en kvinna som försöker påkalla hennes uppmärksamhet. Är det samma kvinna som hon såg i bilen?

Anna Vikströms Kim 145 kombinerar en spännande historia, som drar lite åt deckarhållet, med ett typiskt tonårsrelationsdrama med kompisar, kärlek och skola. Berättelsen är okomplicerad och enligt min smak, tyvärr ganska så oengagerande. Kollegan som tipsade mig om boken menade på att böckerna om Kim är fristående och att man inte behöver ha läst Spela falskt innan. Men jag känner lite att jag missat nåt som inte läst första boken, även om det ges en viss sammanfattning i Kim 145. Det är framför allt när det gäller att lära känna karaktärerna som jag känner mig lite vilsen; jag får inte riktigt grepp om dem. I och för sig så tycker jag att Vikström är skicklig på att gestalta Kims spretande känslor; vem är hon kär i egentligen, vem är hennes kompisar, ska hon verkligen prova alkohol osv, men jag vill veta mer om vad hon varit med om tidigare, hennes relationer med kompisarna, hur har det sett ut mellan henne och grannkillen tidigare till exempel? Men det är möjligt att om man inte vet att det finns en bok före så hänger man inte upp sig på samma vis som jag gör?

Fristaden

Se mer på adlibris eller bokus

Jag har längtat efter tredje delen i Magnus Nordins Varelserna-serie, så gissa om jag var uppspelt när jag packade upp stora lådan med nya böcker som kom med posten häromveckan! I vanliga fall brukar jag utnyttja mitt privilegium som bibliotekarie och sno åt mig böcker jag vill läsa innan de hamnar på hyllan. Men i fallet med Fristaden råkade det vara som så att en kille i 6:an på min skola också väntade på fortsättningen av Varelserna. Och jag hade oturen att han skulle komma in i biblioteket just som jag stod med Fristaden i min hand. Jag kunde ju liksom inte gärna säga till honom att han fick vänta med att låna boken. Så det var rätt så motvilligt som jag lånade ut Fristaden, väl medveten om att jag säkert själv kunde få vänta en månad innan jag fick se den boken igen. Men den snälla pojken tog mig på orden när jag bönade och bad att han skulle lämna tillbaka boken SÅ FORT han var klar och två dagar senare hade jag åter boken. Yes!

Fristaden fortsätter där Emmas bok slutar. Emma och Sebbe har tagit sig till Visby för där, har de hört, finns en säker zon innanför ringmurarna - en fristad som kontrolleras av militären. Utanför ringmurarna växer tältlägret av förhoppningsfulla gotlänningar som hoppas få en fribiljett in i fristaden. Det är dock bara en del utvalda som får komma in innanför murarna och det är militären som bestämmer vilka som ska släppas in. Emma har turen att få en fribiljett in i staden, men Sebbe blir utan. När Emma förstår att hon måste lämna Sebbe beslutar hon sig för att också stanna utanför - men det går militären inte med på och med våld släpas Emma in.

Innanför murarna syns inte ett spår av någon civilbefolkning, där finns bara militärer och det står nu klart för Emma att de som fått en biljett in till fristaden helt enkelt rekryterats som nya militärer. Den kvällen kan Emma inte sova. Inte när hon vet att Sebbe befinner sig utanför murarna och att det bara är en tidsfråga innan varelserna lockas dit av den stora folksamlingen.

Fristaden utspelar sig under blott ett drygt dygn, men under det här dygnet hinner mycket hända. Jag hade nånstans fått för mig att Varelserna bara skulle omfatta tre böcker, men nu med tredje boken utläst så kan det ju inte stämma! Det känns definitivt som att det blir en fortsättning. Den här gången med fokus på Sebbe, kanske? Och återigen fängslas jag av de stämningsfulla bilderna av Lars Gabel. Det är så snyggt gjort med sin enkla, men dock effektfulla färgsättning i rött, svart och vitt.