Jag var barn i Gulag

Finns bl.a. hos adlibris eller bokus

Julian Better föddes 1937 i Butyrkifängelset i Moskva. Fyra dagar efter hans födelse dömdes hans far i Stalins stora utrensning för kontrarevolutionära handlingar och spioneri och avrättades med ett nackskott. Faderns öde kom till Julian Betters kännedom först många år senare och hans mor trodde och hoppades i flera år att fadern "bara" satt fängslad, precis som hon.

Julian och hans mamma skickades iväg till korrektions- och arbetsläger i Gulag. Köld, svält, hårt arbete, hungriga råttor och löss, smuts och ännu mer kyla präglade lägerfångarnas vardag och Julians första minnen går i grått. Men han fick åtminstone tillbringa sina första år tillsammans med sin mor. Vid fem års ålder sattes Julian på ett av barnhemmen i Gulag och skildes därmed från sin mamma under ett helt år innan de kunde återförenas.

Julians mamma blev till sist frigiven 1945 och mor och son kunde lämna lägren och återvända till moderns hemland Polen. Julian Better lever idag i Sverige sedan 1960-talet hit han utvandrade då förföljelser av judar i Polen åter eskalerade. Länge höll Julian tyst om sin barndoms upplevelser, men så började han samla in material och uppgifter om fadern och andra släktingar som försvunnit under 1930- och 1940-talen, samt teckna ner sina egna minnen från sina tidiga barndomsår. Jag var barn i Gulag är resultatet; en lågmäld och hemsk barndomsskildring, som dessutom fortfarande känns aktuell då det går att dra paralleller till dagens flyktingläger och de barn som idag växer upp i kyla, fattigdom och svält där.

Det här är givetvis gripande läsning, men samtidigt som det är en ohygglig skildring inifrån lägren, dessutom utifrån ett barns perspektiv, så är detta också en fantastisk historia om hur det faktiskt gick att överleva. Dock kände jag att jag hade behövt större förförståelse för Stalintiden innan jag började läsa. För även om Better kort tecknar sina föräldrars historia, hur de hamnade i Moskva och hur deras framtidsförhoppningar blev utbytta mot terror, så tror jag det hade underlättat för mig om jag kunnat sätta Betters berättelse i en större kontext.

Det osynliga godiset

Villa Månskugga hos adlibris eller bokus

Det osynliga godiset är en mycket, mycket snäll "rysar"historia av skräckdrottningen Amanda Hellberg. För snäll, rent utav. Jag förväntade mig åtminstone några kalla kårar, rysningar och gåshud, även om denna bok vänder sig till de yngsta läsarna. För familjen Skrämsson skräms knappast, utan de är mer tokiga och konstiga, som tycker mördarsniglar och tvestjärtar är trevliga att ha i trädgården och som tycker det är helt normalt att tugga på en lök om man är lite hungrig. Och även om det förekommer en farbror Knota, som bor i farfarsklockan, en vålnad som bor i gästrummet och en pappa som ser lite ut som en snäll varulv så kan Hellbergs intention inte för ett ögonblick ha varit att skrämmas. Serien om Villa Månskugga känns mer som en bok att sätta i händerna på de som gillar Mats Wänblads Familjen Monstersson-böcker (som jag själv för övrigt stormgillar) och som har gått upp ett steg eller två i sin läsnivå. 

Så vad handlar då Det osynliga godiset om? Jo, farmor ska komma på besök till familjen Skrämsson, vilket Hedvig och hela hennes familj ser fram emot eftersom farmor alltid har med sig massvis med äckligt gott godis; slemsniglar, harlortar, lakritsspindlar och klubbor med insekter i. Och mycket riktigt! Den här gången har farmor med sig en hel säck! Men mitt i natten försvinner godiset spårlöst! Så Hedvig, som är en mycket finurlig tjej, kommer överens med sina föräldrar om att hon ska få ett eget rum, och därmed slippa dela med lillebror, om hon kan leta upp godissäcken. Det finns många misstänkta, men fallet med det försvunna godiset är klurigare än man kan tro.

The mortal instruments - City of bones

Fast, alltså, när jag ser trailern till filmen så tycker jag det verkar sjukt spännande. Kanske blir att jag läser nån del till ändå då...

The mortal instruments

Du hittar boken hos adlibris eller bokus

I fredags hade The Mortal instruments biopremiär och samtidigt läste jag ut den första boken som filmen bygger på! Cassandra Clares The Mortal instrument har redan kommit ut i fem delar på engelska medan del ett, Stad av skuggor hyfsat nyligen kom ut på svenska. En tröst är dock att del två, Stad av aska, utkommer redan i oktober.

Clary Fray har efter mycket tjat äntligen fått med sig bästa kompisen Simon till Pandemonium, Clarys absoluta favoritklubb. Men det som skulle ha kunnat bli en fantastisk kväll blir istället början på en för Clary ny och skrämmande tillvaro. Clary blir vittne till hur en ung man huggs ned av tre andra ungdomar. Det sker rakt framför ögonen på henne - men ingen annan på klubben lägger märke till något.

Någon dag senare dyker en av ungdomarna upp på samma café som Clary och Simon och det är då hon förstår att ingen annan kan se den här killen. När hon konfronterar Jace, som han heter, får hon veta att att han är skuggjägare, att hon är vanlig dödlig mondän, att varulvar, vampyrer och zombier existerar på riktigt och att killen hon såg bli mördad på Pandemonium inte var nåt annat än en simpel demon. Och mitt i Jaces försök att övertala/tvinga Clary att följa med honom för att hans lärare ska få undersöka Clary, eftersom det egentligen borde vara omöjligt för henne att se honom, så får Clary ett alarmerande samtal från sin mamma. Telefonsamtalet bryts och Clary kastar sig iväg hem till lägenheten. Där möts hon av ett tumult och av ett ohyggligt väsen som skulle kunna vara som hämtat från underjorden. Och av hennes mamma syns inte ett spår...

Stad av skuggor är lite för mycket fantasy för mig. Dessutom ganska blodig sådan. Precis som med Beautiful creatures tyckte jag att boken var något för lång (vilket i och för sig kan ha med min avoghet till fantasy-genren att göra), men till skillnad från Garcias bok så händer det ändå grejer i Stad av skuggor som gör att tempot hålls uppe hela tiden. Det blir aldrig utdraget och tråkigt även om det blev lite rundgång i slutet där det tar en evighet för sista kampen att utkämpas.

Jag tror absolut detta kommer att göra sig väldigt bra på film och jag förstår också att serien blivit en succé, men jag tror inte jag kommer att ta mig an följande delar. Kanske på film i så fall.

Omläsningsunnis

Insurgent hos adlibris eller bokus

Efter att ha läst Veronica Roths Divergent så kunde jag inte hålla mig tills del två, Insurgent kom ut på svenska, utan var verkligen tvungen att kasta mig över boken på engelska. Det här var nån gång i våras och nu längtar jag istället på del tre, Allegiant, som ska komma i oktober. Men nu har ju Insurgent precis kommit ut på svenska, och jag hade turen att få ett recensionsex från förlaget, och av den anledningen tänkte jag att jag kunde få unna mig lite omläsning.

Jag hade liksom tänkt att jag skulle läsa lite grand, ett kapitel då och då, vid sidan om alla andra böcker som jag har mer brådis med att läsa på grund av jobb. Men se det gick inte. Insurgent är precis lika oemotståndlig i svensk översättning och jag har inte många sidor kvar av boken nu. Jag fångas än en gång av Roths höga tempo och driv (det händer ofantligt mycket i del två!), av kemin mellan Tris och Four och jag stör mig fortfarande på Tris envetna envishet samtidigt som jag ändå tycker om henne.

Jag tänkte inte att jag skulle skriva ännu en recension av Insurgent, men läs gärna vad jag tyckte efter att ha läst den engelska utgåvan.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Över näktergalens golv

Över näktergalens golv är den inledande boken i Sagan om klanen Otori, som är skriven av Lian Hearn.  Fantasymärkningen på dessa böcker har länge avskräckt mig från att läsa dem. För mig står fantasy för dvärgar och alver, trollkarlar och magi, och visst finns inslag av magi i Över näktergalens golv, men att kalla detta fantasy tycker jag känns missvisande. Det här handlar väl snarare om att ha lånat element från den österländsk kulturens myter och sägner. Eller? Hur som helst så är det som jag kallar fantasyinslag väldigt ringa och istället tycker jag att Över näktergalens golv mer har karaktären av äventyr och hístorisk roman (om än fiktiv sådan).

Takeo tillhör det folk som kallas De gömda och bor i en liten bergsby, långt från de strider som ständigt pågår mellan olika klaner i området. De gömda är djupt religiösa och föraktas och förföljs av klanen Tohans ledare, Herr Iida, som till slut utför en massaker på Takeos by. Takeo är den enda som undkommer och räddas av Herr Shigeru som tillhör Otoriklanen. Därmed hamnar Takeo mitt i den maktstrid som pågår mellan klanen Otori och klanen Tohan.

Takeo, som adopteras av Shigeru, blir upplärd i allt vad en ädel pojke kan tänkas behöva kunna och snart står det också klart att Takeo har förmågor utöver det vanliga. Han får reda på att han tillhör Släktet, en folkgrupp med magiska förmågor som dessutom har stort inflytande i de maktstrider som pågår mellan de olika klanerna. Takeo har svurit lojalitet mot Otori, men Släktet kräver att Takeo blir en av dem och Takeo utsätts för hårda prövningar.

Över näktergalens golv är väldigt fängslande och välskriven men också något komplicerad (inte minst att återge). Det här är ingen rak berättelse och dessutom finns det två berättarperspektiv; både i jagform, utifrån huvudpersonens perspektiv, och utifrån en flickas, som hålls som gisslan av Herr Iida, perspektiv. Och lite jobbigt tyckte jag det var med alla japanska namn på både personer och orter, och till en början lite svårt att hålla isär vem som var vem eller vad. Men det är mest en vanesak, antar jag.

Den här boken hade mycket mer än vad jag förväntat mig. Det är en tydlig gott-mot-ont-historia med kärlek, äventyr, spänning och magi (eller fantasy om man så vill). Jag är jättesugen på att läsa de andra delarna! Men hur ska jag hinna?

Undret

Att köpa hos adlibris eller bokus

Tioåriga Auggie är född med ett gravt missbildat kranium och ansikte. Han är van vid att folk stirrar på honom, han kan bara genom att lyssna på tystnaden som uppstår uppfatta vid exakt vilket ögonblick någon får syn på honom för första gången. För själv brukar Auggie inte höja blicken från marken. Han tycker bäst om att gömma sig bakom en lång lugg och när han var mindre gömde han sig under en austronathjälm. Med denna på huvudet kände sig Auggie mer normal och mindre uttittad.

För att skydda sonen har Auggies föräldrar haft hemundervisning för sonen. Men när nu Auggie ska börja femman är det dags för honom att börja i en vanlig skola. Självklart blir detta en svår prövning för Auggie. Självklart blir han uttittad. Självklart finns det dumma ungar som kallar honom zombiefejs och annat, men värre är att till och med vissa föräldrar retuscherar bort hans ansikte på klassfoton och lobbar för att han ska gå i specialskola. Men där finns också de som vill vara Auggies kompis. De som vågar lära känna honom och som kan se bortom hans utseende.

Undret är R.J. Palacios väldigt lyckade debutroman, om än med ett lite väl övertydligt budskap och ett aningens för bra och "amerikanskt" lyckligt och svulstigt slut med stående ovationer, inte ett öga torrt, hurrarop och jubel. Förutom dessa överdrifter i slutet tyckte jag ändå väldigt mycket om Undret. Det är en tankeväckande berättelse som får en att fundera över hur man själv reagerar och agerar inför det som är annorlunda. Dessutom gillar jag hur Palacio berättar sin historia. Huvudsakligen berättas historien om Auggie utifrån hans eget perspektiv, men andra berättarröster, såsom Auggies storasyster Via och Auggies klasskamrater får också komma till tals och på så vis får berättelsen ett helt annat djup. Speciellt syskonperspektivet är intressant med hur storasyster Via, trots att hon älskar sin lillebror, inte kan låta bli att känna avundsjuka inför den uppmärksamhet föräldrarna ger sin son.

Undret har fått hcg-klassning, alltså mellanåldersbok, dock tror jag inte så mycket på att den tänkta målgruppen självmant kommer att välja att läsa denna bok, inte minst för att bokens omslag är väldigt intetsägande och inte speciellt tilltalande för denna åldersgrupp. Undret är snarare en typisk crossoverbok som kan läsas och uppskattas av både ungdom och vuxen.

 Och så finns det en väldigt söt boktrailer till den engelska utgåvan av Undret! 

Metteborg

Metteborg hos adlibris eller bokus

Rose och Samuel Lagercrantz böcker om Metteborg utkom ursprungligen i tre böcker; en som utspelar sig i ettan, en i tvåan och en i trean. Metteborgs samlade öden och äventyr i ettan, tvåan och trean är alltså en samlingsvolym om hela 196 sidor! Men det här är en luftig bok med bara ett par radertext på varje sida och med många härliga illustrationer av Eva Eriksson. För en turboläsare som jag själv går det alltså ruskigt fort att plöja igenom dessa 196 sidor.

Vi får följa Metteborg under hans tid på lågstadiet. Och det är en varm skildring av livet på lågstadiet. Där finns elaka och farliga äldre elever men där finns också dumma elever i klassen. Dumma Benni Bing Bång är det inte många som tycker om och han gör nästan så att man inte vill gå till skolan mer. Men som tur är finns ju andra i klassen som Metteborg gillar. Som söta Dunne till exempel. Eller Kudden, som Metteborg blir bästis med. Men mycket kan ändras under tre år på lågstadiet. Till och med Benni Bing Bång.

Vi kom över havet

Finns hos adlibris eller bokus

Det som är så bra med att vara med i en bokcirkel (eller flera) är att man får läsa de där böckerna som man själv kanske inte skulle ha valt att läsa. Jag hade nog själv aldrig lånat hem Julie Otsukas Vi kom över havet om det inte vore för att den blev vald att läsas i min ena bokcirkel. Men jag är så tacksam och glad för att jag fått tillfälle att läsa denna omfattande bok.

Vi kom över havet spänner över blott 171 sidor och är en liten och nätt bok, ett format som jag tycker mycket om eftersom det är så lätt att bära med sig sådana här små böcker. Men trots dess ringa omfång och söta format så är detta en bok som rymmer desto mer i form av livsöden.

Vi kom över havet är skriven i Vi-form och ger röst åt alla de japanska kvinnor som kring 1920-talets början kom till USA som postorderbrudar. I hamnen i San Fransisco fick de för första gången träffa den man de gift sig med, och som de endast sett på foto, ett foto som ofta inte alls stämde överens med verkligheten. Inte heller stämde den information som kvinnorna fått om männen överens med hur det egentligen förhöll sig. Inte fanns det några villor med vita staket runt att bo i, och inte jobbade någon av männen på kontor. Det fattiga och hårda liv som många av kvinnorna lämnat för en lyckligare tillvaro i det nya landet var i jämförelse inte alls så svårt som den nya tillvaron för flera av dem skulle komma att bli.

Otsuka tar oss med på båten över Stilla havet, där vi får ta del av kvinnornas förväntningar, förhoppningar, oro och farhågor. Vi är med vid första mötet med den nye maken och bröllopsnatten, som för många blev en mardröm, och vi är med när det första barnet kommer, växer upp och blir mer amerikansk än japansk. Vi får följa med under tiden som affärer och verksamheter grundas, växer och blomstrar. Och vi är med när Pearl harbor attackeras och allt slås i spillror när plötsligt hela USA anklagar japan-amerikanerna för att vara förrädare och spioner.

Det är mycket elände som beskrivs i Vi kom över havet, men för en del blev det nya livet i det nya landet acceptabelt, ja till och med lyckligt. Det jag tycker är häftigast med Otsukas Vi-form är att hon med detta uttryckssätt lyckas ge röst åt i princip alla japanska kvinnor som kom till USA på det här viset. Som läsare förstår jag hur många människor det rör sig om och att inte ett livsöde är det andra likt. Detta blir liksom även en kommentar till vår tids invandring. Allt går igen - från förväntningarna på det nya landet till att försöka lära sig ett nytt språk och bli accepterad samtidigt som man vill hålla kvar minnena och traditionerna från hemmavid.

Jag gillade verkligen Vi kom över havet. Den sticker ut från det jag brukar läsa och dessutom har jag fyllt ytterligare ett hål i min historiekunskap. Jag blev ärligt talat chockad över det sätt USA behandlade både första, andra och ibland tredje generationens japanska invandrare efter Pearl harbor. Jag kan bara hoppas på att det här är något som det pratas om i dagens historieundervisning i skolan. Det är i alla fall inget jag läst om när jag gick i skolan.

Stora Skräckens gränd

Tommy Donbavands Vampyrens huggtand är första och inledande boken i serien om Stora Skräckens gränd.

Lukas Watson har på sista tiden drabbats av mystiska anfall, under vilka han förvandlas till en varulv. Så en dag kommer Flyttarna och S.P.Ö.K.A.B (Statens problemflyttarfirmas överavdelning för konstiga och annorlunda boenden) som helt enkelt flyttar hela familjen Watson till Stora Skräckens gränd. I denna stad, som ligger i en egen värld där solen aldrig lyser, lever andra mörkrets varelser och Lukas lär snabbt känna vampyren Resus och mumien Kleo. 

För Lukas del går det an att vänja sig att leva i denna nya värld, men hans föräldrar, som i högsta grad är normala och alldeles vanliga människor, är inte skapta för att bo på detta läskiga ställe. Lukas måste göra nåt för att få dem att komma tillbaka till sin värld igen. Men ingen vet hur man tar sig från Stora Skräckens gränd.

Enda chansen till att få någon ledtråd till hur man hittar den enda vägen som leder från Stora Skräckens gränd är om man kan få tag på Klivstens berättelser från Stora Skräckens gränd. Men boken finns i tryggt förvar hos Hans Höghet Otto Flin som styr och ställer i Stora Skräckens gränd. Och den här boken delar Otto Flin inte med sig av till någon annan. Men tillsammans med sina nya vänner gör Lukas allt han kan för att rädda sina föräldrar från detta skräckens näste.

Stora skräckens gränd är riktigt läskig för att vara en serie som riktar sig till de yngre läsarna, och då menar jag verkligen få mardrömmar-läskig, men Donbavand har också humor och därför blir det emellanåt riktigt fnissigt och roligt. Men det här är verkligen ingen bok att rekommendera till den skraje läsaren. Jag hade själv aldrig i livet kunnat läsa denna bok som liten utan att sen sova med lampan tänd. 

Äventyret och uppdraget att försöka hitta en väg ut från Stora Skräckens gränd fortsätter i Häxans blod och i de därpå följande fyra delarna.

Moose baby

Finns hos adlibris eller bokus

Meg Rosoff är en av mina favoriter bland författare och Moose baby hamnar definitivt bland mina favoritböcker! Moose baby är totalt galen och en helt underbar skratta-högt-bok.

Att bli gravid när man bara är sexton år och fortfarande bor hemma och går i skolan är inte det lättaste. Men Jess och pojkvännen Nick har bestämt sig: de ska behålla barnet och uppfostra det tillsammans. Sen får deras föräldrar och alla andra som kommer med "goda råd" säga precis vad de vill. Och Jess är beredd på att det kommer att bli tufft, att hon kommer att få höra en massa om tonårsmödrar och om att hon inte kommer att klara av att ta hand om en bebis etc, etc. Hon är mer eller mindre beredd på vad som helst. Utom den lilla detaljen att hennes barn visar sig vara en älgkalv.

Hur uppfostrar man en älg som har fyra klövar istället för tio tår och fingrar och som växer så snabbt att han måste börja i förskolan redan när han är åtta månader? Det är så klart skitsvårt. Och när lille Moosie, som han kallas, hamnar i puberteten och blir brunstig redan efter två år börjar Jess och Nick på allvar och med sorg i sina hjärtan fundera över om de inte vore det bästa att sätta ut sonen i skogarna där han kan få utlopp för sina älginstinkter.

Meg Rosoff slutar inte att överraska. Jag tyckte hon var bra knäpp efter att ha läst I begynnelsen var Bob, men det här är snäppet värre/bättre. Det är väldigt roligt och knäppt, men samtidigt tankeväckande. Och då den dessutom är en lättläst Barrington Stokes-bok så läser man i ett huj ut denna soliga lilla berättelse.

Hur mår maten?

Boken hos adlibris eller bokus

Per Jensen är professor i etologi och har skrivit en rad böcker som handlar om djurs beteende. Hur mår maten?, som handlar om djurhållning och djurskydd i Sverige är måhända en bok som antagligen har lästs eller kommer att läsas av de som redan är intresserade av djurs välfärd eller de som på något vis arbetar med djurhållning. Men det här är en bok som varje medveten konsument borde läsa. Eller som Jensen själv skriver: "Äter du mat? Då är du inblandad i lantbruket och tillhör målgruppen för denna bok."

Jag äter själv inte kött, ursprungligen för att jag finner den stora industriella behandlingen av djur, där djur inte längre är levande varelser utan behandlas som produkter, motbjudande. Men jag är i allra högsta grad en del av det svenska lantbruket då jag äter både ägg och mejeriprodukter. Och skinn vill jag ju helst ha på mina skor, syntet är antingen för svettigt eller för kallt.

För något år sedan läste jag Jonathan Safran Foers Äta djur, som gjorde starkt intryck på mig och fick mig att bli ännu mer medveten om vad jag väljer att äta. Men då den boken mest beskriver den amerikanska matproduktionen, och då det dessutom uttryckligen i ett förord står att de svenska djuren har det mångt mycket bättre, så går det ändå att distansera sig till det som står i Äta djur. För svenska grisar är ju glada. Eller?

Det Jensen gör i Hur mår maten? är att väldigt sakligt beskriva hönsens, grisarnas och kossornas naturliga biologiska drifter och sedan redogöra för i vilken utsträckning de i dagens livsmedelsproduktion får (eller snarare inte får) utlopp för sina biologiska drifter och behov. Och sakligt redogör också Jensen för djurtransporter och slakt, vilket så klart är obehagligt att läsa om, men märk väl: Jensen förespråkar inte att man ska bli vare sig vegetarian eller vegan. Hans syfte är att medvetandegöra att maten vi äter kommer från levande varelser och att det vi kan göra, som ett tack för maten, är att se till att dessa levande varelser i så stor utsträckning som möjligt får utlopp för sina biologiska drifter under sitt korta liv.

Det är sant att i jämförelse med övriga världen så har de svenska djuren det gott ställt, men där finns mycket mer man skulle kunna göra för att förbättra djurens levnadsvillkor. Jensen redogör även för problematiken med att efterleva ett hållbart lantbruk som både ser till djurens bästa under deras levnadstid och som har så lite miljöpåverkan som möjligt. Och detta är också en svår nöt att knäcka. För den stora livsmedelsproduktionen idag påverkar självklart klimatet, men samtidigt så styrs livsmedelsproduktionen av efterfrågan på billig mat. Och så länge priset går i första hand för konsumenten kommer ingen ändring att ske.

Hur mår maten? är en väldigt matnyttig bok. Jensen får med mycket förutom det jag skrivit ovan. Här avhandlas etik och moral, pälsindustrin, lantbrukets utveckling, genmodifierad mat, lagstiftning och en hel del annat också. Det jag framför allt tar med mig efter att ha läst Hur mår maten? är att i ännu större utsträckning köpa KRAV-märkta varor. Denna lilla märkning innebär regler för produktionen som är mer långtgående än vad enbart ekologisk märkning innebär. Och min uppmaning till alla som äter kött: Köp svenskt! Och ännu hellre köp svenskt OCH KRAV-märkt.

Percy Jackson

En elev på min skola har under ett helt läsår tjatat på mig om att jag MÅSTE läsa Percy Jackson-böckerna. Men jag har hela tiden haft massor av andra böcker som måste läsas. Och sen när jag väl hittade tid över för att läsa första boken, så visade det sig att en annan elev satt och höll på bibliotekets engelska exemplar (för jag ville ju läsa den på engelska) i ungefär två-tre månader för länge. Som tur var kom boken tillbaka lagom till sommarlovet i alla fall. Och nu, Sara, nu har jag läst den första Percy Jackson-boken. Och jag älskade den! Tack för att du tjatade på mig. Det här var riktig läsglädje. Rick Riordan bjuder på både humor, spänning, fantasy och äventyr samtidigt som det faktiskt är bildande. Hjältar, myter och legender och allt möjligt stoff från den grekiska mytologin sprängs in i berättelsen utan att det blir övermäktigt eller överdrivet. Love it!

Percy Jackson är ett typiskt problembarn. Hans svåra dyslexi tillsammans med hans ADHD har tvingat honom att byta skola så många gånger att han aldrig gått mer än ett läsår i samma skola. Dessutom tycks han vara extremt otursförföljd för alltid händer det nåt oförklarligt när han är med.

Men så en dag får Percy den osannolika förklaringen till sin turbulenta uppväxt. Han är son till en av Olympens gudar. För precis som i de gamla gudasagorna så beblandar sig fortfarande de gamla grekiska gudarna med människorna, lägger sig i och skapar konflikter och har framför allt kärlekshistorier med dödliga. Och Percy är ett levande bevis på detta. Hans svåra dyslexi kan enkelt förklaras med att hans hjärna är inställd på att läsa grekiska bokstäver och att han hela tiden hamnar i trubbel eller oförklarliga situationer beror helt enkelt på att han som halvblod eller halvgud attraherar olika monster som vill döda honom.

Efter att Percy fått dessa nyheter kastade i ansiktet, samt fått reda på att hans bästa kompis, Grover, i själva verket är en satyr med uppdrag att se efter Percy,  får han komma till Camp Half Blood där andra halvgudar lever och tränas inför sitt liv som hjältar. Och snart får Percy sitt första uppdrag som, om han klarar det, inte bara kommer att rädda världen, utan också ge honom hjältestatus och erkännande bland Olympens gudar.

Jag ska definitivt läsa de andra böckerna om Percy Jackson och se filmen som bygger på första boken (del två, Percy Jackson och monsterhavet går upp på bio om bara någon vecka) Fenomenal berättelse, det här!

Amatka

Amatka hos adlibris eller bokus

Brilars Vanja Essre Två arbetar som informationsassistent för Hygienspecialisterna i Essre. Vanja har rykte om sig att vara noggrann och ansvarsfull och därför får hon i uppdrag att åka till den avlägsna kolonin Amatka för att undersöka hygienvanor och behovet av hygienartiklar där. Amatka beskrivs som ett kallt och mörkt ställe där merparten av befolkningen arbetar under jord i gruvliknande svampodlingar. Vanja får bo inneboende hos Ulltors Nina Fyra och hennes partner Jonids Ivar och trots den karga, kalla miljön i Amtka finner Vanja gästvänlighet hos Nina och Ivar. Däremot trivs Vanja inte alls med sitt jobb och när rapporten är slutförd säger hon upp sig för att stanna i Amatka.

Under sitt arbete med rapporten om hygienartiklar har hon lärt känna bibliotekarien Evgen, som låtit Vanja ta del av brevsamlingar och annat som hon kunnat ha användning för i sitt arbete. Men mycket i materialet är censurerat av styrelsen och Vanja får känslan av att styrelsen försöker mörka händelser i det förflutna. Efter att arbetet är slutfört fortsätter Vanja att besöka Evgen och för honom nämner hon sina tankar om tvivel inför kollektivet. Tänk om man fick välja själv! Vänskapen med Evgen blir början på ett steg närmre sanningen och händelser som styrelsen försökt mörka.

Min känsla efter att ha läst ut Karin Tidbecks Amatka: Det här är nåt av det konstigaste jag läst. Jag ska medge att jag hade vissa förväntningar på denna dystopi som Sara Bergmark Elfgren beskrivit som "spännande och säreget, vackert och skrämmande". Jag förväntade mig alltså mörker och en medryckande berättelse. Och mörker får jag; Amatka startar i ett långsamt tempo för att eskalera till en märklig skräckmardröm.

Men medryckande då? Nä, jag tror inte jag förstod den här boken helt och hållet. Jag blir varken berörd eller engagerad av huvudpersonen, Vanjas, liv och öde. Däremot är jag väldigt nyfiken på varför världen ser ut som den gör i Amatka. Men jag får ingen bra förklaring till detta och jag lämnas liksom otillfredsställd. Jag begriper inte heller vad det är för "sanning" som Vanja och Evgen försöker avslöja. Det här är bara konstigt.

Det jag får veta är att rutiner är viktigt. Saker som glöms bort löses upp till slem. Och därför måste allt märkas noga. En vägg får märkningen vägg, en stol får märkningen stol, en penna ska märkas med ordet penna. Detta ska göras genom att skriva ordet på tingesten eller bara genom att benämna tingesten vid sin rätta funktion samtidigt som man vidrör saken. Att märka saker med deras rätta namn är en jätteviktig sak som redan små barn får lära sig att göra. Försummar eller glömmer man att göra detta så löses tingesten upp i slem. Slemmet är farligt och om något lösts upp måste särskilda städare komma och kontaminera. Den här tanken är jättefascinerande, tycker jag. Men jag förstår det inte. Varför är till exempel slemmet farligt?

Amatka är verkligen en mörk och annorlunda bok. Men den lämnar mig med alldeles för många frågetecken och lite besvikelse, men mest av allt otillfredsställelse.

Dödssynden

Dödssynden, eller To kill a mockingbird, som den heter på originalspråk, är Harper Lees enda publicerade
roman. Men denna enda roman blev en stor framgång för Harper Lee, som tilldelades Pulitzerpriset, filmatiserades något år senare och numera räknas som en modern klassiker.

Scout Finch, som vid berättelsens början är sex år gammal, berättar om sina uppväxtår i den lilla sömniga småstaden Maycombe i Alabama. Hon och hennes fyra år äldre bror, Jem, tillbringar idylliska somrar tillsammans med kompisen och sommargästen Dill. Grannskapet dignar av färgstarka personligheter, men den karaktär som intresserar barnen mest är den de aldrig sett skymten av; den mytomspunne Boo Radley. Det sägs att Boo Radley bara kommer ut om natten och att hans väsen är så otäckt att blommorna förfryser när han andas på dem. Det sägs också att mannen slagit ihjäl höns och husdjur och att han förgiftat de nötter som faller ner på skolgården från Pecanträdet på Radleys tomt. Alla barn i Maycombe är givetvis livrädda för denna karl och springer alltid förbi Radley Place, men rädslan för den okände mannen blandas med en fascination och en aldrig sinande nyfikenhet på vem Boo Radley egentligen är.

Idyllen i Maycombe rämnar när en svart man vid namn Tom Robinson blir anklagad för att ha våldtagit den nittonåriga Mayella Ewell. Familjen Ewell är fattiga och räknas allmänt som slödder. Men anklagelsen från Mayella Ewell har ändå en viss legitimitet då Mayella Ewell, till skillnad från Tom Robinson, är vit.

Det är Scouts och Jems pappa, advokaten Atticus Finch, som får i uppdrag att försvara Tom Robinson, ett uppdrag han tar på största allvar; Tom Robinson ska till varje pris få en rättvis rättegång. Det är uppenbart att Robinson är oskyldigt anklagad, men hatet och fördomarna mot de svarta har på förhand skyldigförklarat den unge svarte mannen, och hätskheten mot Robinson spiller över på Atticus Finchs familj.

Att Dödssynden handlade om rasmotsättningar i amerikanska södern var jag införstådd med, men att romanen även skulle vara en barndomsskildring fylld av humor hade inte jag inte riktigt väntat mig. Just att hela historien berättas från Scouts perspektiv, som i boken inte hinner bli äldre än nio år, ger liv åt berättelsen. Hennes betraktelser är klartänkta och roliga, som till exempel när Scout oroar sig för sin brors ändrade sätt då han kommer i puberteten. (Vad den pojken kan äta! Han har väl inte fått mask?) Och hennes oskuldsfulla syn på saker och ting, som under berättelsens gång sakta mognar, blir inte enbart en insikt om hur samhället faktiskt fungerar bara för Scout själv, utan även för läsaren.

Jag ska dock medge att jag efter de första sidorna inte förstod mycket. Så många namn! Var detta nån slags släktsaga? Jag fick bortse från det första stycket för att komma vidare och då gav det sig också. Någon sida senare hade Harper Lee mig fast.