Dödssynden

Dödssynden, eller To kill a mockingbird, som den heter på originalspråk, är Harper Lees enda publicerade
roman. Men denna enda roman blev en stor framgång för Harper Lee, som tilldelades Pulitzerpriset, filmatiserades något år senare och numera räknas som en modern klassiker.

Scout Finch, som vid berättelsens början är sex år gammal, berättar om sina uppväxtår i den lilla sömniga småstaden Maycombe i Alabama. Hon och hennes fyra år äldre bror, Jem, tillbringar idylliska somrar tillsammans med kompisen och sommargästen Dill. Grannskapet dignar av färgstarka personligheter, men den karaktär som intresserar barnen mest är den de aldrig sett skymten av; den mytomspunne Boo Radley. Det sägs att Boo Radley bara kommer ut om natten och att hans väsen är så otäckt att blommorna förfryser när han andas på dem. Det sägs också att mannen slagit ihjäl höns och husdjur och att han förgiftat de nötter som faller ner på skolgården från Pecanträdet på Radleys tomt. Alla barn i Maycombe är givetvis livrädda för denna karl och springer alltid förbi Radley Place, men rädslan för den okände mannen blandas med en fascination och en aldrig sinande nyfikenhet på vem Boo Radley egentligen är.

Idyllen i Maycombe rämnar när en svart man vid namn Tom Robinson blir anklagad för att ha våldtagit den nittonåriga Mayella Ewell. Familjen Ewell är fattiga och räknas allmänt som slödder. Men anklagelsen från Mayella Ewell har ändå en viss legitimitet då Mayella Ewell, till skillnad från Tom Robinson, är vit.

Det är Scouts och Jems pappa, advokaten Atticus Finch, som får i uppdrag att försvara Tom Robinson, ett uppdrag han tar på största allvar; Tom Robinson ska till varje pris få en rättvis rättegång. Det är uppenbart att Robinson är oskyldigt anklagad, men hatet och fördomarna mot de svarta har på förhand skyldigförklarat den unge svarte mannen, och hätskheten mot Robinson spiller över på Atticus Finchs familj.

Att Dödssynden handlade om rasmotsättningar i amerikanska södern var jag införstådd med, men att romanen även skulle vara en barndomsskildring fylld av humor hade inte jag inte riktigt väntat mig. Just att hela historien berättas från Scouts perspektiv, som i boken inte hinner bli äldre än nio år, ger liv åt berättelsen. Hennes betraktelser är klartänkta och roliga, som till exempel när Scout oroar sig för sin brors ändrade sätt då han kommer i puberteten. (Vad den pojken kan äta! Han har väl inte fått mask?) Och hennes oskuldsfulla syn på saker och ting, som under berättelsens gång sakta mognar, blir inte enbart en insikt om hur samhället faktiskt fungerar bara för Scout själv, utan även för läsaren.

Jag ska dock medge att jag efter de första sidorna inte förstod mycket. Så många namn! Var detta nån slags släktsaga? Jag fick bortse från det första stycket för att komma vidare och då gav det sig också. Någon sida senare hade Harper Lee mig fast.