Frankenstein

Frankensteins monster är en av litteraturhistoriens mest kända skräckkaraktärer, men samtidigt ändå inte. Den bild de flesta, mig tidigare inräknat, har av Frankensteins monster är den från gamla filmer; den skräckinjagande och hänsynslösa skapelse som med stela eller zombieliknande rörelser tar sig fram och skövlar allt han ser i sin väg med sin enormt stora kroppshydda. Denna bild stämmer dock inte alls överens med hur Frankensteins monster ursprungligen framställdes av Mary Shelley och föga anade jag hur sorgligt Frankensteins öde faktiskt är.

Doktor Victor Frankenstein är vetenskapsmannen som hittar svaret på gåtan om livsprincipen. Upptäckten om att han kan ge liv åt livlös materia får honom att börja experimentera med att skapa en ny varelse. Från kyrkogårdar, dissektionssalar och slakterier hämtar han det material han behöver för att sy ihop en ny kropp. Doktorn arbetar dag och natt med oförtröttlig entusiasm, men när varelsen äntligen är färdig förbyts Frankensteins drömmar och förhoppningar till ren skär skräck. Han inser att han aldrig kommer att nå den framgång och berömmelse som han hoppats på eftersom den varelse han skapat är monstruös och hemsk att titta på. Frankenstein överger sin skapelse med förtvivlan och fasa över vad han har åstadkommit.

Men varelsen är i Shelleys bok, en i allra högsta grad tänkande och kännande varelse som inget hellre vill än att bli accepterad och ingå i en gemenskap. Men vart han än kommer väcker hans anlete fasa och sprider skräck, varför Frankensteins skapelse är dömd till ett liv i ensamhet. Hur han än försöker att visa godhet och välvilja jagas han bort av människorna och efterhand fylls varelsens sinne av misstro och framför allt av förbittring gentemot sin skapare, Doktor Frankenstein. Kan inte varelsen själv få leva ett lyckligt liv, så ska inte heller hans skapare få njuta av sitt liv och varelsen bestämmer sig för att hämnas på Frankenstein, som givit honom hans eländiga liv.

Mary Shelleys Frankenstein är mycket mer existentiell än vad jag hade trott när jag började min läsning. Och framför allt är den, som jag tidigare nämnde, sorglig. Det är det så kallade monstret som jag hyser medkänsla för, inte Frankenstein, som så lättsinnigt lekt med att skapa ett liv som han sen inte vill ta ansvar för.

Frankenstein har undertiteln eller den moderne Prometeus. Titanen Prometheus var i den grekiska mytologin den som stal elden från gudarna och gav den till människorna. För detta straffades han genom att kedjas mot en klippa, från vilken en örn ständigt hackar ut hans lever. I Shelleys roman är det Frankenstein själv som får symbolisera Prometheus. Genom att bestämma över liv och död straffas både han själv och mänskligheten.

Jag får nog säga att Mary Shelleys Frankenstein är en av de klassiker som berört mig mest och efter att ha läst efterordet till min utgåva av Frankenstein, skrivet av John-Henri Holmberg, tycks Mary Shelleys eget liv kunna utgöra stoff till en hel roman. Fascinerande!