söndag 16 juni 2013

En pojke med tur


Monica Zak fortsätter förmedla historier från världens utsatta barn, den här gången handlar det om sjuttonårige Esmat, ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan, som berättar om minnen från barndomen och om hur han till sist hamnade i Sverige.

Esmat är sex år gammal när hans mamma beslutar sig för att försöka fly undan talibanerna i hembyn och bege sig med Esmat och Esmats syster till Kabul. Det är kallt och snöigt och Esmat, som har ett par för stora stövlar på sig, hamnar efter mamman och systern. Han tappar sin ena stövel och när han äntligen kommer ikapp sin mamma ser hon hans bara fot och säger att de inte kan fortsätta utan stöveln. Esmat, som minns var han tappade den, säger att han kan springa tillbaka och hämta den och hans mamma säger att de ska vänta på honom. Esmat springer tillbaka, hittar sin stövel, och springer åter dit där mamman och systern väntar på honom. Men kanske tar han fel väg? För han hittar aldrig tillbaka till sin mamma och syster. Men de skulle ju till Kabul, det kommer han ihåg. Någon förbarmar sig över den storgråtande ensamme pojken och Esmat lyckas på så vis komma med en bil till Kabul.

I Kabul går han och spanar efter sin mamma. Men hur hittar man sin mamma när alla kvinnor i burka ser likadana ut? Esmat får hänga med några gatupojkar och blir så småningom omhändertagen av en man som äger en mattfabrik. Esmat får mat och boende mot att han knyter mattor och här stannar han flera år. Mannen som äger mattfabriken är en god man, och det är denne som erbjuder Esmat att följa med ut ur Afghanistan. Med hjälp av flyktingsmugglare hamnar Esmat så småningom i Sverige, fjorton år gammal.

Jag är en pojke med tur är en kort men viktig bok, som berättar om bara ett av alla de livsöden som drabbar många av världens barn. För hur många liknande historier som Esmats finns det inte? Och hur många liknande öden finns det där det inte går lika bra som för Esmat? Det är helt hjärtskärande att tänka sig ett litet barn som kommer från sin mamma och får klara sig helt ensam i en stor främmande stad, men det som berör mig mest är Esmats optimism och hur ljust han kan se på saker och ting trots allt han varit med om. Även om jag tycker att Zaks inramning av Esmats berättelse, där han som nydumpad och hjärtekrossad kommer på att han ju är en pojke med tur, och därför säkert kommer att få uppleva kärleken fler gånger, är rätt töntig. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar