Beskyddaren

Beskyddaren är den första delen i trilogin om Mickey Bolitar. Harlan Coben har skrivit flera thrillers för vuxna, bland annat med juristen Myron Bolitar i huvudrollen och denne Myron figurerar även i Beskyddaren, Harlan Cobens första ungdomsdeckare. Beskyddaren är nämligen lite av en spin-off på Myron Bolitar-deckarna men handlar istället om Mickey Bolitar, Myrons brorson.

Då Mickey Bolitars föräldrar är volontärarbetare med hela världen som arbetsplats, så har Mickey vuxit upp på flera olika platser runt om i världen. Nu har man dock återvänt till USA för att låta Mickey få en stadig och trygg plats under åren i high school. Men kort efter flytten till USA omkommer Mickeys pappa i en bilolycka, en olycka som Mickey blir vittne till. Mickeys mamma bryter ihop och börjar missbruka droger och blir till slut  inlagd på ett behandlingshem. Mickey får under tiden bo hos sin farbror och får börja på high school i sin pappas gamla hemstad.

I närheten av där Mickey bor finns ett förfallet gammalt hus där Tokkärringen sägs bo. Ryktena om Tokkärringen är urgamla och redan när Mickeys pappa var liten var barn rädda för att gå förbi det ruffiga huset. Ingen har dock någonsin sett tecken på att det bor någon i huset, än mindre sett den så kallade Tokkärringen. Men Mickey ser henne. Och för Mickey antyder Tokkärringen att Mickeys pappa faktiskt lever, vilket låter helt osannolikt i Mickeys öron. Han såg ju hur hans pappa dog, han var där. Ändå är det en liten röst inom honom som säger att hon har rätt.

Som om Mickey inte har nog med bekymmer så plötsligt, utan förvarning, försvinner Ashley, Mickeys flickvän sen några veckor tillbaka. Mickey försöker ta reda på vart hon kan ha tagit vägen. Men hans sökande efter svar leder bara till ännu fler frågor. För Ashleys försvinnande visar sig nämligen ha oanade kopplingar till Mickeys egen pappa.

Jag har inte läst något av Coben tidigare, men inom spänningsgenren så är han ett hyfsat stort namn. Jag tyckte dock ärligt talat inte att detta var nåt speciellt. Och visst, jag är ingen deckarfantast, men för mig känns Beskyddaren som vilken dussindeckare som helst. Boken är snabbläst, inte så mycket för att den är jättespännande (visserligen blir det mer spännande mot slutet), utan mer för att språket är enkelt och layouten luftig. Det är en hyfsat lättläst deckare helt enkelt.