Vår katastrofala historia

Vår katastrofala historia beskrivs som en rolig, träffsäker och romantisk historia och är Jess Rothenbergs debutroman. 

Brie dör av brustet hjärta strax före sin sextonårs-dag. På riktigt, alltså. Hennes hjärta delas i två halvor när hennes stora kärlek, pojkvännen Jacob, under en date berättar att han inte älskar henne. Efter att ha upplevt sin egen begravning, vaknar Brie åter upp på en pizzeria, som är en slags ingång till Himlen och som har det passande namnet, A little slice of heaven. Här måste hon vänta på att hennes ansökan till Evigheten ska bli godkänd.

På pizzerian träffar hon Patrick, en snygg och charmig kille, som förklarar sorgens fem faser för Brie. Men Brie befinner sig fortfarande i total förnekelse (första fasen). Hon har bestämt sig för att allt är hennes pojkväns fel och att hon aldrig någonsin kommer att förlåta honom. Patrick visar henne hur man gör för att återvända till jorden (man faller helt enkelt från en väldigt, väldigt hög höjd), för Brie är fast besluten om att återvända för att hämna på Jacob.

Åter på jorden finner hon sina vänner och sin familj i sorg och även om Jacob tycks rätt så nedbruten, så är detta inte tillräckligt för Brie. Han ska knäckas! Men Brie blir själv knäckt när hon upptäcker att det bland vännerna och familjen finns hemligheter som ställer allt på sin spets.

Vår katastrofala historia utger sig för att vara en romantisk och rolig bok. Tonen är väldigt lättsam, och mycket är roligt, men det gränsar till det fåniga och tramsiga på sina ställen. Flera gånger under läsningen kom jag att tänka på att det kändes mer som att jag tittade på en tv-såpa än läste en bok. Det krävs med andra ord inte så mycket ansträngning för att läsa den här boken. Och sån litteratur behövs ju absolut också! Allt behöver inte vara djupt och reflekterande och för bokens målgrupp känns tonen väldigt träffsäker.

Jag ger dock inte så värst högt betyg till Vår katastrofala historia. Jag stör mig alldeles för mycket  på huvudpersonen, Brie, men ännu mer stör jag mig på Patricks alla käcka/charmiga smeknamn på Brie. Måste han kalla henne Ostbågen, Keso, Osthyveln eller nåt annat ostrelaterat, i var och varannan mening! Och sen har vi det orimliga med Bries och Patricks fysik, som att kunna vila en hand mot en fönsterruta, samtidigt som man inte kan greppa ett  dörrhandtag eller något annat fysiskt föremål, eftersom de ju är osynliga nere på jorden.

Det jag faktiskt tycker bäst om med boken är att varje kapitel är döpt efter en, oftast 80-tals-, låt och längst bak i boken finns en förteckning över all musik som är med i boken.