tisdag 30 april 2013

Med livet framför sej

Med debuten Med Livet framför sej gjorde Émile Ajar succé och belönades med Frankrikes mest prestigefulla litterära pris Goncourtpriset. Och därmed åstadkom pseudonymen Ajar också en sensation eftersom han under sitt riktiga namn Romain Gary vunnit samma pris 1956 för romanen Himlens rötter och Goncourtakademien, som instiftat priset, tillåter inte att samma författare tilldelas priset mer än en gång. Att Med livet framför sej tilldelades priset var något av en triumf för Romain Gary, eftersom litteraturkritiker menade att han inte längre vara kapabel att skriva några fler storverk. Men som Émile Ajar kunde han därmed knäppa alla kritiker på näsan!

I Med livet framför sej berättar den arabiske, föräldralöse pojken Momo om sin uppväxt hos den före detta prostituerade polska judinnan Madame Rosa i Paris.

Madame Rosa, en gång vacker och med en trogen kundkrets, men numera med en svällande och inte lika attraktiv kropp, livnär sig på att ta hand om andra prostituerades ungar i sin lägenhet, sex trappor upp i den mångkulturella stadsdelen Belleville i Paris. De flesta barnen kommer och går, men Momo, bor permanent hos Madame Rosa, som blir mer och mer som en fostermor för Momo.

I takt med att Momo blir äldre och Madame Rosa tyngre och skröpligare, blir Madame Rosa orolig och rädd för att Momo ska lämna henne. Men Momo är, i sin tur, livrädd för att Madame Rosa ska dö ifrån honom. När Madame Rosa till slut blivit så stor och orörlig så att hon inte längre kan lämna lägenheten, som ligger högst upp i hyreshuset, ser Momo till att ta hand om henne och det är rörande hur stor kärleken är mellan den gamla damen och pojken.

Jag hade rätt svårt att vänja mig vid språket i början och att komma in i berättelsen överhuvudtaget. Momo, som är bokens Jag, hoppar i sitt berättandet med långa avstickare ibland, varför det gäller att vara någorlunda skärpt i sin läsning. Dessutom använder sig Momo av ett eget språk med egen meningsbyggnad, som inte alltid är helt enkel att följa. Men Momo har åtminstone humor och vissa stycken är riktigt uppsluppna. Men humorn blandas också med groteska och vämjelika beskrivningar och vänder därmed det roliga till hjärtskärande läsning.

Även om jag fick kämpa med boken i början, så är jag i efterhand väldigt glad att jag tog mig igenom den där första tröskeln, som utgjordes av ungefär första halvan av boken. För berättelsen om Momo och Madame Rosa växer och bokens slut är helt klart something special.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar