torsdag 28 mars 2013

Utsikt från livets planet

Jag har läst Utsikt från livets planet av Tove Berggren, eller Lennart Lordis loggbok, och blivit totalcharmad! Jag har helt ärligt tyckt att den här boken sett rätt intetsägande ut (jag vet, jag vet. Inte döma boken efter omslaget...), men så läste jag på Carolina läser om boken, vilket gav mig den där sparken i baken att ändå låna hem boken och läsa den. Och det är jag nu väldigt glad för att jag gjorde.

Lennart Lordi bor på Vintergatan, som egentligen inte är något annat än en liten sketen grusväg, med sin lillebror Ernst, storasyster Inez, mamma, pappa, Herr Muffin och Spindelkvinnan. Av sin storasyster har Lordi snott en oanvänd dagbok som han själv tänker använda som dagbok, nej förlåt, loggbok, menar jag givetvis. I sin loggbok skriver Lordi om sig själv och sin vardag. Han berättar att han bor i ett skafferi och att han inte gillar att ha på sig strumpor. Att när mamma och pappa bråkar heter det att de diskuterar. Och Lordi berättar om marsvinet, Herr Muffin, som gillar popcorn och om Spindelkvinnan, som bor under en tröskel. Och om hur man i klassen får två nya elever, Maria White, som inte alls är vit utan svart, och F Sörensen, som är dansk. Och jag blir så avundsjuk på Lordi som verkar ha världens bästa fröken ever! Tänk bara att få var med om glasslåderace, liksom.

Problemet med denna bok är att det känns som en svår bok att bokprata om. Den är ju superkul, men hur förmedlar man det, när det inte finns någon speciell hook i handlingen, utan mest bara handlar om en helt vanlig killes vardagsliv i skolan, med syskon och med föräldrar? Till viss del kan man likna Lennart Lordis loggbok vid en svensk variant av Dagbok för alla mina fans, och det säljer ju definitivt!

Jag får samma glada känsla efter att ha läst Utsikt från livets planet, som jag får efter att ha läst en Semlan & Gordon-bok, som ju också är lika underhållande som klok. Jag är störtsugen på att läsa fortsättningen, Nödsignal från horisonten, som kom ut i dagarna. Tove Berggren (eller Lordi, menar jag ju) har ett väldigt eget språk. Det är korthuggna meningar och tvära kast, och inledningsvis störde jag mig lite på detta. Men bara efter ett par sidor kändes språket helt naturligt och väldigt äkta. Det är hur klart som helst att det är Lordi som skrivit boken. Vem är den där Tove Berggren, liksom?

Har man efter att ha läst Lennart Lordis loggbok, inte fått nog, så kan man surfa in på Lennart Lordis blogg och ta del av hans kloka tankar även där.

2 kommentarer:

  1. Hej Anna! Så glad jag är att jag hittade din blogg och din personliga recension av min första bok i livet! Det var som få ett stort och oväntat jättefint påskägg! Och gissa om det värmer att Lordi ger dig samma känsla som en Semlan & Gordonbok...:)Läs gärna mitt inlägg på www.tankarundertallen.com
    Många hälsningar från Tove:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skoj att du hittade hit! Det blev liksom mitt påskägg :)

      Radera