I dödsskuggans land

Alden Bells I dödsskuggans land har jag haft i min att-läsa-hög länge, länge. Både det snygga bokomslaget och baksidestexten med löften om dystopi plus zombier plus en ny Katniss lockade mig mycket. Men tyvärr infrias inte mina förväntningar annat än att jag kan gotta mig i riktigt blodiga och nasty zombiebeskrivningar.

Femtonåriga Temple är en överlevare. I ett USA som härjats av en zombiesmitta finns det få trygga platser kvar och Temple lever nomadliv och drar från en plats till en annan när zombierna, eller köttpåsarna och slemsäckarna, som hon också kallar dem för, börjar komma för nära. Temple har inte sett världen före zombieutbrottet, men hon har hört berättas om en lugn trygg tid och sett bilder i gamla tidningar på hur livet kunde se ut innan man hela tiden fruktade för sitt liv. Hon minns inte sina föräldrar, kan varken läsa eller skriva och hela hennes tillvaro går helt enkelt ut på att överleva.

En kort period hamnar hon i en skyddad stad, men livet ter sig alldeles för lugnt för Temple och efter en olyckshändelse tvingas Temple iväg på flykt, vilket hon egentligen inte tycks ha något emot. På vägen plockar hon upp en utvecklingsstörd stum man, som hon kallar för Pucko, och långt om länge får hon till slut ett mål att sträva efter, nämligen att hjälpa sin nya följeslagare att hitta hem. Men det är inte bara zombierna som Temple måste vara på sin vakt mot. Hon är förföljd och jagad av en man som vill hämnas sin broders död, ett dödsfall som Temple i allra högsta grad är inblandad i.

Det känns som att Alden Bell har en story, även om den helt klart är influerad av Walking Dead och hela zombievågen som rått ett tag, men det är en story som hade behövts bearbetas och tillföras mer känsla innan boken gick i tryck. Nu liknar jag I dödsskuggans land mer vid en dålig skräckfilm med detaljerade zombieslakter (mycket hjärnsubstans, slem, blod och annat gojs) och religiösa undertoner, som dessutom spårar ur totalt när plötsligt jättelika zombiemutanter träder in i berättelsen.

Bell skriver utan vare sig talstreck eller annat som indikerar dialog. All text flyter ihop och det blir på sina ställen lite rörigt när man inte vet om det är dialog eller beskrivande text man läser. Men det som jag tycker är mest synd är att trots att man följer Temple boken igenom förblir hon en fyrkantig figur som jag varken känner något för eller med. En bättre gestaltad karaktär hade troligtvis lyft storyn för mig. Och inte heller tycker jag att det finns något egentligt driv i berättelsen. Nä, vill man läsa en bra apokalyptisk zombiebok ska man inte läsa I dödsskuggans land.