måndag 28 januari 2013

Gul snö

Medan vintern börjat smälta bort utanför mig, så läser jag om Jocke, David och Noah, alla i 13-14-årsåldern, som bara väntar på att vintern ska komma och snön ska lägga sig så att de kan börja åka bräda.

Jocke och David har under ett helt år gått ut med hundar, pantat flaskor och klippt gräsmattor och sparat vartenda korvöre för att ha råd med att köpa snowboard. Och till slut kommer den dag då de har tjänat ihop tillräckligt för att kunna gå till sportaffären och köpa sig varsin bräda. Nu börjar nästa långa väntan på att snön ska komma. En milimeter snö uppe på toppen av Koängsbacken blir snabbt till lervälling några meter nedanför toppen. Och det ser inte speciellt coolt ut att tumla nedför backen och samla på sig fyra kilo lera på vägen.

Jocke och David lär känna Noah som går på samma skola. Noah är också snowboardfantast, men till skillnad från Jocke och David så kan redan Noah alla tricks och han känner till allt som är värt att känna till om snowboardsporten.

När snön så äntligen börjar falla visar det sig att Noah inte alls är så vass i backen som han sagt. Däremot är han en hejare på att förfalska liftkort. Jocke och David känner sig mer och mer osäkra på den här Noah, men han har ju världens sötaste kusin, Charlotta, som bor i Österrike och som är en grym snowboardåkare. Och om Charlotta ska komma hit så är det bäst att hålla sig väl med Noah.

Johan Unenges Gul snö är en lättsam historia där humorn, snowboard, vänskap och relationerna mellan killarna samt den nya upptäckten av tjejer står i centrum. Det är underhållande, men berättelsen går aldrig riktigt på djupet med vare sig handling eller karaktärer, trots att man anar hemligheter med Noah och vissa konflikter mellan killarna. Det finns ytterligare två böcker i serien Snöbröder; Bruna spår och Gröna kråkor, och det är ju möjligt att porträtten fördjupas i dessa böckerna, även om jag tvivlar på det. Dessa böcker verkar mest skrivna för att vara lättillgänglig läsning för (framför allt) killar som inte gärna läser, vilket i och för sig absolut fyller sin funktion.

Något som gjorde mig lite förvirrad var att Unenge blandar berättarperspektiv. I den löpande berättelsen skriver Unenge i tredje person och är den allvetande berättarrösten, men illustrationerna, som tar rätt så stor plats i boken, är alla i jag-form utifrån Davids perspektiv. Finns säkert en bakomliggande tanke med detta, men jag tyckte det kändes lite inkonsekvent.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar