Ingen du känner

Fatma har precis gått ut nian men hon ser redan nu fram emot hösten och att börja på gymnasiet tillsammans med bästisen Aida. Men innan dess ska Fatma och hennes familj tillbringa sommaren i Turkiet och hälsa på släkt och vänner, som de alltid brukar. Fatma skrattar bort Aidas oro om att Fatma skulle bli bortgift under sommaren. Så skulle hennes föräldrar aldrig någonsin göra! Men väl i Turkiet inträffat just det som Aida uttryckt oro över.

Fatma blir bortgift med en flera år äldre man, det spelar ingen roll hur mycket Fatma sätter sig emot beslutet, hur mycket hon slåss, sparkar och spottar eller hur mycket hon än vägrar, hennes pappa har redan fått betalt för giftermålet och själva vigseln är mest en formalitet. Medan Fatmas familj återvänder till Sverige får hon själv flytta ut på landet till sin makes familj från tidigare äktenskap och lära sig att göra som hon blir tillsagd och uppfylla sina äktenskapliga plikter. Men Fatma har lyckats smuggla med sig sin mobil och den blir, så länge batteriet håller, hennes livlina till omvärlden och till Aida. Aida gör i sin tur allt hon kan för att hjälpa Fatma, men trots polisanmälan går månaderna utan att Aida hör vare sig från polisen eller från Fatma. Kommer hon någonsin få träffa sin vän igen?

Christina Wahldén har återigen tagit sig an ett högaktuellt ämne, nämligen barn- och tvångsäktenskap. Jag brukar tycka att Wahldén skriver engagerande för unga om aktuella sociala problem men efter att ha läst Ingen du känner känner jag mig lite kluven. Det är ett stort problem med unga tjejer och killar (jo, de finns också!) som blir bortgifta mot sin vilja och det är svårt att komma åt att bryta de traditionsbundna normer som existerar i de ofta mansdominerande kulturer där arrangerade äktenskap är vanliga. Att det dessutom är så svårt för svenska myndigheter att komma åt problemet gör inte saken lättare. Därför är det också viktigt att fortsätta att upplysa och informera om tvångsäktenskap, och där tjänar Ingen du känner sitt syfte.

Men jag är ändå tveksam till om jag vill sätta den här boken i händerna på vilken ung person som helst. Liksom i Fallen flicka så tecknas invandrarmännen som dominanta, egoistiska och enkelspåriga och uppträder som om de äger kvinnorna i sin familj. Det blir så himla stereotypiskt! Tack vare Aida och hennes familj ges en något mer nyanserad bild av invandrarfamiljen, men jag kan inte låta bli att fundera över om denna bok inte skulle kunna ge näring åt och förstärka sverigedemokraternas invandrarbild. Såvida man nu inte kan fånga upp läsaren och diskutera boken efteråt, och det är ju inte alltid det går. Eller är det jag som är för enkelspårig nu?

Jag saknar också den fakta som Wahldén brukar presentera sist i sina böcker. Det rör sig ofta inte om mer än enkel statisktik, men det är ändå upplysande och ger ofta ett bredare perspektiv till romanen. I övrigt känns detta som en typisk Christina Wahldén-roman med en lagom blandning elände och spänning och ett bra driv. Och Wahldén både berör och upprör.