söndag 8 juli 2012

Dystopisk besvikelse

Åh, vad jag har sett fram emot att läsa Lauren Olivers Delirium. Inte konstigt egentligen att jag då blir så besviken. Beskrivningen av boken som en tankeväckande och spännande berättelse i en värld där kärlek ses som något farligt - en sjukdom, låter så himla bra, men för mig blir Delirium sommarens besvikelse. Jag kommer med all sannolikhet inte att läsa de kommande två delarna.

Hur som helst, Delirium är en sjukdom som regeringen på alla sätt och vis ser till att skydda sin befolkning från. Delirium leder till smärta, och ibland till och med döden. Lena, snart 18 år, går och väntar på behandlingen som för all framtid ska bota henne från sjukdomen med stort S. Genom ett enkelt ingrepp kommer Lena att befrias från att uppleva kärlek och först då kommer Lena att kunna bli lycklig och leva ett tryggt och förutsägbart liv. Det är i alla fall vad alla säger. Och för Lena känns det extra viktigt att behandlingen lyckas, hon bär nämligen på en stor familjeskam. Hennes egen mor dukade under av delirium.

När Lenas bästa kompis Hana börjar ifrågasätta regimens behandlingar och göra olagliga saker såsom att lyssna på förbjuden musik, gå på samkönade fester och trotsa utegångsförbudet som råder för alla obotade,  övervinner till slut nyfikenheten hos Lena. Men hon blir till skillnad från Hana skräckslagen av det hon ser och Hanas agerande skapar en klyfta mellan de bästa vännerna. Men så dyker Alex upp! Han är botad och därmed ofarlig, varför Lena vågar sig på att träffa honom. Och snart nog lägger Lena märke till de första symtomen på delirium hos sig själv. Lenas tro på regeringen och samhället hamnar i svaj och hon inser att hon hela sitt liv har levt i en lögn.

Som sagt, det låter ju så bra. Men det blir inte bra. Först och främst tycker jag inte Oliver lyckas förmedla en trovärdig helhetsbild av det samhälle som Delirium utspelar sig i, jag kan inte alls leva mig in i det. Upprepandet av vad man får och inte får göra är för tjatig - och i min mening dessutom inkonsekvent, och Oliver driver alltför ofta iväg i långa liknelser och beskrivningar. Man hade kunnat kortat ner bokens drygt 450 sidor med minst hundra sidor. Minst! Bokens huvudkaraktärer känns igen från ett oräkneligt antal titlar, men de lämnar till skillnad från flera andra böcker inget bestående intryck hos mig och framstår bara som stereotyper. Dessutom är hela berättelsen förutsägbar, det är ju klart som korvspad vad som kommer att hända.

På den positiva sidan tycker jag dock att Lauren Oliver lyckas bra med att förmedla Lenas uppvaknande insikter om det totalitära samhälle hon lever i, och beskrivningarna av hur förblindade och avtrubbade folk tycks vara som sväljer allt som regimen säger får mig att tänka att precis så här måste det vara att leva i en stängd stat.

1 kommentar:

  1. Oops - den där recensionen skulle jag ju inte ha läst. Jag har Delirium liggande i min ska-läsa-boktrave och har sett fram mycket mot den, jag också. Men nu blir jag lite skeptisk. Kommer ändå att läsa den och försöka glömma vad du tyckte om den...så får vi se om det blir samma.

    SvaraRadera