tisdag 31 juli 2012

Fyra dagar fyra nätter

Amy Currys pappa har nyligen omkommit i en bilolycka och hennes mamma har bestämt att familjen ska flytta från Kalifornien på västkusten till Connecticut på östkusten för att få en nystart. Medan Amys mamma redan flyttat och Amys tvillingbror blivit inlagd på ett behandlingshem för sitt missbruk så är Amy kvar ensam i sitt barndomshem. Hennes mamma vill att Amy ska ta familjens bil och köra över hela kontinenten. Men alltsedan bilolyckan så vägrar Amy att sätta sig bakom ratten. Lösningen blir därför att sonen till en av mammans väninnor får i uppgift att transportera Amy + bil till Connecticut.

Amy ser inte direkt fram emot att tillbringa fyra dygn i en bil med någon som hon inte känner. Dessutom visar det sig att Roger, som killen heter, visar sig vara ovanligt snygg, och Amy som inte precis orkat bry sig om sitt utseende sen olyckan känner sig förlägen och tråkig. Hon är sen tre månader tillbaka helt otränad i att prata med snygga killar, faktiskt helt otränad i att prata med någon överhuvudtaget, så vad sjutton ska de prata om?

Amy förbereder sig på en lång och olustig bilfärd, men när Roger föreslår att man ska avvika från Amys mammas minutiöst planerade resväg genom landet och istället köra andra vägar, så att de får chans att se och uppleva sådant de vill, så tänker hon att varför inte! Att Roger har en egen agenda med omvägen står snart klart, men omvägen är precis vad även Amy behöver för att nå insikter och försonas med allt som hänt. Och de fyra dygnen tillsammans blir en oförglömlig resa för både Amy och Roger som kommer bättre överens än vad Amy vågat hoppas på. 

Fyra dagar fyra nätter är Morgan Matsons debutroman från 2011. Boken har karaktären av en resescrapbok med kvitton, låtlistor, kartor och fotografier som gör att man som läsare lätt hänger med och känner sig delaktiga i Amys och Rogers roadtrip. Det är ett kreativt upplägg och trots ett ganska så stort omfång så slukar man lätt denna tjocka bok. Visst är storyn förutsägbar, men det tycker jag ändå är tillåtet i en sådan här lättsmält roman, och det vägs dessutom upp av att porträtten av både Amy och Roger är vältecknade och att man som läsare länge hålls i ovisshet om vilken roll Amy egentligen hade i bilolyckan.

fredag 27 juli 2012

The fault in our stars

Jag älskar böcker som får mig att gråta! Att bli berörd av en bok är ett uppriktigt och gott betyg - att bli rörd till tårar är därför nästan det bästa betyg jag kan ge. The fault in our stars av John Green prickar helt rätt på mina tårkanaler.

Hazel är sexton år. Hela hennes tonårstid har präglats av sjukhusbesök och medicinering. Med cancer i sköldkörtel och metastaser i lungorna är Hazel dödsdömd. Det är en av alla bieffekter med cancer som man får lära sig att leva med. En annan bieffekt är att man får hamsterkinder och tappar vikt. Ytterligare en bieffekt är att man kan bli deprimerad. Och det tror Hazels mamma att Hazel är, och därför tvingar hon sin dotter att gå med i en stödgrupp för canersjuka barn och ungdomar. I själva verket känner sig Hazel inte det minsta deprimerad, hon gillar bara att stanna hemma, inte träffa folk och läsa om sin favoritbok An imperial affliction för femtioelfte gången. Hon har liksom förlikat sig med tanken på att hon aldrig kommer att hinna med att göra eller uppleva vissa saker. Och att bli kär är en av dessa saker.

Men så dyker Augustus upp på ett av stödgruppens möten. Augustus är ett halvt ben kortare till följd av skelettcancern som han numera är friskförklarad från, men hans kroppsliga defekt gör honom varken mindre snygg eller charmig. Och att han skulle finna Hazel intressant är för henne till en början helt ofattbart, men så är det, och det skrämmer Hazel att låta honom komma henne så nära. Hon ska ju ändå dö snart...

The fault in our stars är sorglig och rolig om vartannat. Green skriver fint och insiktsfullt om kärlek - märk väl - boken skildrar inte young puppy love, utan handlar om den stora stora kärleken. Hazels och Augustus kärlek är episk! The fault in our stars tar upp och ställer de stora universella frågorna som Kommer jag att bli älskad? och Kommer jag att bli hågkommen efter min död? Och det är så vackert.

The fault in our stars kommer ut på svenska först i januari 2013. Bonnier Carlsen publicerar den då med den, enligt mig, inte lika tilltalande titeln Förr eller senare så exploderar jag. Originaltiteln, The fault in our stars, är hämtad från ett Shakespearcitat. Hade man inte kunnat använda sig av detta eller något liknande? Och omslaget: njä, jag är mycket tveksam till om detta kommer att gå hem.

torsdag 26 juli 2012

Månfågel

Ingelin Angerborn är mästare på att blanda det vardagliga med det övernaturliga i sina böcker för tjejer i slukaråldern (för, ja, visst känns de väl ändå ganska så tjejiga?). Jag har tidigare läst Sorgfjäril och Rum 213 och så nu senast Månfågel, som jag nog faktiskt tyckt bäst om hittills.

Vendela känner sig ensam, ledsen och övergiven. Hennes bästis har nyligen flyttat till London, hon är olyckligt kär och hon saknar sin mamma som man förstår har gått bort något år tidigare.

I en stund av förtvivlan och djup ensamhet skriver hon ett brev som hon lägger under en sten vid sjön. Längst ned skriver hon sitt namn och sin adress, men aldrig hade hon väl trott att någon skulle hitta det där brevet, än mindre att någon skulle svara på det! Men det är just vad som händer. Men brevet hon får är mycket egendomligt. Det är skrivet på gammaldags svenska och med snirkliga bokstäver, och är undertecknat av en pojke vid namn Willhelm som gärna vill lära känna Vendela, han tror sig vara hennes tvillingsjäl. Men märkligast av allt är att brevet inte kommer med posten. Någon smyger sig upp för trapporna och lägger brevet direkt i brevinkastet. Men hur snabb Vendela än är hinner hon aldrig se eller ens höra någon i trapphuset. Vendela börjar misstänka att det är grannen i lägenheten under, konstiga Cornelia, som driver med henne, men inte ens den förklaringen kan ge svar på allt det underliga kring breven.

En viktig roll spelas också av en närgången koltrast som kommer att ge Vendela vägledning i sökandet efter den mystiska brevskrivaren men som också kommer att skänka henne tröst.

Månfågel är på sätt och vis en spökhistoria, men istället för en läskig sådan är detta mer än mysig berättelse med sorg, saknad och ensamhet som tema. Och precis som Rum 213 har Månfågel fått ett lyckat och lockande bokomslag av Sofia Liljander. Mycket snyggt!

söndag 22 juli 2012

På västfronten intet nytt

Jag har inte läst någon så blodig och detaljerad beskrivning av krigsslag sen jag läste Iliaden. För Iliaden är mycket detaljrik vad gäller skador och de sätt som grekerna stupar på. Men till skillnad från Iliaden så är På västfronten intet nytt enklare att relatera till, av flera uppenbara anledningar, och därmed också mycket otäckare.

E.M Remarque deltog själv som soldat vid västfronten under första världskriget och det han upplevde fick ligga till grund för På västfronten intet nytt. Remarque skrev boken 1929 och fortfarande räknas den som en av de största antikrigsromanerna.

Paul är bara nitton, men redan erfaren soldat för den tyska armén vid västfronten. Paul berättar om krigets vardag i skyttegravarna vid fronten och i barackerna och hur han tillsammans med en hel generation unga män blir allt mer förstörda och avtrubbade ju längre tiden lider. Paul känner sig mer eller mindre lurad av tidigare generationers patriotism och hyllningar av fädernelandet, vilket lockade honom och hans kamrater att ta värvning tidigare än nödvändigt. De har inte upplevt smutsen, ångesten och det lidande som krigets alla soldater får utstå till följd av nationens krigsivrare. Rädslan att inte få återse sina nära och kära är ständigt närvarande, men också tvivlen på hur man ska kunna anpassa sig till ett normalt liv igen efter tiden vid fronten. Om man nu klarar sig levande ur kriget.

Men här finns också avsnitt av glädje, upptåg och kamratskap mellan soldaterna som väger upp en liten del av den tunga och smutsiga skildringen av livet vid fronten. Remarque skriver själv att boken varken vill vara en anklagelse eller bekännelse, utan endast ett försök att berätta om en generation som förstördes under kriget. Men likväl är På västfronten intet nytt en anklagelse mot de krigets herrar för vilka så många stupade. Boken var en av de första att hamna på nazisternas bokbål på 1930-talet, vilket säger en del om dess tyngd.

fredag 20 juli 2012

On the road

Även om jag tyckte så där om boken, hindrar det mig inte från att vilja se filmen. På bio nu i sommar:


På väg

Jack Kerouacs On the road fick enormt genomslag när den publicerades 1957 och förutom att boken mer eller mindre kom att bli beatrörelsens bibel så rosades Kerouac för sin nyskapande litterära stil. I Sverige fick boken titeln På drift och 2008 kom en nyöversättning av On the road som då också fick den nya titeln På väg.

På väg bygger på Kerouacs och hans författarvänners egna upplevelser och resor kors och tvärs över den amerikanska kontinenten. Kerouacs alter ego Sal Paradise liftar/reser/hankar sig fram, mestadels mellan New York, Denver och San Fransisco, tillsammans med eller på grund av polaren Dean Moriarty (verklighetens Neal Cassady). Resorna präglas av galenskap, vilda fester, sprit, droger, sex och ett allmänt slackerbeteende som utspelar sig med en ständig jazzig musikslinga i bakgrunden.

Kanske är jag för okoncentrerad i min läsning, kanske borde jag läst på mer om Kerouac och hans gäng innan jag började läsa, kanske borde jag lyssnat mer på jazz för att få ett flyt i läsningen, eller kanske så är detta helt enkelt inte en bok för mig. Kerouacs roman är intensiv! Jag kan förstå vad som ansågs vara så revolutionerande med Kerouacs språk, som är väldigt inspirerat av bebop-jazzen, men jag tycker att det stundom blir jobbigt att läsa, och jag tror att denna bok gör sig bäst i små portioner. Och absolut inte som sträckläsningsbok.

Jag har rätt så svårt att få grepp om personerna i romanen, förutom Sal Paradise och hans högst osympatiske vän Dean Moriarty, som jag bara stör ihjäl mig på. En rad olika personer susar förbi, dyker upp igen och försvinner lika snabbt. Min uppfattning om På väg är att varje kapitel och del bara är en upprepning av de galna bilfärderna och sprit- och drogfesterna. Jag hittade en recension från SvD där Magnus Eriksson menar att vissa romaner, däribland På väg, bör läsas innan man nått 20-strecket för att man ska kunna identifiera sig känslomässigt, och jag kan nog inte annat än att instämma.

söndag 15 juli 2012

Stinkis

David Walliams är ena halvan av den brittiska humorduon Little Britain, men tydligen så försörjer sig Walliams även som barnboksförfattare. Fyra titlar har givits ut i Storbritannien. Stinkis är den första som kommit ut på svenska. 

Chloe, tolv år, är en mycket ensam tjej. I skolan har hon inga vänner, och hemma trivs hon heller inte. Hennes mamma är mycket upptagen av att kampanja för parlamentsvalet och att vara förnäm, hennes pappa håller sig mest undan och Chloes lillasyster Annabelle får all uppmärksamhet hemma på grund av sin ställning som favoritdotter.

Varje dag på väg till och från sin fina privatskola passerar Chloe en parkbänk där en luffare och hans lilla hund brukar hålla till. Nyfikenheten på luffaren, som går under namnet Stinkis, blir snart så stor att Chloe vågar gå fram till honom. Och när hon närmar sig den smutsige och ovårdade luffaren förstår hon varifrån han fått sitt namn. Han stinker så mycket att avlopp luktar rosor i jämförelse. Men trots Stinkis vidriga stank så blir Chloe kompis med luffaren. Och när Stinkis plötsligt riskerar att bli bortkörd från sin parkbänk så erbjuder Chloe honom att flytta in i skjulet hemma i trädgården. Men istället för att visa tacksamhet så får Chloe fullt upp med att ta hand om sin oerhört krävande gäst. Och det är inte heller det enklaste att dölja att Stinkis flyttat in i trädgårdsskjulet, när mammas krukväxter börjar sloka av odören och Chloe måste smyga upp mitt i natten och berätta godnattsagor för Stinkis är ett avslöjande inte långt borta.

Stinkis är en bok som jag tror lätt går hem hos 10-11-åringar. Men jag tycker inte det blir vidare roligt. Det är för mycket kiss och bajs-humor för min smak och jag tycker mest att det blir för tramsigt. Faktiskt tycker jag det är för mycket av det mesta. Chloe är ensammast av ensamma, hennes mamma är despotisk och supersnusförnäm, Stinkis är äckligare än äckligast och lillasyster Annabelle är den präktigaste av präktiga mallgrodor. Detta är en typisk eländeshistoria som slutar i en solskensberättelse (och ja, det är förutsägbart) och däremellan avslöjas det stora hemligheter och bjuds på diverse skitiga beskrivningar.

lördag 14 juli 2012

Styggelsen

Jag fick upp ögonen för Amanda Hellberg tack vare Jag väntar under mossan som kom ut tidigare i år och jag blev klart intresserad när jag såg att skräckromaner är hennes genre! Styggelsen är Hellbergs debut från 2008 och är hennes två efterföljande böcker tillika fristående fortsättningar, Döden på blek häst och Tistelblomman lika bra så bara måste jag läsa dem också. Det här gillade jag verkligen!

En flicka vid namn Singa, turnerar runt med sin far på marknader i Sverige under 1940-talet. Tillsammans erbjuder de en skrämmande föreställning med andeväsen och parapsykologiska fenomen. Allt är givetvis ett skådespel, men Singa är i själva verket synsk på riktigt. Hennes gåvor gör att hon kan få kontakt med andevärlden och hon kan förnimma sådant som både har ägt rumt men också sådant som kommer att ske.

I Skardala finns i publiken en kvinna, Eva, som ser Singas förmågor och som förstår att flickebarnet kan komma henne och hennes bror till nytta. Brodern, Bror, är pastor i en spiritistkyrka i Skardala, men hans spiritistförmågor har under senaste tiden börjat svikta och han behöver därför en smula hjälp på traven. Eva kidnappar Singa och håller henne fånge i källaren på det gamla sjukhuset där hon jobbar för att Bror med jämna mellanrum ska kunna utnyttja Singas förmåga. Och för egen del blir Singa föremål för Evas eget sadistiska intresse.

Ett halvt sekel senare jobbar Maja Grå som städerska på Socialkontoret som är inrett i en gammal byggnad i Skardala. I de mörka sjukhusliknande korridorerna förnimmer Maja en främmande närvaro som pockar på hennes uppmärksamhet. Till en början är det endast på jobbet som Maja känner sig förföljd av andeväsendet. Men det som vill komma i kontakt med Maja lämnar henne inte utan följer med Maja hem, lämnar fotspår i hennes badrum och krafsar uppmanande på hennes fönster mitt i natten.

Styggelsen är en riktigt härlig skräckroman som man inte kan lägga ifrån sig. Det blir inte överdrivet, vilket risken alltid är med skräckromaner, utan Hellberg skapar de ruggiga scenerna med sparsam finess och precis som i Jag väntar under mossan är miljöbeskrivningarna riktigt bra. Jag läste dessutom andra halvan uppkurad i soffan med en filt medan ett rungande åskoväder utanför fick mina fönsterrutor att skallra - en högst passande bakgrund.

Amanda Hellberg har även givit ut två e-böcker, Krafsar och vill hem från 2011 (mycket inbjudande titel) samt Blå linjer från i år, på Mix förlag. Jag som föredrar pappersvarianter hoppas innerligt att Mix förlag kommer på den goda tanken att trycka dessa.

The Gun

Jonas och hans polare Kamal och Binny blir vittne till en skottlossning, men bara Jonas lägger märke till hur någon snabbt rusar ut ur den svarta bil som i hög hastighet kört förbi dem, och gömmer ett bylte i ett dike. Jonas smyger lite senare iväg och tar upp byltet som visar sig innehålla en pistol och en ask ammunition. Men istället för att lämna in pistolen till polisen, för Jonas och hans polare vill inte ha något med polisen att göra, så tar Jonas med sig pistolen och gömmer den under sängen. Det är det första misstaget Jonas gör. Det andra misstaget är att visa upp pistolen för Binny och Kamal. Och det tredje, och kanske största misstaget är att han lånar ut pistolen till Kamal. Med pistolen i sina händer börjar Kamal testa gränserna och för varje gräns han överskrider desto större blir hans makt över Binny och Jonas som inser att det bara är en fråga om tid innan någon blir allvarligt skadad.

Bali Rai har skrivit ännu en spännande och lättläst bok med tänkvärt innehåll, som liksom hans tidigare böcker utspelar sig i en miljö präglad av kriminalitet, gäng och mångkultur. Rai använder sig av mycket slang och talspråk vilket förstärker "förortskänslan" och den lite hårdare miljö som hans karaktärer befinner sig i. Det går försvinnande snabbt att läsa The Gun men Bali Rai är trots de fåtal sidorna skicklig på att skriva en både komplex och koncis handling som fångar.

fredag 13 juli 2012

Den gröna cirkeln

En fortsättning på Stefan Castas Den gröna cirkeln som vann Barnens romanpris 2010 väntas ju i höst. Det kan bli intressant och jag hoppas på att fortsättningen som fått titeln Under tiden ger svar på både en och annan fråga som lämnades obesvarad i Den gröna cirkeln.

Den gröna cirkeln utspelar sig troligtvis i en rätt så snar framtiden. Klimatförändringar har gjort att naturen ändrats drastiskt, blommor växer inte längre, fåglar finns knappt och vädret har förändrats radikalt. Skyfall, stormar och översvämningar är vardagsmat. Handlingen kretsar kring Judit, Daniel, Gabriel och Dinah, fyra ungdomar på en kulturskola som en dag bildar en sluten klubb som de kallar Den gröna cirkeln. Klubben är till för dem som är lite annorlunda och som vill något annat, lite mer än alla andra. Men man har knappt hunnit bilda klubben förrän ungdomarna försvinner spårlöst. Judit, är vår berättarröst och redan i inledningen så står det att läsa att den här berättelsen är en rekonstruktion efter bland annat Judits dagbok som man hittade i efterhand.

Detta är vad som händer: En oväderskväll sitter den nybildade klubben på ett trädäck som sliter sig loss från huset det är förankrat i och de fyra ungdomarna sveps iväg med däcket i översvämningsfloden. Efter att ha befunnit sig på öppet hav i flera dygn kommer så ungdomarna till land igen. Där är det nästintill öde så när som på otäcka fåglar, naturen är karg och öde och ständiga regn förvandlar landskapet till en stinkande lervälling. Ungdomarna vågar till slut lämna stranden och bege sig inåt land där de finner en övergiven gård. Men det är något oerhört märkligt med det här stället. I köket sitter en familj som förstenade runt ett köksbord, en mamma, en pappa, två systrar och en katt och en hund finns där. Till en början tror man att familjen är döda, men när de undersöker familjen närmre ser de att de nog ändå inte kan vara helt döda. Ungdomarna vågar knappt befinna sig i samma rum som familjen, men de vågar å andra sidan inte heller lämna huset eftersom det är det enda skydd från ovädret de kunnat hitta. Till råga på allt så verkar det som att någon smyger på dem om nätterna.

Vart ungdomarna egentligen hamnar efter att ha svepts iväg är väldigt tolkningsbart och mycket i berättelsen ter sig väldigt surrealistiskt. Den gröna cirkeln är en rätt kuslig och ganska märklig historia men ändå intressant på sitt sätt. De fyra ungdomarna antyds i inledningen vara särskoleelever, något jag glömde bort under min läsning, men som i efterhand förklarade en del av ungdomarnas ibland märkliga eller ohämmade ageranden.

tisdag 10 juli 2012

Bara kärlek kan krossa ditt hjärta

Nu under sommarens ledighet passar jag på att rota lite i mina arkiv med anteckningar över böcker som jag läste före denna bloggs existens.

Bara kärlek kan krossa ditt hjärta läste jag ganska snart efter att den kom ut för snart två år sen. Boken är en fristående fortsättning på Gunnar Ardelius Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, en av mina absoluta favorit-kärleksböcker. Huvudpersonen är återigen Morris som håller på att samla ihop spillrorna efter sig själv efter förhållandet med Betty, hans livs kärlek. Han saknar henne otroligt mycket, men vet också att de inte funkar tillsammans. För att tänka på annat, och kanske också i ett försök att fly minnet av Betty, så springer han.

Tillsammans med sin pappa koncentrerar sig Morris på löpträning, de har satt upp som mål att springa halvmaran. Morris pappa är mycket entusiastisk och tycker att de ska springa i elljusspåret varje kväll. Morris pappa har sprungit i hela sitt liv. Han har sprungit för att överleva, sprungit från depressioner som ändå hunnit ifatt honom ibland. Hans hjärta slår dubbla slag och läkarna har egentligen förbjudit honom att springa men han kan inte överge löpningen. En dag springer någon ikapp Morris och pappa i elljusspåret. Det är Lena. Det är något speciellt med Lena, men Morris vet inte om han vågar låta sig bli kär igen. Dessutom kan Morris inte sluta att jämföra Lena med Betty, och så länge han jämför Lena med Betty kan han heller inte tillåta sig att bli kär.

Bara kärlek kan krossa ditt hjärta är en fin berättelse om kärlek, om att komma över och gå vidare och att våga bli kär igen. Men boken handlar även om Morris relation till sina skilda föräldrar och framför allt om hans relation med sin manodepressiva far som inte alltid funnits där för Morris.

Språkmässigt så är Bara kärlek kan krossa ditt hjärta inte på långa vägar en lika fin upplevelse som Jag behöver dig mer än jag älskar dig... och jag minns att jag tyckte att en del ordval och även Morris relation till sin mamma kändes väl juvenila. Men jag minns också att jag ganska snabbt slukade boken, vilket i sig är ett gott tecken. Och bokens titel gillar jag väldigt mycket.

Och i Wienerwald står träden kvar

Elisabeth Åsbrink tilldelades Augustpriset 2011 i kategorin årets bästa svenska fackbok för Och i Wienerwald står träden kvar. Liksom året dessförinnan då Den röda grevinnan tilldelades Augustpriset, föll alltså valet på en biografi. Det är alltid lika gripande att läsa vittnesskildringar från andra världskriget. Men detta är inte enbart en sådan. Visst vittnar boken om hur livet som jude i Wien tedde sig, och att följa det allt svårare och kärvare livet som mamma Lisl och pappa Pepi får utstå när snaran dras åt kring Wien är gripande ur det perspektivet att man som läsare vet att det inte finns nån utväg för dem. Men boken handlar till stor del också om svensk flyktingpolitik under 1930- och 1940-talen. Breven och att teckna Ottos historia blir nästan som en täckmantel för att nysta i den svenska politiska historia som är smutsigare än vad vi både vill tro och veta.

Otto Ullmann kommer till Sverige vårvintern 1938, tretton år gammal. Han är ett av exakt 100 tyska barn som fått dispens och ett tillfälligt visum att vistas i Sverige och han inackorderas på barnhem på den skånska landsbygden. Otto brevväxlar till en början flitigt med sina föräldrar, men ju längre tid som går desto mer sällan svarar Otto på sina föräldrars brev. De i sin tur fortsätter att pliktfullt och så länge de bara kan, skicka ett brev i veckan, och uppmanar Otto att berätta hur han har det och att han ska studera vidare och skaffa sig ett yrke.

Den judiske, och numera flyktingen, Otto hamnar så småningom som sjuttonåring som dräng på Ingvar Kamprads föräldragård och Otto och Ingvar som är jämnåriga, finner genast varandra - trots att Kamprad och även hans familj, sympatiserar med Hitler.

Elisabeth Åsbrink har utifrån de ca 500 brev från Ottos föräldrar som Otto bevarat, återskapat brevväxlingen mellan sonen och föräldrarna i Wien. Trots att inte ett enda brev från Otto till föräldrarna finns kvar blir familjen Ullmanns korrespondens ändå väldigt detaljrik. Vilket detektivarbete det måste varit för Åsbrink! Och liksom i Den röda grevinnan så kan hon inte heller mer än anta vissa saker, förmoda och fylla i de rader i de brev som inte längre finns att läsa. Åsbrink har även lyckats ta reda på föräldrarnas sista tid och hur de klarade sig undan deportation till koncentrationsläger så länge, för om detta står inget i breven. Förmodligen av det enkla skäl att Lisl och Pepi inte velat oroa sin son.

Det är som sagt gripande levnadsöden man får ta del av i Och i Wienerwald står träden kvar. Men det är framför allt upprörande att läsa om hur inflytelserika personer i Sverige, som hade kunnat göra så mycket mer för att rädda fler judar, agerade under 1930- och 1940-talen. Så rädda man tycktes vara för att hamna i onåd hos Hitler! Men inte heller tycks många ha velat ifrågasätta den i Europa, såväl som i Sverige, väl utspridda rasideologi som rådde. Med tanke på den främlingsfientlighet som brer ut sig i Europa och i Sverige idag blir den här boken också en viktig påminnelse om att vi lever i historien här och nu.


måndag 9 juli 2012

Höstens se-fram-emot II

Hittade fler godbitar från X-publishing och Mix förlag i katalogen! 

X-publishing ger i Augusti ut nytt av Meg Rosoff. Jag hittar dessvärre inget svenskt omslag, men boken ska heta I begynnelsen var Bob. Tänk om Gud egentligen var en slarvig och lat tonårspojke vid namn Bob? På adlibris kan man läsa en längre beskrivning av boken.

Mix förlag, som blanda annat givit ut Varma kroppar, har flera nya intressanta böcker på gång. Bland annat ytterligare en zombiebok - I dödsskuggans land av Alden Bell och även debutanten Karin Tidbecks Amatka, som beskrivs som ett spännande tankeexperiment där människor av en slump hamnat i en parallell värld verkar riktigt lovande.

Höstens se-fram-emot

svb.se
Svensk bokhandels stora katalog över kommande bokutgivningar är en guldgruva att läsa i om man vill veta hur man ska lägga upp sin läsning under våren, sommaren, eller som i det här fallet - hösten. Men är det inte ett särdeles magert utbud bland barn- och ungdomsböckerna i år? Eller börjar jag bli kräsen? De böcker jag ser fram emot mest är:

Ursula Poznanski, Saeculum. Tyckte ju Erebos var rysligt spännande så det är klart att jag är nyfiken på att se vad denna österrikiska författare mer kan åstadkomma, även om jag är osäker på om handlingen i Saeculum verkligen kommer att tilltala mig. Rollspel handlar det om.


Katarina Genar, Den magiska kappan. En berättelse i bästa Maria Gripe-stil låter ju alltid lovande. Livia får en kappa i 11-års present. Den är begagnad, men det syns knappt och varje gång Livia tar på sig kappan känner hon att det är något speciellt med den. Men vem kan ha ägt kappan tidigare?


Harald Rosenlöw Eeg, Ska bara dö först. Fem ungdomar råkar ut för en tunnelbaneolycka, skadas och blir instängda i tunnelbanevagnen. Men vad är det egentligen som har hänt? Finns det fler överlevande? Och räknas de själva som överlevande eller är de egentligen döda? Beskrivningen låter riktigt spännande och tankeväckande.


Jay Asher & Carolyn Mackler, Personer du kanske känner beskrivs som en humoristisk tidsresa med en kärlekshistoria som låter huvudpersonerna bekanta sig med facebook - innan facebook ens fanns, och genom sina facebook-konton kan huvudpersonerna få en glimt av sin egen framtid. Men frågan är om de verkligen gillar det de ser.

Viveka Sjögren, Himmel över Hassela handlar om Kalle som fastnat i Hassela med mamma och småsyskon efter att mamma flyttade dit efter att hon träffat en kille. Förhållandet tog slut och sen har familjen bara blivit kvar. När det händer något i skolan är Kalle ofta inblandad, vare sig det gäller slagsmål eller saker som går sönder. Så får Kalle sin diagnos, en bokstavskombination, som för Kalle varken gör till eller från.

Och lite nyfiken på Stefan Castas Under tiden är jag nog också. Boken tycks vara en fristående fortsättning på den dystopiska Den gröna cirkeln som vann Barnens romanpris 2011.

söndag 8 juli 2012

Dystopisk besvikelse

Åh, vad jag har sett fram emot att läsa Lauren Olivers Delirium. Inte konstigt egentligen att jag då blir så besviken. Beskrivningen av boken som en tankeväckande och spännande berättelse i en värld där kärlek ses som något farligt - en sjukdom, låter så himla bra, men för mig blir Delirium sommarens besvikelse. Jag kommer med all sannolikhet inte att läsa de kommande två delarna.

Hur som helst, Delirium är en sjukdom som regeringen på alla sätt och vis ser till att skydda sin befolkning från. Delirium leder till smärta, och ibland till och med döden. Lena, snart 18 år, går och väntar på behandlingen som för all framtid ska bota henne från sjukdomen med stort S. Genom ett enkelt ingrepp kommer Lena att befrias från att uppleva kärlek och först då kommer Lena att kunna bli lycklig och leva ett tryggt och förutsägbart liv. Det är i alla fall vad alla säger. Och för Lena känns det extra viktigt att behandlingen lyckas, hon bär nämligen på en stor familjeskam. Hennes egen mor dukade under av delirium.

När Lenas bästa kompis Hana börjar ifrågasätta regimens behandlingar och göra olagliga saker såsom att lyssna på förbjuden musik, gå på samkönade fester och trotsa utegångsförbudet som råder för alla obotade,  övervinner till slut nyfikenheten hos Lena. Men hon blir till skillnad från Hana skräckslagen av det hon ser och Hanas agerande skapar en klyfta mellan de bästa vännerna. Men så dyker Alex upp! Han är botad och därmed ofarlig, varför Lena vågar sig på att träffa honom. Och snart nog lägger Lena märke till de första symtomen på delirium hos sig själv. Lenas tro på regeringen och samhället hamnar i svaj och hon inser att hon hela sitt liv har levt i en lögn.

Som sagt, det låter ju så bra. Men det blir inte bra. Först och främst tycker jag inte Oliver lyckas förmedla en trovärdig helhetsbild av det samhälle som Delirium utspelar sig i, jag kan inte alls leva mig in i det. Upprepandet av vad man får och inte får göra är för tjatig - och i min mening dessutom inkonsekvent, och Oliver driver alltför ofta iväg i långa liknelser och beskrivningar. Man hade kunnat kortat ner bokens drygt 450 sidor med minst hundra sidor. Minst! Bokens huvudkaraktärer känns igen från ett oräkneligt antal titlar, men de lämnar till skillnad från flera andra böcker inget bestående intryck hos mig och framstår bara som stereotyper. Dessutom är hela berättelsen förutsägbar, det är ju klart som korvspad vad som kommer att hända.

På den positiva sidan tycker jag dock att Lauren Oliver lyckas bra med att förmedla Lenas uppvaknande insikter om det totalitära samhälle hon lever i, och beskrivningarna av hur förblindade och avtrubbade folk tycks vara som sväljer allt som regimen säger får mig att tänka att precis så här måste det vara att leva i en stängd stat.

En filmisk läsupplevelse

Jag "upptäckte" Brian Selznicks bok om Hugo Cabret tack vare att filmen Hugo Cabret Oscarsnominerades (och belönades). Så kan det också gå.

En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret utspelar sig i 1930-talets Paris och handlingen tar till största del plats på en tågstation där Hugo Cabret smyger omkring som en skugga och försöker undvika att bli upptäckt av stationsvakterna. Hugo bor nämligen bakom väggarna på tågstationen och sköter i hemlighet stationens alla klockor, ett arbete som Hugos farbror egentligen har hand om. Men farbrodern har omkommit i en eldsvåda och Hugo som är rädd för att han ska bli utslängd om det kommer fram att farbrodern inte längre lever, ser till att klockorna går enligt punkt och pricka.

Hugos farbror har efterlämnat en mekanisk docka som Hugo försöker laga och för att lyckas med det måste han stjäla reservdelar från leksaksbutiken inne på stationen. Men Hugo blir påkommen och tvingas börja arbeta för den gamle butiksinnehavaren som också lägger beslag på Hugos anteckningsbok i vilken det står hur han ska kunna laga dockan. Men värre är att Hugo inte längre kan sköta sitt arbete med att se till att stationens klockor går felfritt. Det är inget annat än en fråga om tid innan Hugo blir upptäckt och utslängd. Och allt Hugo kan tänka på är att han måste hinna reparera dockan innan det är försent.

Men det visar sig att det inte bara är Hugo som döljer en hemlighet. Den gamle butiksinnehavaren har ett förflutet som ingen kunde ana, och den gamle mannens liv är starkt sammanlänkat med Hugo och den mekaniska dockan. Tack vare bland annat en föräldralös flicka och en nyckel avslöjas dock så småningom flera väl bevarade hemligheter.

Selznick använder sig av både text och bild för att driva sin berättelse framåt. Att läsa En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret är precis som att "läsa" en film. Berättelsen spänner över hela 500 sidor, men då består säkert hälften av sidorna (om inte mer) av enbart bilder eller fotografier som alltså har en egen funktion i sig. Jag tycker det är så väldigt välgenomtänkt av Selznick, inte minst eftersom berättelsen i sig faktiskt berättar om den tidiga filmens historia och dessutom handlar om en av den tidiga filmens stora skapare - Georges Méliès.

torsdag 5 juli 2012

Familjen Considines förbannelse

Jag blev superglad när jag nån gång i våras såg att ännu en bok av Gareth P. Jones skulle ges ut på svenska. Jag tyckte verkligen om Tvillingarna Thornthwites testamente och hade därför från början ganska så höga förväntningar inför Familjen Considines förbannelse. Dessa förväntningar grusades dock en aning efter att ha läst blogginlägget på Carolina läser... Jag tror och hoppas dock att jag inte låtit mig påverkas allt för mycket av blogginlägget, men jag lämnar inga garantier.

Mariel och hennes mamma har åkt till England från hemmet i Melbourne i Australien, för att närvara på begravningen av Mariels mormor. Att Mariel ens hade en mormor kom mer eller mindre som en chock för henne och dessutom har hon flera morbrödrar och kusiner i England som hon heller aldrig fått träffa. Mariel kan för sitt liv inte förstå varför hennes mamma aldrig med ens ett ord nämnt den tjocka släkten Considine i England.

Mariel ser fram emot att lära känna sin släkt men kusinerna, hela sju stycken, är inte det minsta tillmötesgående mot sin nya släkting och första mötet på begravningen blir minst sagt kyligt. Mariel som hoppats kunna bonda med sina kusiner får istället förklarat för sig att hon minsann inte är någon Considine och att hon inte borde vara där.

Dessvärre för Mariel är det planerat att hon och hennes mamma ska stanna tio dagar i England och Mariel ska få gott om tid på sig att lära känna var och en av sina kusiner. Den ena kusinen är dock konstigare och otrevligare än den andre och Mariel förstår att även mormodern varit väldigt speciell som person. Mariel kan ändå inte förstå varför hennes mamma en gång sa upp kontakten med sin familj och flyttade över halva jordklotet, och hur mycket Mariel än frågar vill hennes mamma inte prata om det. Kusinernas märkliga beteende tillsammans med berättelser om mormodern och urgamla historier om ett mystiskt vilddjur i trakten bildar dock ledtrådar för Mariel som börjar förstå att det vilar en förbannelse över släkten Considine.

Det låter ju som att detta skulle kunna bli hur bra som helst men jag tappar faktiskt intresset en bit in i boken. Det är helt enkelt inte tillräckligt spännande för att jag ska vilja läsa vidare och de många små detaljer eller ledtrådar kring förbannelsen som är utplacerade lite varstans i texten förekommer i allt för stor utsträckning för att man när hemligheterna väl avslöjas ska bli överraskad. Nu läste/skummade jag färdigt boken bara för att. Familjen Considines förbannelse blir för ospännande och tjatig för min smak, och dessutom rätt förutsägbar, men yngre läsare håller säkert inte med mig och kan säkert locka en del ändå.

onsdag 4 juli 2012

Ajvide Lindqvist som barnboksförfattare?!

I september kommer John Ajvide Lindqvist ut med en ny titel på Bonnier Carlsen. Sulky och Bebbe regerar okej har målgruppen 6-9 år och är ett samarbete mellan John och hustrun Mia som illustrerat boken. Sulky och Bebbe regerar okej beskrivs som en crazy berättelse med charm och drastisk humor och jag känner mig otroligt tveksam till hur det här ska bli. Inte för att jag inte tror på John Ajvide Lindqvists författarförmåga, jag vet bara inte om jag vill se mannen bakom många av mina kusliga och under-huden-krypande favoritböcker som något annat än en skräckromanförfattare. En barnbok gör liksom Ajvide Lindqvist lite mer normal och mänsklig och - hemska tanke, tänk om Ajvide Lindqvist helt ger upp skräckgenren och blir en mysig farbror istället...

måndag 2 juli 2012

Extremt högt och otroligt nära

Jag tog med mig Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära på min semester till New York (passande nog). Det här är en bok jag länge velat läsa, men inte riktigt kunnat ta mig tid till. Nu hade jag en lång flygning + en tågresa i USA och äntligen tid till att ta mig an boken. Det var inga problem med att hinna igenom Extremt högt..., men dessvärre är det nu också ett litet tag sen jag läste den och många av mina intryck från boken fick samsas med många andra intryck från resan, så jag vågar inte lova att detta inlägg helt kommer att göra romanen rättvisa.

Huvudberättelsen kretsar kring Oscar, en intelligent nioårig uppfinnare, frankofil, samlare, smyckesdesigner etc. Den elfte september befinner sig Oscars pappa högst upp i en av WTC-skyskraporna. Oscar som befinner sig hemma lyssnar på de meddelanden som pappan lämnar på telefonsvararen utan att våga lyfta luren. Fortfarande ett år efter terroristattacken tar Oscar fram telefonen och lyssnar av sin pappas meddelande som han gömt undan för sin mamma. Saknaden är enorm och allt som oftast går Oscar med sina tunga skor på.

Oscar och hans pappa brukade leka Expedition Spaning, en lek som gick ut på att Oscars pappa gav Oscar ett uppdrag eller ett antal ledtrådar som skulle leda honom till något. Leken kunde pågå i dagar, i veckor. Sista gången de lekte Expedition Spaning hann de aldrig leka klart. Men så hittar Oscar, nästan ett helt år efter faderns död, något som han tror kan var en ledtråd ämnad för honom. I en vas, undangömd i en garderob tillsammans med pappans saker, hittar Oscar en nyckel som ligger i ett kuvert som det står Black på med röda bokstäver. Oscar beslutar sig för att söka upp varenda en som heter Black och bor i New York för att undersöka om någon av dem kände hans pappa och kan berätta för Oscar till vart nyckeln går.

Vid sidan om berättelsen om Oscar och hans sökande efter låset som passar till nyckeln, finns Oscars farmors berättelse. Hon kom en gång som ensam ung kvinna till New York från ett krigsdrabbat Europa och bor nu tvärsöver Oscar och hans mamma tillsamman med en hemlig hyresgäst. Läsaren får också lära känna en stum man som tatuerat in orden JA och NEJ i sina handflator för att lättare kunna kommunicera. Och den här mannen förstår man snart har ett speciellt samband med Oscar och Oscars pappa.

Det ligger en vemodig stämning över hela berättelsen som är tyngd av sorg och saknad, men som ändå får en hoppets touch av Oscars jakt på svar. Safran Foer har sin alldeles egna stil att skriva på. Han illustrerar sin berättelse med foton, anteckningar, understrykningar och överstrykningar i texten. Ibland innehåller en sida blott en rad eller en mening. Jag gillar det verkligen. Det får läsaren att tänka till, stanna upp och reflektera, men det skapar också en känsla av nyfikenhet hos mig som skänker ett extra driv i berättelsen. Riktigt snyggt är fotografierna i slutet av boken som visar en person som faller ned - eller flyger upp, beroende på vilket håll man bläddrar genom bilderna.

Extremt högt och otroligt nära är inte en bok man bara plöjer igenom. Här finns några saker som inte är helt självklara och relationerna mellan karaktärerna är delvis komplicerade och lite märkliga. Hur som helst - jag gillade Extremt högt och otroligt nära och nu, efter att jag har läst boken, så kan jag ge mig tillåtelse att se filmen som är baserad på boken och som kom på bio i våras.

Familjen Monstersson

Mats Wänblad och Pelle Forshed ligger bakom de söta och roliga börja-läsa-böckerna om familjen Monstersson. Tre böcker om Ebba och Boris har hittills givits ut och för min del får det gärna komma fler böcker.

Berättelserna leker med våra fördomar vilket bjuder på komiska överraskningar i böckerna. Läsaren utgår från att något ska vara läskigt, men så vänder man på sidan och reaktionerna hos karaktärerna är nåt helt annat. I Min vän Boris till exempel, som är första boken, lär Ebba känna Boris. När hon vill att han ska vara med och sparka boll med hennes tjejkompisar reagerar de med att säga att det inte går, och här förväntar man sig att Ebbas kompisar ska peka på att Boris ju faktiskt är ett monster, men istället blir den överraskande anledningen till deras opponering att Boris ju är en pojke! Och i den senaste Ett monster sover över, i vilken Boris ska sova över hos Ebba, så har Boris med sig sin stora vargliknande monsterhund Mysis. Men han får inte komma in i Ebbas hus, för hennes pappa är ju allergisk, och inte alls rädd som man skulle kunna tro.

Böckerna har läsvänlig layout och blandar vanlig text med pratbubblor i versaler. Illustrationerna är snygga i lite dovare färger som förmedlar en lite kuslig stämning men som samspelar väl med de komiska berättelserna. Familjen Monstersson-böckerna är söta och roliga och jag blir på väldigt gott humör av att läsa dem.