En sån där vidrig bok där mamman dör

Jag har sagt det innan, och jag säger det igen: Prosapoesi är min melodi och jag önskar det fanns fler som ville använda sig av den här genren.

Sonya Sones låter huvudkaraktären Ruby vända sig direkt till läsaren i En sån där vidrig bok där mamman dör, vilket nästan får det att kännas som att man sitter och tjuvläser någons dagbok. Rubys mamma har dött och därför måste Ruby flytta från östkusten och bo i L.A. med sin superkände filmstjärnepappa som lämnade Rubys mamma innan Ruby ens var född. Som om inte detta var miserabelt nog så måste hon dessutom lämna bästa kompisen Lizzie och största kärleken och pojkvännen Ray i Boston.

Ruby är trots pojkvännens kärleksbedyrelser livrädd för att någon annan tjej ska sätta klorna i honom nu när hon är borta, men Lizzie lovar att hålla ett öga på honom tills att han ska komma och hälsa på i L.A till Thanksgiving. Och förutom den gnagande oron över att någon annan ska locka till sig pojkvännen, tampas Ruby med rädslan att bli bortglömd av bästa kompisen, känslan av utanförskap i nya klassen och misstänksamhet, ilska och bitterhet gentemot pappan.
Sonya Sones har åstadkommit en lättsmält och ganska förutsägbar bok, men inte mig emot. En sån där vidrig bok där mamman dör är, titeln till trots, en feel-good-bok som man vid sista sidan slår ihop med ett leende på läpparna.