Blodsbarn

Tim Bowlers Blodsbarn börjar smygande och i ett sakta tempo men frågorna hopar sig snabbt och efter ett par kapitel är jag fast i den spännande handlingen.

Will vaknar upp på ett sjukhus efter en olycka där han svävat mellan liv och död. Han minns inte vad som har hänt, var han är, och han vet inte längre vem han är. Det enda han minns med säkerhet är flickan med det svarta håret och de blå ögonen som kallade tillbaka honom från döden. Paret som påstår sig vara Wills föräldrar tar med honom hem till det lilla kustsamhället. Åter i sitt gamla rum får Will en chock när han ser att hela hans rum är tapetserat av teckningar föreställande flickan med det svarta håret och de blå ögonen, men ingen kan svara på vem hon är.

Will försöker verkligen minnas vem han är och lära sig att lita på de personer som säger sig stå honom nära, men Will plågas av syner av den svarthåriga flickan som ingen tycks tro på eller ta på allvar. Will har också en obestämbar känsla av att något ont ruvar i det lilla samhället, men ingen vill lyssna på honom. Det visar sig dessutom att Will inte är vidare omtyckt i byn och snart blir Will varse om att någon är ute efter honom, och hans fiender tycks uppenbarligen vilja röja honom ur vägen. Men varför? Vad har Will gjort för att skaffa sig så många ovänner? Och vad vill flickan i hans syner?

Blodsbarn är bitvis riktigt spännande med bra driv i berättelsen, men jag tappade dessvärre fokus i slutet när trådarna som skulle pusslas ihop blev för många. Men är man förtjust i deckarberättelser med många pusselbitar (vilket ju jag inte är) så tror jag inte man har några problem med att hänga med. Will finner till slut tillbaka till den han var innan olyckan. Hans karaktär växer och utvecklas i och med att han inte bara själv accepterar den han är utan även vinner sin omgivnings acceptans. Men han kämpar länge och väl i motvind och lite tjatigt tycker jag att det blir med kommentarerna om att ingen tror på honom.