onsdag 21 september 2011

När kan man tala om övergrepp?


Jon går i ettan på gymnasiet. Han gillar att läsa, han gillar böcker och han gillar ord. Han är en språknörd helt enkelt. Han umgås inte med någon, faktiskt skulle man kunna säga att han inte har en endaste kompis. Han är rätt så nöjd med sin tillvaro ändå. Men när klassen får en vikarie i svenskan förändras allt. Vikarien Liselott Sand är inte som de andra lärarna. Hon klär sig i starka färger och höga klackar. Och hon älskar böcker lika mycket som Jon gör. Hon och Jon kommer väldigt bra överens och Jon blir inbjuden till Liselott Sands bokcafé där han träffar andra likasinnade och för första gången så känner sig Jon som en del i ett sammanhang. Men hur nära vän kan man vara med sin lärare? Och var går gränsen mellan nära vänskap och att vara något mer?

Jon tycker inte om när Liselott kommer för nära. Men han vill inte heller göra henne generad eller ledsen. Och varför reagerar han så starkt? Det är kanske så att han missuppfattat allt, och killar kan ju inte våldtas av en kvinna. Män däremot, de kan antasta flickor. Och det är precis det Jons pappa blir anklagad för. Av Bella, Jons lillasysters bästa kompis dessutom. Vem ska man lita på? Och vem bestämmer vem som talar sanning?

Marie-Chantal Long är bra på att skriva böcker som berör. Jag har tidigare läst Döden finns liksom och Vad hatet gör kan ingen förstå, som är en riktig bladvändare. Vi är väl vänner! är otäck läsning om övergrepp och maktutnyttjande i olika skepnader. Ett tredje övergrepp gestaltas i boken när media hänger ut Jons pappa. Vad har media för rätt att döma någon som ännu inte bevisats skyldig? Liksom de andra av Marie-Chantal Longs böcker som jag läst lämnar även Vi är väl vänner! mig med många tankar och funderingar. Det finns mycket att diskutera kring ämnet övergrepp och den här snabblästa boken fungerar som en bra utgångspunkt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar