När Millie är tio flyttar familjen och Millie måste byta skola. Hon känner sig vilsen och är orolig för att hon inte ska få nya kompisar eller passa in i den nya klassen. Som tur är finner hon och Emma varandra direkt och blir bästa kompisar. Men när Emma blir sjuk i körtelfeber och är borta från skolan i flera månader börjar Millie känna sig utanför i klassen. Hon har ingen att vara med på rasterna och när Nora, klassens udda tjej som ingen vill hänga med, börjar ty sig till Millie inser Millie att hon måste göra ett aktivt val. Millie börjar själv ty sig till Louise och Madde som tillhör klassens coola gäng.Tillsammans med Louise och Madde går Millie med på att göra saker som hon egentligen inte vill göra. Och egentligen är Millie osäker på om hon verkligen hör hemma i det här gänget, men det är för sent att ångra sig. Nu går Millie i 9:an och hon saknar fortfarande Emma, men hon vet inte om hennes gamla bästis någonsin kommer att kunna förlåta henne för det hon gjort.
Anette Eggert debuterade i våras med Kan vi inte bara låtsas som om ingenting har hänt? Jag var faktiskt inte så övertygad när jag först började läsa men någonstans efter mitten började boken bli riktigt bra och mitt samlade omdöme är betydligt bättre än vad jag först trodde det skulle bli. Det här är en välskriven bok om att finna sig själv och att känna tillhörighet. Det är mycket som jag känner igen från tiden då jag själv gick på högstadiet; osäkerheten i hur man skulle vara, sådant man inte vågade erkänna eller säga. Och rädslan för att vara fel och att inte få vara en del av gemenskapen var det som spelade störst roll. Kan vi inte bara låtsas som om ingenting har hänt? beskriver högstadietiden i ett nötskal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar