Penelopiaden

Antiken och grekisk mytologi intresserar mig mycket och i min bokhylla har den klassiska litteraturen och romaner som utspelar sig under antiken fått en alldeles egen plats. Redan när Margaret Atwoods Penelopiaden gavs ut 2005, tänkte jag att det var en bok jag bara måste läsa. Men inte förrän nu har det blivit av (so many books, so little time...)

Penelopiaden är Odysseus hustru Penelopes version av Odysséen. Homeros Odysséen är välkänd; efter att Odysseus varit i Troja i tio år och krigat irrar han runt på haven i ytterligare tio långa år. Under tiden som Odysseus försöker ta sig hem samlas friare på hans ö Ithaka som utnyttjar gästfriheten där och som dessutom kräver att Penelope ska välja en ny make bland dem. Men Penelope skjuter med list upp valet av ny make genom att hävda att hon först måste bli klar med att väva en svepning innan hon kan bestämma sig. Om dagarna väver Penelope, och om nätterna river hon upp vävningen igen med hjälp av sina pigor.

Dessa tolv pigor har en central roll i Penelopiaden. Efter att pigorna skrubbat bort blod och burit bort de av Odysseus slaktade friarnas kroppar döms de till hängning för att ha kopulerat med friarna. Penelope berättar från sin plats i dödsriket. Hon försöker ge en röst åt sina pigor, förklara och frikänna deras pålagda skuld, hon anklagar sig själv för att inte ha gjort tillräckligt för dem, och lägger därmed ett kvinnoperspektiv på den homeriska versionen. På det här viset får också alla tiders utnyttjade kvinnor; slavar och pigor ett erkännande. Pigorna själva utgör kören i dramat och kommer med inlägg som nyanserar Penelopes historia.

Tilltaget att använda en kör som kommenterar huvudberättelsen tycker jag är riktigt snillrikt. Precis så skedde i de grekiska dramerna där kören ofta fungerade som allvetande kommentator som drev historien framåt. I efterordet till Penelopiaden skriver också Atwood att pigornas kör är en hyllning till det grekiska dramat.

Atwood gör sig i ett stycke lustig över myterna kring Odysseus irrfärder, vilket också blir som en kritisk kommentar till mytbildning. Barderna som bär nyheter om Odysseus sjunger både högtravande och lågt. Var det verkligen en Kyklop som försökte slå ihjäl Odysseus med manskap och inte bara en vanlig enögd krogägare som tappade humöret? Och irrfärderna mellan gudinnor och monster tas ner till simpla bordellbesök. Även här ger alltså Atwood en tydlig hint till den klassiska traditionen och muntligt berättande. Bardernas sånger fanns givetvis i hundratals versioner innan myter och berättelser skrevs ned och blev stiliserade, varför Penelope får ta del av både de mer smickrande som de mer simpla versionerna.

Jag tycker Penelopiaden är genialt skriven och något jag uppskattar är att Atwood tycks ha ägnat mycken tid åt att sätta sig in i grekisk mytologi. Språket är modernt och flyter lätt och körens inhopp är lekfullt och skiftande. Ett drag av ironi ligger över hela berättelsen. Det ironiseras bland annat över kvinnans undanskymda roll, att sköna Helena ännu i dödsriket följs av en svans av friare och att Penelope även i dödsriket fått inta rollen som den väntande trogna kvinnan då Odysseus oroliga själ ständigt återföds i olika skepnader till livet på jorden.

Jag tror inte att man behöver ha så värst mycket förförståelse av den grekiska mytologin, en kort resumé ges i ett företal, eller ens ha ett särskilt intresse av mytologi för att läsa Penelopiaden. Enbart Atwoods livfulla språk och humor är en anledning till att läsa Penelopiaden.