Maria Gripe

En av mina favoritbokserier i tidiga tonåren var utan tvekan Maria Gripes Skuggserie. Jag minns fortfarande hur mycket jag gillade det lite mystiska och gåtfulla som låg över berättelserna. I övrigt har jag inga speciella minnen av att ha läst något av författaren som riktigt gjort samma intryck på mig som Skuggböckerna. Men nu har jag uppdaterat mig lite på Maria Gripe och har läst två av hennes böcker i sommar, Agnes Cecilia - en sällsam historia samt Tordyveln flyger i skymningen. 

Agnes Cecilia har jag ett vagt minne av att jag har läst tidigare och det var mycket jag kände igen nu när jag läste boken. Det ligger något av samma gåtfullhet över Agnes Cecilia som över Skuggböckerna, något oförklarligt som ruvar i bakgrunden och som då och då skymtar fram. Nora flyttar med sin fosterfamilj till en ny stor lägenhet. Redan från första stund känner sig Nora iakttagen, hon hör steg i den annars tomma lägenheten och känner en närvaro bakom sin rygg. Snart börjar dessutom underliga telefonsamtal komma och Nora får ett paket innehållandes en väldigt människolik docka. Hon anförtror sin styvbror Dag som till en början engagerar sig livligt i att försöka lösa mysteriet, men det är bara Nora som har tillgång till alla ledtrådar och det går efter ett tag upp för Nora att hon själv är knuten till gåtorna på ett vis hon inte kunnat ana. Agnes Cecilia - en sällsam historia fångar mig och är enligt mig alldeles perfekt sommarlovsläsning.

Tordyveln flyger i skymningen har jag alltid hört ska vara så himla bra. Jag har dock själv aldrig riktigt känt mig lockad av att läsa den, men nu tyckte jag att jag skulle ge Tordyveln en chans. Tre ungdomar i den lilla småländska byn Ringaryd upplever mystiska saker när de en sommar sköter fru Göranssons krukväxter. Mystiska drömmar, gömda brev från 1700-talet, en egyptisk staty och telefonsamtal från en dam som vill spela schack är inblandade i mysteriet. Och tordyvlar. Jag blev inte imponerad av Tordyveln flyger i skymningen, det är i sig inget fel på själva historien, men jag hakade upp mig på de stereotypa karaktärerna och hur ålderdomligt språket kändes. Tordyveln är skriven 1978, men känns nästan som att den skulle kunna vara skriven på 1950-talet. Det är många "käcka" och hurtiga uttryck och äldre personer tilltalas farbror och tant medan yngre tilltalas med epitetet lille eller lilla. Nä, det här gillade jag inte. Och jag tror inte att den här boken faller många tonåringar i smaken idag, just på grund av språket. Agnes Cecilia däremot står sig helt klart fortfarande och jag tror jag kommer att pusha lite för den på min skola när höstterminen sätter igång igen.

Mytserien

Den nyligen lästa Penelopiaden av Margaret Atwood utgör tydligen en del av den så kallade Mytserien. Här har jag uppenbarligen mer att hämta! Jag finner minst två böcker som jag redan nosat på lite på bibblan:

Penelopiaden

Antiken och grekisk mytologi intresserar mig mycket och i min bokhylla har den klassiska litteraturen och romaner som utspelar sig under antiken fått en alldeles egen plats. Redan när Margaret Atwoods Penelopiaden gavs ut 2005, tänkte jag att det var en bok jag bara måste läsa. Men inte förrän nu har det blivit av (so many books, so little time...)

Penelopiaden är Odysseus hustru Penelopes version av Odysséen. Homeros Odysséen är välkänd; efter att Odysseus varit i Troja i tio år och krigat irrar han runt på haven i ytterligare tio långa år. Under tiden som Odysseus försöker ta sig hem samlas friare på hans ö Ithaka som utnyttjar gästfriheten där och som dessutom kräver att Penelope ska välja en ny make bland dem. Men Penelope skjuter med list upp valet av ny make genom att hävda att hon först måste bli klar med att väva en svepning innan hon kan bestämma sig. Om dagarna väver Penelope, och om nätterna river hon upp vävningen igen med hjälp av sina pigor.

Dessa tolv pigor har en central roll i Penelopiaden. Efter att pigorna skrubbat bort blod och burit bort de av Odysseus slaktade friarnas kroppar döms de till hängning för att ha kopulerat med friarna. Penelope berättar från sin plats i dödsriket. Hon försöker ge en röst åt sina pigor, förklara och frikänna deras pålagda skuld, hon anklagar sig själv för att inte ha gjort tillräckligt för dem, och lägger därmed ett kvinnoperspektiv på den homeriska versionen. På det här viset får också alla tiders utnyttjade kvinnor; slavar och pigor ett erkännande. Pigorna själva utgör kören i dramat och kommer med inlägg som nyanserar Penelopes historia.

Tilltaget att använda en kör som kommenterar huvudberättelsen tycker jag är riktigt snillrikt. Precis så skedde i de grekiska dramerna där kören ofta fungerade som allvetande kommentator som drev historien framåt. I efterordet till Penelopiaden skriver också Atwood att pigornas kör är en hyllning till det grekiska dramat.

Atwood gör sig i ett stycke lustig över myterna kring Odysseus irrfärder, vilket också blir som en kritisk kommentar till mytbildning. Barderna som bär nyheter om Odysseus sjunger både högtravande och lågt. Var det verkligen en Kyklop som försökte slå ihjäl Odysseus med manskap och inte bara en vanlig enögd krogägare som tappade humöret? Och irrfärderna mellan gudinnor och monster tas ner till simpla bordellbesök. Även här ger alltså Atwood en tydlig hint till den klassiska traditionen och muntligt berättande. Bardernas sånger fanns givetvis i hundratals versioner innan myter och berättelser skrevs ned och blev stiliserade, varför Penelope får ta del av både de mer smickrande som de mer simpla versionerna.

Jag tycker Penelopiaden är genialt skriven och något jag uppskattar är att Atwood tycks ha ägnat mycken tid åt att sätta sig in i grekisk mytologi. Språket är modernt och flyter lätt och körens inhopp är lekfullt och skiftande. Ett drag av ironi ligger över hela berättelsen. Det ironiseras bland annat över kvinnans undanskymda roll, att sköna Helena ännu i dödsriket följs av en svans av friare och att Penelope även i dödsriket fått inta rollen som den väntande trogna kvinnan då Odysseus oroliga själ ständigt återföds i olika skepnader till livet på jorden.

Jag tror inte att man behöver ha så värst mycket förförståelse av den grekiska mytologin, en kort resumé ges i ett företal, eller ens ha ett särskilt intresse av mytologi för att läsa Penelopiaden. Enbart Atwoods livfulla språk och humor är en anledning till att läsa Penelopiaden.

Niceville

Efter fullföljd utbildning återvänder Skeeter hem till Jackson i den amerikanska södern. Där finns barndomsvännerna, som nu alla är hemmafruar med barn, och där väntar ett stillsamt liv med bridgespelande och välgörenhetstillställningar. Till skillnad från sina barndomsvänner, som alla tycks nöjda med sina hemmafruliv, har Skeeter ambitioner att göra något mer med sitt liv. Hon vill satsa på en karriär som journalist eller författare. Men under tiden som hon går och väntar på att drömmarna ska gå i uppfyllelse märker hon att hon reagerar allt starkare på rasmotsättningarna och orättvisorna som tillhör vardagen i den amerikanska södern.

Skeeter får jobb som skribent av hushållsspalten på lokaltidningen men då hon vare sig besitter några husmorstips och än mindre kan något om hushållsarbete, vänder hon sig till väninnans svarta hembiträde, Aibileen, för tips och hjälp. Denna kontakt ger Skeeter mod att lägga fram sin idé om att skriva om de orättvisor som är de svartas vardag, och sammanställa en bok med svarta hembiträdens berättelser. Mycket står på spel, inte minst hembiträdenas anställningar, och Aibileen går motvilligt med på att i hemlighet hjälpa till. Aibileen får långt om länge väninnan Minny med sig på sin sida och sakta växer det fram en vänskap de tre kvinnorna emellan. I takt med skrivandet ökar både Aibileens och Minnys mod att berätta och insikten om att de faktiskt kan göra skillnad med sina berättelser får dem att växa också som människor.

Kathryn Stocketts Niceville gör ett historiskt nedslag i 1960-talets USA med raspolitik och rasmotsättningar. Det här är en varm berättelse och skildring av tre kvinnor i två totalt skilda världar, vars osannolika vänskap växer fram tack vare ett gemensamt mål. Niceville har ett väldigt bra flyt i texten och man tar sig lätt och snabbt igenom de drygt 450 sidorna. På bokomslaget går det att läsa att romanen blev refuserad 50 gånger innan den gavs ut, något som låter helt otroligt med tanke på hur välskriven Niceville är och hur enkelt det är att fastna i boken.

Klassiker

Sommarens semesterläsning hade jag tänkt ägna åt klassiker! Några omläsningar blir det men det blir även några för mig nya läsupplevelser.

Utmärkt semesterläsning

Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling var en perfekt inledning på mitt semesterläsande! Lättsam, rolig och välskriven bok om sorg och förlust som man, handlingen till trots, blir riktigt glad av. En utmärkt feel-good-bok med andra ord.

I två år var Doug gift med sitt livs kärlek. I ett år har han sörjt sin hustrus bortgång. Doug har inte ens fyllt 30 men är redan änkling, deprimerad och alkoholiserad och saknar helt framtidstro. Det enda han vill är att få vara ifred med sin sorg och självömkan men hans tvillingsyster Claire tycker att han har sörjt tillräckligt och inleder en kampanj för att få sin bror på banan igen. Snart har ryktet om att Doug är tillgänglig på dejtingmarknaden spridits och Doug, som redan har fullt upp med att hantera sin strulige styvson och sin kärlekskranka grannfru, har snart hela stans singelkvinnor efter sig.

Konsten att tala med en änkling erbjuder intelligent och ibland rent dråplig humor som varvas med eftertänksamma stycken om kärlek, sorg och förlust i en alldeles lagom blandning. Jag gillar boken skarpt! Ett plus i kanten för det snygga bokomslaget dessutom.

Kevin

En bok jag länge haft på min "att-läsa-lista" är Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver. Äntligen har jag tagit mig tid till att läsa den och det var inte en dag för tidigt. Vi måste prata om Kevin är en fängslande historia om bland annat föräldraskap, skuld och ansvar.

Eva och Franklin träffas först i 30-års åldern. Eva är en kvinna i karriären, hon driver eget företag som går lysande och lever mer eller mindre för de resor som hennes arbete innebär. Att skaffa barn har för Eva länge känts som en uppoffring, men drygt 35 år gammal bestämmer sig paret för att försöka. Kevin föds och från första stund känner Eva att något inte står helt rätt till med sonen. Hon försöker vara en god mor och ge sitt barn allt han behöver men det är ett utmattande och otacksamt arbete. Kevin är ett mycket intelligent barn men han tycks bära på ett enormt hat eller vrede som han ventilerar på ett högst beräknande vis. Under Kevins uppväxt inträffar ständigt "olyckor" som Kevin på något vis tycks inblandad i, men det är bara Eva som vill se sambanden mellan Kevin och olyckorna. Franklin vägrar lyssna på sin hustrus varningar och misstankar och förstår inte varför Eva aldrig kan ta sin son i försvar. När tragedin sedan inträffar, den ödesdigra torsdagen ett par dagar innan Kevins 16-års dag, blir Eva chockad men knappast förvånad.

Hela boken utgörs av en rad brev skrivna av Eva adresserade till Franklin, som hon inte längre lever tillsammans med. Hon försöker i breven förklara, fråga och förstå vari deras ansvar och skuld som föräldrar ligger. Kunde de ha gjort något annorlunda? Gick det att förutse den massaker som Kevin skulle begå på sju skolkamrater, en lärare och ytterligare en anställd på skolan? Och går det att förlåta och gå vidare?

Vi måste prata om Kevin går knappast att läsas utan att bli berörd. Den är otäck, rak och välskriven. Och den är mycket bra.

Den långa sömnen

I Den långa sömnen, skriven av Siv Widerberg får man lära känna Linn och Ramijr i det lilla samhället Tallhamra. Ramijr har gått i Linns klass i ett halvår ungefär och han uppfattas av många som bråkig och jobbig, men Linn är lite förtjust i honom. Så småningom får Linn veta att Ramijr upplevt hemska saker i sitt hemland och att det inte är säkert att han kommer att få stanna i Sverige. Linn blir väldigt berörd men vet inte riktigt hur hon ska kunna hjälpa Ramijr.

Titeln, Den långa sömnen, anspelar på apatiska flyktingbarn och ämnet kändes kanske mer aktuellt för ett par år sedan, men berättelsen är inte desto mindre fortfarande angelägen. Man får ömsom ta del av Ramijrs minnen och upplevelser både i sitt hemland och i Sverige och ömsom får man följa Linn och hur hon så sakta kommer till insikt om vad Ramijr varit med om. Boken känns väldigt lättillgänglig och är klassad som en ungdomsbok, men jag tror att den hade kunnat funka redan för lite yngre (mogna) läsare.

Poetisk prosa av Margaret Wild

Margaret Wilds Jinx grep verkligen tag i mig då jag läste den. En gång är liksom Jinx skriven på lyrisk prosa, en form som jag gillar väldigt mycket. Och i En gång får man liksom i Jinx lära känna huvudkaraktären/-karaktärerna på ett mer nyanserat vis genom att Margaret Wild även gör nedslag i närstående personers liv.

Berättelsen utspelar sig i Australien. Bram, Al och Gabe är festfixarna som specialiserat sig på att hålla feta ff-fester utan att vare sig grannar eller föräldrar märker något. Gabe är den snyggare av dem. Han är medveten om den attraktion han utövar på det motsatta könet och utnyttjar också detta friskt. Samtidigt vill han träffa någon som kan se bortom hans utseende, se även den person som han är på insidan. På en av festerna som killarna anordnar dyker Helen upp. Helen är ingen skönhet, men hon har ett bländande leende och en förmåga att se in i folks hjärtan. Gabe och Helen tillbringar hela kvällen och natten tillsammans vilket får långtgående och avgörande konsekvenser för dem båda.

En gång är en fin och lågmäld berättelse om att ta itu med livets svårigheter, hantera de val man gör och de svek man oundvikligen utsätts för.