Glöm mig inte

Jag gillar bokomslaget till Anne Cassidys Glöm mig inte. Titeln tillsammans med omslaget passar så väldigt bra tillsammans. Den bortglömda, övergivna barnvagnen antyder ett förflutet som lite fallit i glömska men som ändå vill gör sig påmind och försöker pocka på uppmärksamhet. Bokens innehåll gillar jag också.

Någon kidnappar grannflickan Jade en regnig natt. Den 18 månader gamla flickan lyfts ur spjälsängen och försvinner spårlöst. Nästa dag knackar polisen på i grannskapet för att ta vittnesmål. Stella reagerar när hon hör sin mamma ljuga om när hon kom hem den natten Jade försvann. Plötsligt är Stellas mamma huvudmisstänkt i kidnappningsfallet och dessutom får Stella veta att hennes mamma varit inblandad i ett liknande fall många år tidigare.

Berättelsen skiftar mellan nutid och dåtid, man får ömsom följa hur Stella och hennes mamma hanterar situationen de kastats in i och ömsom får man ta del av mammans förflutna. Glöm mig inte handlar om hemligheter, om att berätta eller inte berätta. Är det alltid bäst att lägga alla korten på bordet eller går det att rättfärdiga ett undanhållande av sanningen?

Går det ens att ge ett enkelt svar på den frågan?