måndag 20 februari 2017

Lilla skräckbiblioteket

Länk till adlibris och bokus
Hegas förlag har nyligen gett ut två klassiska sagor i härligt ruggiga omtolkningar av Wiley Blevins. I den första, Askungen och vampyrprinsen, bor Askungen, precis som i sagan, med sin onda styvmor och styvsystrar. Och de är inte bara onda, de är renliga också. Askungen har fått sin namn av att hon gillar att gnida in sig med aska för att inte synas när hon är ute på äventyr i natten. Så vankas det bal på slottet. Prinsen är på jakt efter en prinsessa och självklart ska Askungens styvsystrar gå. Efter att ha fått hjälp med att fixa fram en fin klänning av sin förtrollade gudfar kan även Askungen gå på bal. Prinsen blir hänförd av Askungen. Men prinsen är nu ingen vanlig prins och har mer än ett krav på sin blivande prinsessa: hon ska inte bara vara skön att titta på, hennes blod måste också smaka gott.
Länk till adlibris och bokus

På sätt och vis får nu ändå Askungen och vampyrprinsen ett lyckligt slut, något man däremot inte kan påstå att Dödluvan och vargen får. Det är såklart Rödluvan som skrivits om och i denna version så fick dessvärre vargen tag på Rödluvan och därför spökar hon numera i skogen och lockar till sig oskyldiga små barn att vandra längre och längre in i den mörka djupa skogen.

Dessa två första titlar i Hegas nya serie Lilla skräckbiblioteket är snyggt gjorda med lockande färgillustrationer och lekfulla berättelser som är lättlästa. Jag tycker det är väldigt lyckat och lagom mysrysigt att läsa för en sju-åttaåring och jag ser helt klart fram emot kommande tolkningar av klassiska sagor.

Natt för gott

Länk till adlibris och bokus
I en liten by i Galizien, ett område i Österrike-Ungern, dör en liten flicka 1902. Hennes föräldrar går under av sorg, fadern ger sig av och modern ser ingen annan väg än att försörja sig genom prostitution. Men tänk om flickan överlevt? Tänk om modern eller fadern bara hade vetat att en näve snö på flickans bröst skulle ha räckt för att överleva?

Det är slumpens nycker och meningen "Tänk om" som Jenny Erpenbeck leker med i Natt för gott. I nästa kapitel överlever den lilla flickan och familjen flyttar till Wien där de utstår nödtorftens år under första världskriget. Flickan dör som tonåring i Wien. Men om inte slumpen varit så hade hon istället fortsatt leva för att istället förrådas flera år senare i Moskva och avrättas under stalinismen. Eller så hade hon blivit en hyllad författare och levt ett långt liv för att slutligen somna in fridfullt på ett ålderdomshem en dag efter att hon fyllt nittio år.

Det är ansträngande att läsa Natt för gott, dels för att den innehåller ett mörker, det är mycket elände och många tragedier och därför blir det känslomässigt tungt att läsa. Men också för att romanen är litterärt krävande. Det här är ingen god roman man sätter sig ned med för en trevlig avslappnande stund, utan den kräver att man hänger med, vilket blir ytterligare krävande då karaktärerna inte nämns vid namn (det är modern, fadern, dottern, mormodern etc) och då det samtidigt gäller att hålla olika generationer skilda åt. För min smak blir det här sättet att berätta lite väl distanserat och jag var riktigt nära på att ge upp halvvägs in i boken då vi följer huvudpersonens liv i Moskva och ett sammelsurium av Kamrat K, Kamrat H, Kamrat E och så vidare paraderar förbi i texten. För min del blir detta för ansträngande att hålla isär och istället börjar jag skumma.

Även om jag känner att romanen i sig inte ger mig så mycket som jag hade önskat så är jag trots detta imponerad av Erpenbecks hantverk och jag tycker idén med Natt för gott är väldigt intressant. Samtidigt som man får följa en familjs historia är det nämligen också en centraleuropeisk historieskildring. En roman som påminner idémässigt om Natt för gott är Kate Atkinsons mer lättillgängliga Liv efter liv som jag läste för ett tag sen. Men trots att Liv efter liv inte är lika tung så föredrar jag nog ändå Natt för gott eftersom den aldrig blir tjatig såsom jag upplevde att Atkinsons roman blev.

torsdag 16 februari 2017

Kryp

Länk till adlibris och bokus
Stackars trettonårige Darkus är förtvivlad! Hans pappa är spårlöst försvunnen från sitt arbete på Naturhistoriska museet. Ingen vet vart han tagit vägen och inga spår finns heller att följa från Insektsrummet där man senast såg honom sitta och arbeta. Men att Darkus pappa skulle ha försvunnit frivilligt är uteslutet! Darkus mamma dog när Darkus var sju-åtta år och sen dess har det bara varit Darkus och pappan. Det finns visserligen en farbror till Darkus, arkeologen och äventyraren Max Cuttle, som ständigt är iväg på resor, men som nu kallas hem för att ta hand om sin brorson. Darkus får alltså flytta in i ett litet kyffe hos sin farbror och tvingas bo granne med de två vidrigaste personer han någonsin träffat, två halvkriminella kusiner vars lägenhet är invaderad av skalbaggar.

En av alla skalbaggar som residerar i kusinernas lägenhet trillar en dag ut ur en av männens byxben och kravlar sig fram till Darkus. Det är en enorm Noshornskalbagge, stor som en hamster, och den klättrar upp på Darkus axel och sätter sig där. Det känns lite konstigt, men det verkar som att skalbaggen förstår Darkus när han pratar med den. Darkus döper skalbaggen till Baxter och Baxter blir Darkus nya kompis.

I nya skolan, som Darkus tvingas börja i, blir han snart kompis med det udda paret Virginia och Bertold. När han berättar för dem om sin pappas försvinnande så lovar hans nya vänner att de ska hjälpa honom att söka efter fadern och det är välbehövlig hjälp. Den enda egentliga ledtråd som finns är skalbaggar. Insektsrummet som Darkus pappa försvann från kryllade av skalbaggar och enligt Max så var Darkus pappa väldigt intresserad av just skalbaggar, något Darkus inte ens visste om, faktiskt så jobbade pappan tidigare med ett projekt med just noshornsskalbaggar. Hur kommer det sig att Baxter, som ju är en noshornsskalbagge, mer eller mindre verkade söka upp Darkus? Och är det en ren tillfällighet att grannarnas lägenhet har drabbats av en skalbaggsinvasion?

M.G. Leonards bok Kryp är ett entomologiskt äventyr där man också får lära sig massvis om entomologi, alltså insektslära. Ordlistan längst bak är väl behjälplig om man vill lära sig vad stridulation, exoskelett eller vad en koleopterolog är för något. Kryp är inte min favoritbok precis, men för den naturvetenskapligt intresserade äventyrsälskaren så kan detta bli en hit! Och det ser dessutom ut som att det kan bli fler delar om Darkus och hans nya vänner.

måndag 13 februari 2017

Ta mig tillbaka

Länk till adlibris och bokus
Ta mig tillbaka av Jonas Cederquist är en fristående fortsättning på Huset som trollade med tiden. Det har nu gått ett par år, Amanda går i femman och det gamla ödehuset från förra boken, det som Britta en gång bodde i, är numera rivet. Ett nytt hus står nu på tomten och i det flyttar Simon och hans föräldrar in i. De har bott utomlands ett par år, men nu är de tillbaka och Simon börjar i Amandas klass igen.

Det känns lite konstigt att Simon ska bo där Britta brukade bo. Britta, som var kompis med Amandas farmor och som dog i en bilolycka. Britta, som bara Amanda kan se. Fast nu var det ett tag sen hon såg henne. Men så visar det sig att Simon har hittat Brittas gamla dagbok i källaren, för det nya huset är byggt ovanpå det gamla husets grund. Genom dagboken får Amanda veta mer om Britta och hon kan känna igen sig i Brittas tankar och känslor. Snart visar sig Britta också för Amanda. Men vad är det hon vill den här gången?

Förutom alla tankar på Britta och det faktum att hon börjat visa sig igen så är det mycket annat som händer i Amandas liv just nu. Hon och Simon tycks ha en alldeles speciell spänning mellan sig. Hur vet man när man är mer än bara kompisar? Och hur gör man med gamla vänner som plötsligt förändras? Bästisen Emma får Amanda att känna sig osäker, speciellt när hon hänger med den ett år äldre Jossan blir Emma en helt annan person än den Amanda brukade känna. Allt är mycket enklare med Bianca och det kanske är Bianca som är Amandas nya bästis? Amanda saknar Emma, men är de ens vänner längre?

Jag gillar tonen i Ta mig tillbaka, jag tycker Cederquists har ett inkännande språk och känsligheten i språket speglar liksom den sensitiva Amanda. Amanda funderar och tänker mycket kring relationerna med kompisarna och Simon, men också hur hon förändras i sin relation till sina föräldrar, hur irriterad hon kan känna sig på dem, trots att hon egentligen tycker om dem. Mycket av Amandas tankar upptas också kring hur hon själv är som person, vem hon är och vem hon vill vara och Ta mig tillbaka är väldigt mycket en bok om att vara på väg in i puberteten. Att den också har övernaturliga inslag har egentligen mindre betydelse och blir mer som ett bonusinslag för de som gillar den typen av böcker. Det här är en mycket välskriven bok som jag tror framför allt tjejer i elva-tolvårsåldern kan uppskatta och känna igen sig i.

Stort tack till Jonas Cederquist och Blue Publishing för rec.exet!

Odjuret i labyrinten

Länk till adlibris och bokus
Antikenintresserad som jag är blev jag väldans glad när man på Btj's förlagsdagar i höstas fick ett exemplar av Odjuret i labyrinten av Annika Thor och Jakob Wegelius. Det har dock tagit lite tid att läsa hela, men det är en perfekt bok att läsa i lite då och då mellan andra böcker.

Odjuret i labyrinten består av ett tjugotal berättelser eller myter. Thor inleder med hur allting började, hur jorden blev till, hur titanerna skapade världen och hur gudarna föddes och därefter följer ett antal både kortare och längre berättelser ut den grekiska mytologin, både välkända och mindre kända. Den om Psyche var relativt okänd för mig liksom den om det äldre paret Philemon och Baukis. Eller så har jag bara glömt dem. Kul var det hur som helst att återuppliva minnet av alla dessa historier. Annika Thor ger en egen ton åt berättelserna genom att sticka in små kommentarer här och där och Jakob Wegelius illustrationer är både vackra och ibland skrämmande. Det här är en bok att läsa i lite då och då, som jag gjorde, eller att läsa högt ur (om både läsare och lyssnare klarar av ord som penis och en och annan kärleksscen, något jag hört kan upplevas som lite besvärande för såväl lärare som elever när det gäller högläsning i klassrummet)

onsdag 8 februari 2017

Jack

Länk till adlibris och bokus
Jack är en självsäker artonåring, snygg, cool och stöddig, på det hela rätt osympatisk. Han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få tjejerna på fall och för att få lärarna att nicka uppmuntrande. På en fest inne på toan träffar Jack Freja och faller pladask. Trots att Freja inte liknar någon av de tjejer Jack brukar falla för. Hon är inte så där tillfixat snygg, har egentligen en något för stor näsa och en alldeles för stor rosa stickad mössa. Men Freja har ett äkta skratt, intressanta åsikter och hon kan ge svar på tal och deras samtal skapar magi. Aldrig nånsin har Jack kunnat snacka så här om allt och ingenting med en tjej.

Det hela ser ut att kunna bli en rosenskimrande kärlekssaga men istället hinner Jacks förflutna upp dem och Freja inser att Jack inte är den person hon trodde. I grundskolan var Jack en typisk mobbarkille och han hängde en del med personer med nazistiska sympatier. Att trycka ner andra gav honom kickar, en känsla av makt och han gjorde livet surt för mer än en person. Fortfarande är det många som inte riktigt vågar säga emot honom. Men allt detta tror sig Jack ha lagt bakom sig, nu är han en schysst kille och han vet att han var fel ute där ett tag, men att den han var då skulle få konsekvenser flera år senare är något Jack inte räknat med.

Mötet med Freja ger Jack perspektiv och insikter och för första gången börjar han rannsaka sig själv, på riktigt alltså. Det är först nu han förstår konsekvenserna av det han gjort och hur det han gjort och hur han uppträtt påverkat andra. 

Jack av Christina Lindström är feel good som det riktigt sprakar om! Jag känner mig nästan själv lika kär i boken som Jack är kär i Freja. Tonen och jargongen i dialogerna är träffsäker och Lindström blandar lättsam humor och dräpande repliker med allvar och eftertänksamhet. Jack är en typiskt osympatisk kille som jag brukar ogilla, men Lindström plockar också fram hans goda sidor och sen är det klippt, man måste bara gilla Jack. Överhuvudtaget är Lindström en fena på att levandegöra sina karaktärer. Jag gillar mamman och hennes keybordspelande. Och Enar vill jag bara hålla om och krama. Till och med hunden Rolf med sina blängande ögon blir levande när man läser. Jack är en strålande bra bok om kärlek, relationer, livet och allt det goda och onda det kommer med. Och jag måste genast lägga Hälsningar från havets botten på min att-läsa-lista.

Gå för långt

Länk till adlibris och bokus
Ben ser upp till sin storebror Sam så som småsyskon brukar se upp till sina äldre syskon. Sam är atletisk och sportintresserad och är själv duktig på fotboll och rugby, något som gillas framför allt av deras pappa som också är sporttokig. Ben däremot är varken sportintresserad eller vidare bra på någon sport utan är istället musikaliskt lagd och gillar lugnare aktiviteter som att läsa böcker. Han försöker ständigt imponera på deras pappa, men känner att han aldrig når fram på samma vis som sin storebror. Det där bandet som Sam och pappan tycks ha existerar helt enkelt inte mellan Ben och pappan men Ben fortsätter oförtröttligt att söka bekräftelse hos såväl sin pappa som hos sin storebror. Detta är inte Sam sen med att utnyttja och han gör det på rätt så taskiga sätt. Sam lånar pengar som han aldrig betalar tillbaka, han tvingar sin lillebror att sno grejer, får honom att testa alkohol och får honom att göra en massa andra destruktiva saker. Det enda Sam behöver göra för att trigga Ben är att säga "Jag utmanar dig".

Men en av utmaningarna går för långt och äntligen hinner karman ifatt Sam som råkar ut för en otäck olycka.

Nigel Hintons Gå för långt handlar mycket om syskonrivalitet men också om syskonkärlek. Jag tycker uppriktigt synd om Ben som har ett sådant svin till storebror och det känns både sorgligt och orättvist att föräldrarna hela tiden favoriserar Sam. Ben visar ändå prov på syskonkärlek och viker inte från sin brors sida även när det verkar som mest mörkt.

Att känna sig orättvist behandlad är vanligt i syskonrelationer, men jag tycker att Hinton drar det lite väl långt, det blir lite för mycket och lite för övertydligt att Ben är den bättre av bröderna som kan förlåta och vända andra sidan till. Å andra sidan så lyckas Hinton med sin övertydlighet att engagera läsaren och spelar duktigt på de känslor som väcks. Men jag har läst bättre böcker av Hinton.

måndag 6 februari 2017

Rimligt lyckade ögonblick

Länk till adlibris och bokus
Emanuel Kent är tillbaka! Och nu ska han börja gymnasiet. Han har alltså chansen att att börja om på nytt, skapa en ny version av sig själv och då gäller det att ha en strategi. Helst verka världsvan och intressant utan att ljuga eller brodera ut om sitt liv allt för mycket. Men den som känner Emanuel Kent kan redan här gissa hur den strategin kommer att gå. Nä, just det: Inte alls.

Emanuels trygga nav på gymnasiet blir Kaisa, Frank och Iggs som delas in i samma basgrupp. Frank är den givna ledaren i gruppen, Iggs definierar sig som kille och ägnar fritiden åt traktor-pulling och Kaisa är föremålet för Emanuels nya förälskelse. Alla i basgruppen verkar världsvana och självsäkra och Emanuel trevar sig igenom första lära-känna-fasen med att hävda att han lyssnar på jazz och älskar Herman Hesses bok Stäppvargen - en bok han för övrigt inte ens läst. Dessutom blir Emanuel (ofrivilligt) förespråkare för skolans hbtq-grupp genom att ta aktiv ställning för könsneutrala omklädningsrum och finner sig plötsligt leda en manifestation i vilken hans egna kläder åker av. Om det är pinsamt? You bet! Om man skrattar? Jodå. För min del blir det dock mest plågsamma nervösa skämsfnitter och tyvärr når jag inte upp till gapskrattsnivå i den här boken, vilket den första förmådde mig till. Men det är fortfarande roligt och träffande och några rimligt lyckade ögonblick får Emanuel trots allt vara med om till slut.

Rimligt lyckade ögonblick av Åsa Asptjärn är den tredje fristående boken om Emanuel Kent. Det går absolut att läsa den fristående men jag tycker nog att man bör ha läst de föregående böckerna för bästa behållning. Jag har exempelvis endast läst första boken, Konsten att ha sjukt låga förväntningar, och för min del skaver det lite när det nu i denna tredje bok antyds att något hände mellan Emanuel och Ammis i bok två, något som jag inte får veta mer om annat än rätt så vagt och liksom i förbigående.

Stort tack till BonnierCarlsen för rec.exet!

torsdag 2 februari 2017

Ormbunkslandet

Länk till adlibris och bokus
Syskonband kan vara oerhört starka och den relation man har till ett syskon kan vara mycket starkare än den man har till sina föräldrar. Syskonkärlek pratar man ju om. Men vad händer om kärleken blir för stark, går över gränsen, blir något mer?

Det skiljer bara ungefär ett år mellan Margit och Mikael, eller Tigram och Mika som de kallar sig när de försvinner in i sin fantasivärld, när de leker att de lever i en svunnen tid i Ormbunkslandet. De är lika varandra, som syskon är, men det är nästan så att det inte går att skilja dem åt när de är små och även i tonåren har de likadana gängliga kroppar. De hör ihop, det går inte att säga var Mikas kropp slutar eller var Tigrams kropp börjar. De är en. De är något som ingen annan förstår. Något som ingen annan kan få veta.

Men Mika vill inte mer. Han vill bort från det förbjudna mellan dem och efter studenten blir lumpen hans fristad och tillflykt. Kvar blir Margit. Övergiven i låtsaslandet där de sa att varken män eller kvinnor fanns. Bara deras egna kroppar av stål. Margit klarar inte av att vara kvar hemma och flyr. Hon hoppar av skolan och tar tåget ner till Malmö. Där blir hon inneboende hos Paco och Ina som bor vid möllan och som dumpstrar, är politiskt aktiva och ockuperar övergivna hus.

Utan Mika är Margit oerhört vilsen. Första tiden i Malmö går mer eller mindre ut på att överleva, hon förstår att folk runt omkring henne måste se på henne som ett ufo när hon vänder sig inåt och försvinner bort i tankarna. Men efterhand börjar förlamningen släppa och Ina och Paco blir Margits nya familj. Men ju närmre hon låter dem komma henne och ju mer "vanlig" och självständig Margit börjar känna sig utan Mika desto mer rädd blir Margit för att hennes hemlighet ska avslöjas. För inte ens de som på gator och torg ropar att all kärlek är fin kan väl mena att hennes och Mikas förbjudna kärlek är fin?

Elin Bengtssons Ormbunkslandet nominerades till Augustpriset i kategorin barn- och ungdomsbok 2016. Med rätta, säger jag. Ormbunkslandet är en utmanande och stark roman om något oerhört förbjudet. Men romanen handlar också om att vara vilsen och hitta sig själv igen, finna sin identitet när man tidigare levt i symbios med någon annan. I Malmö lär sig Margit förhålla sig till andra människor, något hon tidigare inte ens brytt sig om eftersom Mika fyllt all plats i hennes liv. Och Elin Bengtssons språk måste få en kommentar också. Det är en njutning att läsa för samtidigt som Bengtssons berättelse är lågmäld så blommar och sprakar det om hennes ord.

Stort tack till Svenska förläggareföreningen för recensionsexet!

måndag 30 januari 2017

Om hundra dagar ska jag dö...

Länk till adlibris och bokus
Johanna Nilsson vinner enkelt i katergorin 2016 års längsta boktitel med sin roman Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med (pust!). Jag gillar titeln, den är olycksbådande, intresseväckande men samtidigt helt omöjligt lång.

Ikaros skickar ett mail till sju olika personer med ett meddelande : "Du är utvald" samt inloggning och lösenord till en blogg. Bloggen heter Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med och i den berättar Ikaros att hen tänker ta sitt liv om hundra dagar och att nedräkningen har börjat. Emil är en av de utvalda och han känner att han måste hitta Ikaros för att till varje pris hindra hen från att begå självmord. Karim har också fått mailet och inloggningen och han känner lika starkt att han måste hitta Ikaros, men av en helt annan anledning än Emil. Karim vill följa med Ikaros när hen tar sitt liv. Några av de som fått tillgång till bloggen bestämmer sig för att gemensamt försöka hitta Ikaros för att stoppa hen och övertyga hen att välja livet. Men går det att hitta Ikaros och vem kommer att hitta hen först? Emil eller Karim?

Johanna Nilssons upplägg till boken är spännande  och har vissa likheter med Jay Ashers Tretton skäl varför, frånsett att Ikaros kopplingar till de utvalda är ytterst vaga. Hen skriver i sina blogginlägg att hen känner sig osynlig och att de utvalda personer som fått tillgång till bloggen är personer som bidrar till att hen känner sig osynlig. Men Ikaros har å andra sidan ingen relation till någon av de utvalda utan kopplingen tycks vara att någon har tränat i samma klubb samtidigt, någon går i samma skola fast i en annan årskurs och har inte ens några gemensamma vänner. Den närmsta kopplingen är den till grannen eller till Karim som brukar hänga på det internetcafé som Ikaros jobbar på. Det är så väldigt långsökt och jag köper inte Ikaros metod.

Det är sympatiskt att Emil så gärna vill rädda Ikaros, men att gå från att försöka hjälpa någon till att själv gå under jorden och leva som hemlös för att som en slags spion eller hemlig agent försöka finna Ikaros det är ett jäkligt stort steg och känns tyvärr inte trovärdigt. Karim vill ju också göra allt han kan för att finna Ikaros, dock av ett annat skäl, och även han kör undercover-grejen. Idén med att låta Emil och Karim leva på gatan tycks vara att synliggöra de hemlösas situation, hur de utstötta och svaga i samhället har det och det gillar jag, det är fint, men det bidrar inte till att höja trovärdigheten i berättelsen.

Bokens budskap, att se människan, stötta de svaga och de som mår dåligt är också fint och jag gillar hur Nilsson uppmärksammar depressioner och psykisk ohälsa. Men mina förväntningar på denna bok infriades dessvärre inte alls. Första halvan tyckte jag också var rätt ospännande, även om andra halva uppväger detta med att bli psykologiskt tätare, så att säga att jag är lätt besviken är väl en underdrift.