måndag 16 januari 2017

Hatchet

Länk till adlibris och bokus
Trettonårige Brians föräldrar har nyligen skilt sig och framöver ska Brian nu bo med sin mamma, men somrarna ska han få tillbringa i Kanada med sin pappa som jobbar inom oljeindustrin. Det går inga reguljära flyg dit Brian ska och därför får han åka i ett litet enmotorigt flygplan som för den här rutten bara har en passagerare: Brian. Planet befinner sig ovanför den kanadensiska vildmarken när plötsligt piloten drabbas av en hjärtattack och planet störtar i en liten sjö. Brian lyckas ta sig ut ur planet och ta sig upp på stranden, men han har absolut inga förnödenheter annat än kläderna han har på sig och en liten handyxa som han fick av sin mamma i avskedspresent strax innan han klev på planet.

Hungern och rädslan för de stora djur som lever i skogen blir Brians drivkrafter för överlevnad de första dagarna. Brian hoppas att någon snart ska komma och leta efter honom, men han vet också att det kan dröja, speciellt eftersom han inser att planet hamnade ur kurs när piloten fick sin hjärtattack. Och allteftersom dagarna går börjar Brian inse att han måste lita till sin egen förmåga för att överleva i vildmarken, något som är lättare sagt än gjort för en stadsunge vars enda hjälp och räddning är en liten yxa.

Gary Paulsens Hatchet, som mig veterligen inte finns översatt till svenska, är en klassisk robinsonad som utspelar sig i modern tid. Brians tankar kretsar en hel del kring sina föräldrars skilsmässa och det faktum att han själv sitter inne med hemligheter kring den som han kanske borde ha berättat för sin pappa. Denna historia tycker jag snabbt blir överflödig för det intressanta är så klart hur en stadsunge utan några som helst erfarenheter av att befinna sig i naturen överlever utan några hjälpmedel. Att basala drivkrafter såsom hunger och rädsla samt målmedvetenhet och positivt tänkande kan vara avgörande för om man överlever. Hatchet är rätt lättläst och det är också rätt spännande att läsa om alla de utmaningar Brian ställs inför och hur han tacklar dessa även om jag också stundtals tycker författaren använder onödigt många ord.

lördag 14 januari 2017

Hunden om natten

Länk till adlibris och bokus
Det var nu ett par år sedan jag läste Mark Haddons Den besynnerliga händelsen med hunden om natten och därför skulle jag bara skumma igenom den lite snabbt så där inför ett bokprat för att friska upp minnet. Men det slutade med att jag läste om boken på engelska. För den är ju så genialisk bra! Och jag tycker det är så himla synd att den inte längre går att få tag på på svenska. Berättelsen håller definitivt fortfarande och framför allt kan den hjälpa till med att ge inblick i och förförståelse för hur en person med autism tänker och fungerar. Nytryck snälla någon!

Christopher är femton år och är diagnostiserad med Aspergers, vilket bland annat innebär att Christopher har svårt att läsa av andra människor och har svårt att förstå humor och ironi, han ogillar förändringar, avskyr färgerna gult och brunt och klarar inte av att någon tar i honom, då skriker han. Matte däremot, det gillar Christopher, att se och hitta mönster i saker och ting. För Christopher är det viktigt att man alltid talar klarspråk, han måste få veta sanningen utan några omskrivningar, för att kunna förstå.

Därför är det inte så konstigt att Christopher bestämmer sig för att själv ta reda på sanningen om hunden Wellington som han hittar genomstucken med en högaffel i grannen mrs Shears trädgård. Eftersom ingen annan verkar vara intresserad av att ta reda på vem som har mördat hunden så bestämmer sig Christopher för att han själv i bästa Sherlock Holmes -stil (Christopher gillar Sherlock Holmes) ska undersöka fallet. Christophers pappa stödjer dock inte idén och blir direkt upprörd och förbjuder Christopher att fortsätta med sin utredning när han får höra att hans son börjat fråga grannarna om de har sett eller hört något. Men Christopher blir uppmuntrad av sin assistent i skolan och fortsätter i hemlighet att göra efterforskningar och skriva ned dem i en bok (denna!). Men Christophers detektivarbete leder inte enbart fram till vem som mördade Wellington, Christopher stöter även på hemligheter som omkullkastar hela hans tillvaro.

Händelsen med mordet på hunden gör att romanen inledningsvis tycks utvecklas till en mordgåta, men The curious incident of the dog in the night-time är snarare ett intressant om än något tragiskt familjedrama. Romanen är skriven som att Christopher själv skulle ha skrivit boken. Den innehåller därför många listor, många matematiska problem förklaras och händelseförloppen beskrivs på detaljnivå. Att många meningar börjar med "And I said..." eller "And she said..." eller "And then..." kan säkert få en del läsare att haka upp sig, men det är just det här stilistiska draget som gör att Haddon får till den trovärdiga karaktäriseringen av Christopher. Och man kan bara inte annat än att tycka om denna trubbiga femtonåring. Jag tycker det är genialt. Och snälla något svenskt förlag: Nytryck!

fredag 13 januari 2017

Noveller om flykt

En av de största flyktingkatastroferna pågår just nu i Europa och med anledning av detta har Novellix i samarbete med Hallpressen släppt fyra noveller på temat flykt. I ett gemensamt förord skriver Hallpressens kulturchef om hur fiktion kan hjälpa oss att förstå och hur denna kan ge röst åt de drabbade. Den som inte upplevt det själv kan nog aldrig helt leva sig in i hur det är att befinna sig på flykt, men dessa noveller erbjuder en möjlighet till inblick i de svårigheter, den sorg och förlust och de många tragedier som flera får uthärda på sin väg till ett tryggare liv.

Zulmir Becevics Du och jag mot världen är en svart berättelse om en tonårskille som försöker anpassa sig till ett liv i det nya landet. Det går så där, kan man väl säga, det är tufft i skolan, att passa in och få vänner och när ens pappa dessutom är försvunnen finns det bara mamma och rösten i huvudet att luta sig mot. Det är lika jobbigt att läsa om tonårskillens svarta inre som hans mammas förtvivlan över sonens utveckling och att han inte kan acceptera sin faders död.

Marjaneh Bakhtiaris Farväl till dem på land skildrar ett liv på flykt utifrån en flickas sakliga perspektiv. Hon, pappa och farmor bor tillsammans med andra flyktingar i väntan på att ta sig vidare. Pappa försöker få plats till dem på en båt, vilket till slut lyckas, men farmor kommer inte med. Medan Becevics novell slutar hoppfullt så är Bakhtiaris novell mer tolkningsbar. Vi lämnar berättelsen ute på öppet hav i en fullpackad båt som måste ösas ur för att hålla flytandes. Hur det går får man själv avgöra.

David Mohsenis novell, Eller sjunk i havet, är, om jag förstått det rätt ett utdrag ur den roman som kommer att släppas under våren med titeln Ligger Sverige i Iran?. Det är en personlig berättelse som grundar sig i Mohsenis egna erfarenheter av den resa han gjorde med hjälp av smugglare från Iran till Sverige när han var fjorton år gammal. Det som Mohsenis fjortonårige huvudperson (och troligtvis Mohseni själv) upplever och är med om under flykten är tunga erfarenheter att bära med sig och som man inte önskar någon, framför allt inte ett barn, skulle behöva se eller uppleva.

Lilla asken av Ania Monahof skiljer sig från de tre andra novellerna genom att utspela sig i dåtid, närmare bestämt under andra världskriget. I Lilla asken träffar vi Annoschka som flytt från Sovjetunionen med sin familj och som nu befinner sig i Finland. Målet är att ta sig över Östersjön till Sverige dit vänner (?) till familjen förmodas ha tagit sig. Men även om Finland aldrig blivit riktigt hemma så är uppbrottet från Finland ändå uppslitande och färden över Östersjön blir dramatisk.

Novellformatet går så klart snabbt att läsa och är lättillgängligt, men alla fyra noveller berör och stannar kvar länge i tankarna. Flera av dem funkar att läsa i skolan från åttan-nian och kan funka utmärkt som diskussionsunderlag på temat flyktingar eller mänskliga rättigheter.

torsdag 12 januari 2017

Läskigt läge

Länk till adlibris och bokus
Läskigt läge är första boken i serien Trio i trubbel av Thomas Halling och är en lättläst rysare för barn från cirka åtta år. Sex böcker totalt finns det om syskonen Linus, Maja och Oskar som ständigt hamnar i trubbel. I Läskigt läge är det högsommar och syskonen har lyckats övertala sina föräldrar att själva få cykla till badsjön för att bada. Men de måste lova att vara försiktiga och vara tillbaka klockan fem, fast viktigast av allt: de måste lova att hålla sig borta från det gamla slottet Granhult. Ingen av syskonen har ens skänkt en tanke på slottet (och hade med all säkerhet inte heller gjort det om inte deras mamma förmanat dem) men nu vaknar nyfikenheten.

På vägen hem från badstranden passerar de skylten som visar var Granhults slott ligger och både Oskar och Maja vill gärna ta sig en snabb titt. Linus vill bara hem, men har inget att komma med när båda storasyskonen är överens. Slottet är stort och ser helt igenbommat ut med förspikade portar och fönster. Trädgården är helt övervuxen och det ser inte ut som att någon varit i slottet på hur många år som helst. Men så upptäcker syskonen att en källardörr står öppen. Oskar smyger in med Maja tätt efter sig. Linus vill inte, men vågar heller inte stanna kvar ensam. Fast snart önskar han nog att han hade stannat för inne i det gamla slottet väntar både den ena och den andra överraskningen.

Läskigt läge börjar väldigt snällt och oskyldigt men utvecklas till en riktig rysare i och med att barnen går in i slottet. Nu finns här förvisso en humoristisk knorr, men slutet lämnar ändå läsaren med rysningar längs ryggraden.

måndag 9 januari 2017

19 historiska gåtor

Länk till adlibris eller bokus
19 historiska gåtor är en samling spännande, intressanta och häpnadsväckande historier som är hämtade från vår världshistoria. Berättelserna spänner från antiken till nutid och innehållet är brett med allt från historier om Titanic och Påskön till Rånet vid Norrmalmstorg.

Varje berättelse är utformad ungefär som en gåta och svaret presenteras på en separat sida med en förklaring. Läsaren uppmanas i förordet att först leta efter svaret i texten eller i illustrationen till berättelsen, men det gäller snarare att själv vara lite klurig eller kunna tänka utifrån rimlighet eller samband än att hitta svaret i texten. Och så värst mycket till gåtor är det inte, kan jag tycka, med ett par undantag. Hur som helst så kan berättelserna fungera som en språngbräda till historieämnet och framför allt väcka nyfikenhet.

Fyren mellan haven

I pocket hos bl.a. adlibris och bokus
Tom Sherbourne återvänder till Australien efter att ha tjänstgjort som soldat i Europa under första världskriget och tackar gladeligen ja till jobbet som fyrvaktare på Janus Rock, en ensligt belägen ö en halv dagsfärd utanför Australiens kust. Det är ett jobb som han ser fram emot, ett ensamt jobb där han kan få lugn och där han under tiden kan bearbeta krigets hemskheter utan att riskera att bli påmind om det han gått igenom eller för den delen belasta någon annan med sina minnen. Men innan det är dags för Tom att avlösa fyrvaktaren på Janus Rock har han ett par lediga dagar i den lilla kustbyn Point Partageuse som är närmsta anhalt från Janus Rock och här råkar Tom på Isabel. Kärleken börjar spira och trots distansen och trots att Tom inte får lov att lämna sin post på minst ett halvår så inleds ett förhållande som slutar med giftermål nästa gång Tom får permission.

Tom och Isabel blir ett strävsamt fyrväktarpar och lever lyckligt tillsammans på den lilla ön. Det enda gruset i förhållandet är att det inte blir några barn. Gång på gång får Isabel missfall och längtan efter ett barn blir svårare och svårare.

Men så en dag, bara nån vecka efter Isabels senaste missfall, spolas en båt upp på stranden till Janus Rock. I båten hittar paret en död man och ett spädbarn som lever. Tom, som är en rättskaffens man, vill genast rapportera till land om fyndet. Men Isabel vill vänta, hon ser barnet som en skänk från ovan och resonerar som så att barnets föräldrar måste vara döda. Ingen vet heller ännu att Isabel än en gång genomlidit ett missfall - i andra människors ögon skulle alltså barnet lika gärna kunna vara deras eget. Motvilligt och mot bättre vetande låter sig Tom övertalas om att behålla barnet som deras eget.

Familjelyckan och kärleken till det lilla flickebarnet tar överhanden och utåt sett tycks paret Sherbourne vara det idealiska paret. Det är först två år senare, då den lilla familjen har ett par veckors permission på land som paret förstår att deras lycka slagit sönder en annan människas liv. Det finns nämligen en moder som fortfarande med ljus och lykta söker efter sitt försvunna barn.

Fyren mellan haven är M.L Stedmans debutroman, och vilken skräll till debut! Visserligen tyckte jag romanen var väldigt seg och händelselös till en början, det är inte förrän framåt mitten av boken som det moraliska dilemmat skruvar om allt och romanens nerv träder fram. Efter detta blir det istället otroligt ångestfylld läsning. Och det finns inget solklart rätt eller fel i det som har skett eller sker i historien. Det finns ingen som är bara ond eller bara god i den här berättelsen utan det som händer sker utifrån såväl slumpen och andra händelser som inte går att påverka såväl utifrån egna livsval.
Även om Fyren mellan haven ger ångest, är tragisk och sorglig så är det en väldigt bra bok och får en att fundera över hur allting hänger ihop.

torsdag 5 januari 2017

Tifo

Se mer på adlibris eller bokus
Tanya, Isak, Oday och Fredrik kommer från olika bakgrunder, men det som förenar dem är kärleken och passionen till sitt fotbollslag. Tillsammans följer de sitt lag på alla matcher, hejar och sjunger, sliter ihop pengar för att skapa snygga tifon, jublar över framgångarna och stöttar varandra och laget i motgång och nederlag. Josefine Lindéns Tifo är med andra ord en roman om sann supporterpassion.

Det är mycket dialog, med en hel del jargong som känns trovärdig och dialogen, tillsammans med att vi växelvis får följa de fyra huvudpersonerna utifrån deras perspektiv, skapar ett driv. Fokus ligger dock på Tanya och Isak, barndomskamrater som båda två börjat känna en extra dragning till varandra. Men att blanda ihop vänskap och kärlek är komplicerat, speciellt när en av dem plötsligt verkar ha ångrat sig.

Tifo fått hyggliga recensioner hade jag viss förväntan på boken, men dessvärre infrias dessa inte. Framför allt tycker jag att karaktärsskildringarna blir underordnade handlingen. Huvudpersonerna känns yngre än sina arton år, Fredrik lär vi aldrig riktigt känna, snacket om att alla har olika bakgrunder känns som en fin kuliss som aldrig byggs på. Det är som att Lindén skrivit utifrån ett recept där hon velat få med ett visst antal ingredienser och hon får med både supporterkultur, det brinnande intresset och kärleken till ett lag och hur det kan förena människor. Och så lite kärlek och fnurror på tråden, sexscener (totalt onödiga enligt mig) och så en grov misshandel som klimax.

Det är en hel del upprepningar om att vanliga supportar får skit för de bråk huliganer ställer till med och att media inte kan se skillnad på "vanlig" supporterkultur och huliganism. Lindén brandtalar nästan och det blir lite väl övertydligt. Detta är otvetydigt en bok för den sanna fotbollssupportern med mycket igenkänning vad gäller matchsituationerna, supporterkultur och framför allt kärlek till fotbollen. Men för en som jag, som inte besöker läktaren så ofta, blir det faktiskt rätt ointressant, speciellt när karaktärerna inte engagerar mig särskilt mycket.

tisdag 3 januari 2017

Avblattefieringsprocessen

Se mer på adlibris eller bokus
Vad innebär det att vara svensk? Räcker det att vara född i Sverige, ha svenskt medborgarskap och tala flytande svenska för att kunna kalla sig svensk? Femtonårige Alen är född och uppvuxen i Sverige. Han har aldrig bott någon annanstans än i Sverige, talar inget annat språk än svenska (och möjligen språk han lärt sig i skolan) men hans pappa kommer från före detta Jugoslavien, så visst har Alen blatteblod i sig. Men gör det honom mindre svensk?

Partiet, som nyligen har tagit makten i Sverige, anser i alla fall detta och med sina nya lagar och restriktioner för alla "icke-svenskar" börjar de segregera samhället för att kunna integrera blattarna med de "riktiga svenskarna". Att avskilja svenskar från personer med icke-svenska klädkoder i kollektivtrafiken är bara ett första steg av många som komma skall. Helst ska alla invandrare utvisas, men det finns ju sådana som Alen som har svenskt medborgarskap och svenska medborgare kan man inte utvisa hur som helst. Men partiet finner en lösning även på detta: man låter helt enkelt dessa medborgare genomgå en avblattefieringsprocess där de ska få lära sig om svenskt beteende och svenska egenskaper. Och svensk kan man inte kalla sig förrän man börjat tycka om sill, lärt sig hur man köar och att man inte bjuder in sig själv på oanmäld fika. Alen får således en handläggare som ska hjälpa honom genom processen som kommer att göra Alen ett hundra procent svensk. Inget annat kan tolereras.

Avblattefieringsprocessen är en bok som verkligen bjuder in till diskussion. Att Zulmir Becevic vill provocera och väcka tankar är det ingen tvekan om och han drar det verkligen till sin spets. Det som sker i boken går att skratta åt, det är absurt. Och samtidigt inte. För i allt det absurda ligger det ett korn av allvar och det man till en början fnissar åt smyger så småningom över i en dystopisk känsla. Och det är den här långsamma svängningen från det normala till det totalitära som gör romanen så trovärdig och på samma gång så läskig. På min skola finns det en lärare som använde Avblattefieringsprocessen i en sjua som högläsningsbok, vilket genererade jättebra diskussioner och tankar (älskar nämnda lärare för att hon tog sig tid till att högläsa för en högstadieklass! Hon läste även Intet för klassen med lika stor framgång). I skolans värld är detta alltså en alldeles utmärkt bok att använda för gruppläsning och boksamtal och jag tror nästan boken på så vis kommer till sin bästa rätt. Det är en bok man ska och bör prata om.

måndag 2 januari 2017

2016 - boksummering

När jag scrollar igenom mina blogginlägg från 2016 inser jag att förra årets läsning till största del präglades av jobbläsning inför temabokprat. Så känns det i alla fall som. Och visst, merparten av det jag läser är sådant som jag använder mig av i bokprat eller för att kunna ge bokrekommendationer i mitt arbete som bibliotekarie. Dock förtjänar några av alla de cirka 160 av mig lästa eller lyssnade böcker ett extra omnämnande då de i mitt tycke stack ut lite extra. Jag börjar med barnböckerna:

Årets bästa barnbok korade jag redan i mars. Linn Gottfriedssons En myras liv gjorde mig alldeles varm om hjärtat. Den handlar om litet och stort i sexårige Myrans vardag och är så himla fint och lyhört skildrat utifrån en sexårings perspektiv. Det är fortfarande så att jag blir helt till mig när jag tänker på den.

En annan hjärtvärmande bok är En liten bok om kärlek av Ulf Stark. Inte en bok från förra året, men då jag läste den 2016 så hamnar den på min lista. Så är reglerna. Stark skriver om Fred och hans pappalängtan/-saknad, krigsoroligheter och framför allt om blyg pirrig kärlek.

Åsa Anderberg Strollo skrev sin första bok för lågstadieläsarna, Bruno 3000. Tvillingarna, och jag ställde mig inledningsvis lite skeptisk till den. Min åsikt var att det hela mest verkade som publikfrieri med efterapning av Jeff Kinneys böcker om Greg Heffley. Men så fel jag hade! Anderberg Strollo lyckas tillsammans med illustratören Julia Thorell göra något eget och det blev riktig trevlig läsning.

Mer humor upptäckte jag i Håkon Övreås Brune. Fantastiskt fnissig berättelse om superhjälten i brunt som tar upp stora ämnen som vänskap, mod och sorgearbete.

Och att jag gillar Rose Lagercrantz böcker om Dunne är ingen hemlighet precis och så klart hamnar senaste boken om Dunne, Vi ses när vi ses, på favoritläsningslistan också.

Om nu vardagslivsskildringar hamnar i topp bland mina barnboksfavoriter så är det snarare skräck och spänning som toppar mina mellanåldersbokfavoriter:

Spökskeppet Vallona av Lena Ollmark och Mats Wänblad gavs ut redan 2007 men är definitivt en bok som håller än! Jag lyssnade på boken i somras och blev hänförd. Ruskigt spännande, spökligt och mycket stämningsfullt. Perfekt som höstrysare.

Mor och dotter Sten har gett sig in i ett samarbete där Djupgraven är första boken i en blivande trilogi. Även denna bok är perfekt som höstrysare, innehåller en massa övernaturliga inslag från nordisk mytologi och jag gillar dessutom författarnas ambitioner att lyfta ett miljömedvetande kring Östersjön. Att jag sen har personliga band till Runmarö, som många av händelserna i boken utspelar sig på gjorde dessutom läsningen ännu mer intressant.

Petter Lidbeck är en skicklig thrillerförfattare och Det vita huset  kan vara den mest spännande thrillern för mellanåldern som jag läst. Handlar om Yussef som blir indragen i ett händelseförlopp som skulle kunna vara taget från en film. Bara det att det är på riktigt. Sträckläsningsvarning på denna!

Min absoluta mellanåldersfavorit från 2016 är snarare en allåldersbok, eller åtminstone en bok för antingen en något äldre läsare eller en väldigt van läsare som inte är lättskrämd. Kenneth Oppels Boet är en mardrömslik Coraline-liknande historia som kryper under skinnet och där gränserna mellan verklighet och fantasi suddas ut.

Bland mina ungdomsboksfavoriter är det lite mer spridda skurar vad gäller genrer; historisk roman, kärlek, skräck och sci-fi/fantasy.

Att Ann-Helén Laestadius tilldelades Augustpriset för Tio över ett var helt rätt och så välförtjänt. Om sextonåriga Majas framtidsoro, kärlek och vänskap. Och om flytten av en hel stad.

Ruta Sepety lyfte än en gång fram en historisk händelse som få kände/känner till men som verkligen inte förtjänar att falla i glömska. Jag fick lära mig om en av historiens största fartygsförlisningar och läsa om hur det är att vara på flykt. Mer än en parallell kunde dras till den rådande flyktingsituationen i världen. Tårar i havet är en både angelägen och uppslukande roman.

Att placera in Lotta Olivecronas Vren. De glömda rummen i en genre är inte helt självklart och jag landar i en blandning av sci fi och fantasy. Boken utspelar sig på 2400-talet och handlar om Anya som stöter på en vren, en livsfarlig best som används som mordredskap. Och det är beskrivningen av vrenen som jag finner mest fascinerande med hela berättelsen, och framför allt det band som knyts mellan Anya och vrenen Kirvan.

Vattnet drar av Madeleine Bäck gör mig fortfarande frustrerad eftersom uppföljaren inte kommer förrän framåt vårkanten. Och då ska jag kasta mig över den. Jag vill tillbaka in i den obehagliga men kittlande känslan av spänning som jag fick när jag läste boken. Jag vill veta mer om vandrarna, jag vill veta hur det går för alla huvudpersoner. Jorden vaknar, som nästa del heter, är helt klart den bok jag ser fram emot mest under 2017.

Både Sara Lövestams Som eld och Anna Ahlunds Du, bara var böcker som erbjöd det där härliga kärlekspirret som gör en själv helt förälskad under läsningen. Och Lisa Bjärbos Djupa ro behandlade förlust och sorg och de band man har till sin barndom och uppväxt. Annica Wennströms Bänkad var en annan bok från förra året som jag tokgillade.

Jag hinner ju inte med lika många vuxenromaner som barn- och ungdomsböcker och endast en av Jonathan bortom all kontroll är ju självskriven.) och som jag tyckte var tillräckligt minnesvärd att nämnas här, nämligen Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Den handlar om existentiella frågor som att finna sig själv och förstå vem man är, något som inte är helt lätt eller självklart.
dessa har fastnat som en favorit (Eller ja, Meg Rosoffs humoristiska och bisarra och samtidigt väldigt jordnära

Andra litterära höjdpunkter under 2016, som jag också måste nämna, var att lyssna på Meg Rosoff under bokmässan. Och att det äntligen görs lite mer för att ge utrymme åt barn-och ungdomslitteratur i medier. Och det kan man bland annat tacka podden Bladen brinner för.

torsdag 29 december 2016

Sagasagor

Länk till adlibris och bokus
Saga är fem och ett halvt år, har en lös framtand och bor i ett gladhus med mamma och pappa på Solrosvägen. I fem fristående kapitel som utspelar sig under olika årstider får vi följa med Saga i hennes vardag med studsmattor, simskola, husdjurslängtan, långsamma föräldrar och en massa massa annat som vilken förskoleunge som helst skulle kunna känna igen sig i. Ta det här med att sova över hos morfar för första gången utan mamma och pappa till exempel. Mysigt och pirrigt och skojigt och samtidigt lite läskigt och nervöst. Eller det här med när det har snöat hela natten och man vaknar upp till ett gnistrande vitt landskap som bara kallar på en att komma ut och leka och ens mamma är superlångsam med frukosten och dessutom ska slänga in en tvätt och leta upp vinterkläder innan man kan komma ut. Eller när man har jätteskoj och hoppar studsmatta med kompisen och skrattar jättehögt och skrattet plötsligt går över i gråt.

Josefin Sundströms första barnbok, Sagasagor, är trots en hel del vardagsdramatik, en riktig gladbok och de fina färgglada illustrationerna av Emma Göthner lyfter hela läsupplevelsen, både för läsaren och för den som sitter med och lyssnar. Det bjuds som sagt på stor igenkänning med både stora och mindre händelser, mest utifrån femåringens perspektiv, men jag tror allt att även äldre barn kan känna igen sig i mycket. Går man in och kikar på BonnierCarlsens, liksom på adlibris och bokus sidor, så får i alla fall jag intrycket av att denna Sagabok möjligen kan vara den första av flera böcker om Saga. Annars hade man väl inte skrivit ut serienamn? Eller? Kanske man kan hoppas på att det kommer fler böcker om Saga? Och att man får följa med när det är dags att börja förskoleklass?