onsdag 22 mars 2017

Hugo och kepskampen

Länk till adlibris och bokus
Hugo går i sexan, han störtgillar sina tigerrandiga shorts och har därför alltid på sig dem. Även i januari. Han gillar också russin och bjuder gärna på dem även om ingen vill ha, han är bra på att snacka, är kanske något brådmogen till sitt sätt och är enligt resten av klassen hopplöst ocool. Men det gör egentligen inte Hugo så mycket. Han tycker det är rätt lugnt nu. Tidigare brukade de coola gängen kasta sudd på honom eller doppa hans mössa i toan. Nu ignorerar de bara honom och det är så mycket lugnare.

Själv har Hugo alltid tyckt sig själv vara cool och för att vara utsatt för mobbing så har Hugo ruskigt bra självförtroende. Han bryr sig helt enkelt inte så mycket om vad andra tycker. Men visst hade det varit kul om han hade haft lite fler vänner. Han försöker få igång intressanta samtal med sina klasskompisar och, som sagt, bjuda på russin, men inget verkar funka.

När klassen en dag ska välja elevrådsrepresentant är det ingen som nappar och fröken hotar med att ingen får gå på rast innan man valt en representant. Det är då Hugo ställer upp. Och efter elevrådsmötet har Hugo till och med avancerat och blivit elevrådsordförande! Fatta vilken makt han har nu. Och fatta att hans makt kan ge honom en rejäl skjuts på popularitetsskalan. Det första som Hugos klasskamrater ber honom att ta upp på elevrådet är önskemålet om att få bära keps inomhus och det är ett förslag som gör Hugo till skolans hjälte. Men Hugo inser också att att hans nyvunna popularitet hänger på en skör tråd. Minsta misstag kan förpassa honom nedåt på skalan igen så för att få hänga med det coola gänget kanske han måste offra något annat. Som en riktig kompis till exempel.

Man kan inte annat än att tokgilla Christina Lindströms Hugo i Hugo och kepskampen. Vilken skön kille, en sån självdistans, en sån humor, vilket självförtroende. Och både smart och schysst och vill väl. Och det är kanske där skon klämmer för en del? Han vill lite för mycket och lite för väl och anstränger sig något för mycket. Jag hade dock gärna haft Hugo som kompis. Hugo och kepskampen beskriver egentligen ett klassiskt problem som kan uppstå när någon får smaka på popularitetens sötma och istället sviker sin riktiga kompis, det är inget nytt grepp precis. Men tonen i boken är för härlig. Och Hugo är också härlig, trots att han tar några tvivelaktiga beslut. Och det känns så på pricken beskrivet hur det kan vara att gå på mellanstadiet med det sociala samspelet med olika gäng, vad som räknas som coolt och inte coolt och så vidare. Baske mig om inte Christina Lindstöm seglat upp som en ny författarfavorit hos mig. Nu står Hälsningar från havets botten på tur att läsas. 

Ingenting och allting

Länk till adlibris och bokus
Tänk hur det skulle vara att mer eller mindre leva som fånge i sitt eget hus. Hur det skulle vara att leva hela sitt liv genom böcker, tv-serier och filmer. Att själv aldrig få uppleva vind i håret, få känna gräs under fötterna, bada i havet. Att aldrig få känna någon annans hud mot sin egen, aldrig möta någon annans läppar. Aldrig få någon som helst livserfarenhet annat än det som går att läsa sig till.

Sjuttonåriga Madeline lider av SCID (Severe combined immunodeficiency) som står för svår kombinerad immunbrist. Minsta lilla infektion eller något så enkelt som ett förkylningsvirus kan äventyra hennes liv och därför lever Madeline instängd i sitt hus. De enda hon träffar är sin mamma och sin sjuksköterska Carla. Undervisningen sker på distans och någon gång i undantagsfall får hon lov att träffa någon av sina lärare, men det är ett meck för alla som ska träffa Madeline. Först måste de tillbringa en timme i en speciell luftsluss som dödar alla bakterier. Men tack vare internet så behöver i alla fall Madeline inte känna sig totalt avskuren från omvärlden. Bara ganska mycket. Men Madeline har liksom lärt sig att vara nöjd med sitt liv och hon klagar inte.

Men allt förändras när en ny familj flyttar in i huset bredvid. Olly är i Madelines ålder, han är svartklädd, atletisk och spännande. Deras respektive sovrumsfönster vetter mot varandra och genom stum kommunikation tar de kontakt med varandra. Mimandet och gesterna övergår så småningom till mail- och chattkonversation och Madeline, som redan blivit förälskad i Olly, inser att hon bara måste få träffa honom på riktigt trots alla risker det innebär. För ju mer Madeline lär känna Olly, desto mer säker blir hon på att risken är värd att ta. Vad är livet värt att leva om man aldrig får uppleva kärleken?

Ingenting och allting av Nicola Yoon är pirrig och rolig och en alldeles underbar feel good-bok. Snabbläst är den också då mycket av textmassan består av chattdialoger, sms och anteckningar. Dialogerna mellan Olly och Madeline är både gulliga och roliga och kvicka. Jag gillar också att Madeline levt sitt liv genom böcker och att hon är en riktig bibliofil - det är något jag kan relatera till.

Everything, everything som boken heter på engelska har filmatiserats och går upp på bio i USA i maj. Filmen når svenska biografer någon gång i juni. Och här är ett smakprov från trailern:

onsdag 15 mars 2017

Bara tre ord

Länk till adlibris eller bokus
Simon är sexton år, en helt vanlig kille som går i skolan, hänger med kompisar, har schyssta föräldrar och allt sånt. Är på det hela taget väldigt medel-svensson (fast på ett amerikanskt vis). Och just det, Simon är bög, fast det är det ingen annan som känner till. Egentligen är det ingen stor grej för Simon, han vill egentligen berätta för att slippa behöva gå och känna det som att han lever ett hemligt liv. Det har bara inte blivit att han sagt det till någon. För skulle han säga nåt till sina föräldrar så skulle de göra det till en stor grej och det är inte heller så att Simon och hans kompisar brukar snacka så mycket om såna här saker så det skulle bara bli konstigt om han plötsligt tog upp det.

Den enda som känner till att Simon är bög är Blue. Blue är Simons nätflört och mailkompis, men till och med Blue och Simon är hemliga för varandra. De vet att de går på samma skola och att de är lika gamla, men eftersom de aldrig skriver under mailen med sina riktiga namn så vet de inte vem den andre är. Men spännande är det. Och skönt också att det finns någon annan som är i samma situation och som han kan prata med.

Men så en dag glömmer Simon att logga ut från sin mail på skoldatorn och Martin ser Simons mail. Martin har absolut inga problem med att Simon är bög, hans egen bror är ju det, och han lovar att inte avslöja något om Simon om bara Simon kan göra Martin en tjänst och fixa ihop honom med Simons kompis Abby.

Det är ren utpressning och Simon vill först inte ställa upp. Men å andra sidan vill han inte heller att Martin ska sprida hans hemlighet, och tänk om han dessutom avslöjar Blue. Det får absolut inte hända. Antingen måste alltså Simon komma på ett sätt att själv berätta för sina kompisar och sin familj eller så måste han helt enkelt dansa efter Martins pipa.

Bara tre ord är Becky Albertallis debutroman och romanen har fått många positiva omdömen. Jag gillade den också under tiden som jag läste boken, men den har lämnat märkligt få och små spår efter sig. Det var ett par veckor sen jag läste ut boken nu och jag får anstränga mig för att både komma ihåg handling och vad jag själv tyckte. Men jag gillar att Albertalli inte problematiserar hela att-vara-bög-grejen. Simons egentliga problem är alla andras eventuella reaktioner och det faktum att det blir en stor grej kring att berätta. För varför ska han egentligen behöva berätta? Ingen som är hetero har ju samma problem, det är ingen som kräver att de ska berätta att de kommit på att de blir kära i personer av motsatt kön. Och så är det lite mysigt och spännande med nätflörtandet, alla förväntningar och nyfikenheten på den andre. En på det hela taget trevlig bok skulle jag vilja sammanfatta den som. Typ så.

onsdag 8 mars 2017

Anton och andra olyckor

Länk till adlibris eller bokus
Det är när Anton står och lagar pyspunkan på sin cykel som han får veta att han själv är resultatet av just en pyspunka. Det är nu hans pappa väljer att berätta att Anton är resultatet av en olycka, en kondompyspunka. Hur finner man mening med sitt liv om det nu ändå inte var meningen att man skulle finnas till?

Anton inser att han måste göra något betydelsefullt för att bli meningen. Som till exempel att se till att pappa träffar en ny kärlek. Antons mamma blev överkörd av 3:ans buss för ett antal år sedan och sedan dess har det bara varit Anton och pappa. Men hur ska man hitta en kvinna till sin far som inte har några andra hobbyer än jobbet som försäljare av stugtoaletter? Efter konsultation med bästa kompisen Ine tycks det bästa alternativet vara att anmäla pappa till en kvällskurs. Och det är så Antons pappa hamnar på kvällskursen i stickning och tovning.

Antons pappa blir dock inte eld och lågor av Antons initiativrikedom och Anton själv inser snart att kursen var ett förhastat beslut när kursledaren Ulla biter sig fast i Antons pappa som en klibbande.

Gör om, gör rätt! Bort med Ulla! Ine lovar att fortsätta hjälpa Anton så länge Anton hjälper Ine med att hjälpa hennes kusins föräldrar att bli mer romantiska. Den nya planen går ut på att sätta in en kontaktannons åt Antons pappa. Men inte ens den här planen är idiotsäker och det är som upplagt för komplikationer och missförstånd.

Anton och andra olyckor av Gudrun Skretting är en varm och humoristisk berättelse som får mig att stundom skratta högt. Men det är inte bara lustigt och ha-ha-kul rakt igenom för här finns också ett djup och det är behjärtansvärt att läsa hur en tolvårig kille tror sig vara anledningen till att hans far är ensam och kanske rent utav deprimerad och därmed försöker hjälpa till. Och så är det kompisen Ine som visserligen var väldigt planerad och därför borde ge mening åt sina föräldrar, men som å andra sidan inte heller är så där superlycklig. Trots detta så är Anton och andra olyckor en riktigt härlig feel good-bok för tweenies och tidiga tonåren, späckad med roligheter och pinsamheter framför allt.

Om jag försvann

Länk till adlibris eller bokus
Det är alltid en fröjd att läsa Meg Rosoff och Om jag försvann är lika välskriven och klok som man kan förvänta sig och även riktigt, riktigt bra.

Tolvåriga Mila ska följa med sin pappa Gil till USA under påsklovet för att hälsa på pappas bästa kompis, Matthew. Men dagen innan de ska åka från London får Gil ett samtal från Matthews fru som berättar att Matthew är spårlöst borta. Han har lämnat allt, sitt jobb, sin familj med fru och bebis, han har till och med lämnat sin hund. Ingen vet varför. Gil och Mila åker trots allt till USA. Kanske kommer Matthew att ha dykt upp tills de kommer fram, och om inte, så kanske Gil vet var de ska leta?

Mila, som för övrigt är döpt efter en hund, har nästan en hunds sjätte sinne när det gäller att läsa av stämningar. Så fort de träffat Suzanne, Matthews fru, inser Mila att något inte är som det borde. Och det faktum att Suzanne dessutom verkar avsky Matthews älskade men nu övergivna hund Honey stör henne. Honey får följa med som tyst sällskap i bilen som Gil och Mila hyr för att färdas genom staten New York i hopp om att finna Matthew.

Nu är det så att Mila inte bara känner av stämningar. Likt en Sherlock Holmes är hon expert på att se mönster och samband som ingen annan uppfattar och Mila drar slutsatser långt innan andra kommit på hur saker och ting förhåller sig. Mila anar alltså långt i förväg hur mysteriet med den försvunne Matthew ska pusslas ihop, men hon är inte beredd på de lögner som hon möter och att hennes egna föräldrar undanhållit henne sanningen. Det är en hård törn och ett stort svek från föräldrarna som hon står nära och som hon hittills alltid kunnat lita blint på.

Som så ofta med Rosoffs berättelser så är det huvudkaraktärens, i det här fallet Milas, inre resa, hennes utveckling och hennes insikter om vuxenvärlden, som är romanens mest intressanta berättelse även om den yttre berättelsen med jakten på Matthew också är fängslande. Jag tycker Om jag försvann känns mer som en vuxenroman än någon av Rosoffs tidigare böcker (mer än Jonathan bortom all kontroll!) för det är nästan som att historien som Rosoff berättar kräver livserfarenhet för att förstå fullt ut. Eller åtminstone att man tagit klivet in i vuxenvärlden själv. Jag tycker hemskt mycket om den här boken, Milas betraktelser, hennes fina relation till föräldrarna, relationen till barndomsvännen som glidit ifrån henne och hennes försök att förstå vuxenvärlden. Men samtidigt som jag älskar Om jag försvann så känner jag också att det kommer att bli en svår bok att bokprata för tonåringar om. Det krävs en mognad för att ta till  sig romanen och Om jag försvann är mer en bok att uppfyllas av än en berättelse att läsa.

torsdag 2 mars 2017

Om jag får stanna

Länk till adlibris och bokus
Ilona är hemlig. Inte för de som känner henne, men ingen får egentligen veta var Ilona bor. Ilona går i sexan, i samma klass som hon gått sen i förskoleklass. Lika länge har Ilona och hennes familj levt gömda i ett kloster tillsammans med andra familjer och ensamkommande barn som riskerar att bli utvisade. Ilona och hennes lillebror går i skolan varje dag, men deras föräldrar vågar inte ens lämna klostret eftersom risken är stor att polisen hittar dem, griper dem och utvisar dem till landet de flydde från.

Om jag får stanna berättas växelvis ur Ilonas och bästa kompisen Stellas perspektiv. Stella är den enda av Ilonas kompisar som har varit och hälsat på i klostret och ibland får hon skuldkänslor när hon tänker på hur mycket bättre hennes familj har det jämfört med Ilonas. Men även om Stella tycker jättemycket om Ilona så händer det att hon blir sur när Ilona aldrig kan träffas efter skolan eller vara spontan. Dessutom har Stellas familj också problem hemma med Stellas storebror.

Om jag får stanna är en väldigt vardagsnära berättelse om hur det är att leva gömda och om hur det är att leva med en ständig rädsla och ett överhängande hot om att bli utvisade. Den berättar om hur det är att inte kunna vara med på klassfotot, att inte kunna bjuda hem kompisar när som helst, att inte heller kunna gå hem till kompisar när man vill eftersom man som barn måste gå ärenden åt sina föräldrar när de själva inte kan gå till apoteket eller posten eller vad som helst. Och den berättar om bedrövelsen när man får veta att någon annans familj fått avslag på sitt asylärende och att det nästa gång kan vara ens egen tur.

Kajsa Gordan fokuserar mycket på Ilona och Stellas vardag, vilket jag tänker att många läsare kan känna igen sig i, samtidigt lyckas hon förmedla allvaret i den situation Illona befinner sig i utan att det för den sakens skull blir mörkt och deppigt.

onsdag 1 mars 2017

Farlig mark

Länk till adlibris och bokus
På Woodridge Academy, en anrik privatskola i Pennsylvania, går den skötsamma mönstereleven Tamaya i femte klass. Woodridge Academy ligger en bit utanför stan och därför har nästan alla elever en bit att ta sig för att komma till och från skolan, men eftersom det är en privatskola går inga skolbussar. Många blir istället hämtade med bil eller så cyklar de, men Tamaya måste varje dag promenera till och från skolan i sällskap med den två år äldre Marshall. Tamaya och Marshall bor nästan grannar och det är deras föräldrar som gjort upp om att de båda ska ha följe med varandra. Väl i skolan låtsas de (eller i varje fall Marshall) som att de inte känner varandra. Det är en rätt lång promenad varje dag och det kan vara tungt och jobbigt med en massa skolböcker i väskan. Hade de bara kunnat gå genom skogen istället för att som nu gå runt den, så hade deras skolväg inte alls varit lika besvärlig, men skogen är förbjuden mark och dessutom går det rykten om en sinnessjuk eremit som håller till inne i skogen så Tamaya hade nog ändå inte vågat gå in i den.

Trots detta så väljer Marshall en eftermiddag att gena genom skogen. Tamaya vågar inte annat än att följa efter och vet inte heller att Marshalls plan är att undvika mobbaren Chad som hotat att ge sig på honom. Det är bara det att Chad så klart följer efter in i skogen och hotar att slå ner Marshall. Men Tamaya lyckas försvara Marshall genom att skopa upp en näve kladdig gyttja från marken som hon mular Chad med så att de kan springa därifrån.

Efteråt börjar det pirra och sticka underligt i Tamayas hand. Nästa morgon vaknar Tamaya upp med fula utslag över hela armen. Och när hon kliar på det tycks huden pulvriseras och falla av. Kan det vara leran som hon tog upp som orsakat detta? När Tamaya får höra att Chad inte kommit till skolan alls nästa dag och dessutom är spårlöst försvunnen blir hon orolig på riktigt. Det var ju hon som kastade lera rakt i ansiktet på Chad. Tänk om han också fått utslag? Tänk om det är hennes fel att Chad är försvunnen? Och vad är det för nåt som finns i leran?

Berättelsen om Tamaya och Marshall varvas med utdrag ur hemligstämplade protokoll från senatens förhörsprotokoll med de ansvariga för Sun Ray Farm, ett forskningslaboratorium ett par mil från Woodridge Academy. Labbet har under en längre tid arbetat med att ta fram ett drivmedel som kan ersätta bensin och de tror sig vara nära en lösning. Labbet har odlat fram en högenergi-mikroorganism som kan användas för att framställa ett nytt bränsle. Men ingen har varit beredda på att mikroorganismen skulle kunna ta sig ut ur labbet. Och dessutom mutera.

Farlig mark av Louis Sachar kan vara vårens mest spännande bok för mellanåldern! Den är dock inte helt lättläst för målgruppen med många hopp i tid och rum och med skiftande perspektiv. Förhörsprotokollen kan också vara rätt så svåra att förstå, men en van läsare har en riktigt spännande bok att se fram emot i Farlig mark.

tisdag 28 februari 2017

Tusende våningen

Länk till adlibris och bokus
År 2118 domineras Manhattan av en ettusen våningar hög skyskrapa som skuggar hela Brooklyn. Grunden till skyskrapan är placerad där Central Park en gång i tiden låg och avstånden på de nedersta våningarna är så stora att man behöver ta sig fram med tåg. Tornet, som det kallas, rymmer allt man kan önska sig, förutom lägenheter, restauranger, kontor, affärer och skolor finns här parker där syntetiskt solljus får växterna att trivas, kvarter med gator kantade av riktiga träd. Bor du i tornet så behöver du aldrig någonsin lämna det, här finns allt. Åtminstone för den som har råd och som kan bo på de övre våningarna. Men pengar kan inte köpa all lycka.

Katharine McGee fångar sina läsare med en effektiv öppningsscen i vilken en ung kvinna redan i första kapitlet dramatiskt störtar från översta våningen. Men vem den unga kvinnan är avslöjas självfallet inte förrän i slutet och istället får läsaren bekanta sig med fem olika huvudkaraktärer som kanske har något med det olyckliga fallet att göra. Sjuttonåriga Avery bor i toppen av tornet. Hon är populär och har ett bländande utseende. Trots detta kommer Avery aldrig att kunna få den hon älskar, än mindre berätta för någon vem hon är kär i. Bästa kompisen Leda har tillbringat hela sommarlovet på rehab, något hon absolut inte vill ska komma ut och istället koncentrerar hon sig på att få Averys bror Atlas att bli kär i henne. Men Atlas är svårflörtad och Leda anlitar en hackare för att ta reda på Atlas hemligheter. Eris tillhör också Averys närmsta umgängeskrets, men efter att en väl bevarad hemlighet avslöjats tvingas hon flytta ner till de lägre våningarna där de mindre bemedlade folket bor. Här nere bor redan Rylin som kämpar för att ta hand om sin lillasyster efter att deras mamma dött. Och så har vi Watt som genom sitt extraknäck råkar nästla sig in i andra personers liv, något han snart får ångra.

Låter det som att det är mycket att hålla reda på? Kanske, men det blir aldrig rörigt, något jag faktiskt trodde, och det är faktiskt enklare än det låter att följa alla förvecklingar och intriger som uppstår. För sådana uppstår. Med råge!

Jag slukade Katharine McGees Tusende våningen. Trots att allt är väldigt ytligt. Trots alla långa beskrivningar av kläder, smycken och accessoarer. Trots alla onödiga adjektiv och beskrivande ord (hur många gånger är det ens möjligt att använda sig av ord som monogrammerad?) och trots de många invändningarna jag hade kring flera futuristiska och tekniska lösningar. Det är som att fastna för en fängslande såpa. (Jämförelserna med Pretty Little Liars och Gossip Girls må kanske stämma, jag är inte rätt person att uttala mig om detta) Huruvida det är växlingen av perspektiv eller nyfikenheten på vem som faller från tornet eller min undran över hur McGee ska väva ihop trådarna och de olika huvudpersonernas liv låter jag vara osagt. Men boken har definitivt slukarpotential.

Hela idén med att livet utspelar sig i en enda stor skyskrapa tycker jag är väldigt intressant och tornet får även symbolisera en samhällspyramid med enorma klasskillnader där folket på botten lever fattigt medan de i toppen är rika och har tillgång till de senaste tekniska lösningarna. Medan de som lever på de lägre våningarna till exempel kommunicerar med hjälp av plattor så använder de som har råd kontaktlinser genom vilka de kollar sina flöden, skickar meddelanden, beställer svävare, bottar och så vidare. Det är kul att läsa hur McGee tänker sig framtiden, även om jag personligen ifrågasätter flera av hennes uppfinningar. Det här med kontaktlinser är visserligen innovativt, men hur genomtänkt är det? Kul är det i alla fall och kul är det också att läsa en roman som utspelar sig i framtiden utan att vara en dystopi (vilket så klart kan ifrågasättas!)

Så trots alla mina invändningar så gillade jag Tusende våningen. Den erbjuder en skön flykt från verkligheten och vi lär nog få se mer av Katharine McGee. Tusende våningen slutar nämligen med en tydlig passning till en fortsättning. 

måndag 20 februari 2017

Lilla skräckbiblioteket

Länk till adlibris och bokus
Hegas förlag har nyligen gett ut två klassiska sagor i härligt ruggiga omtolkningar av Wiley Blevins. I den första, Askungen och vampyrprinsen, bor Askungen, precis som i sagan, med sin onda styvmor och styvsystrar. Och de är inte bara onda, de är renliga också. Askungen har fått sin namn av att hon gillar att gnida in sig med aska för att inte synas när hon är ute på äventyr i natten. Så vankas det bal på slottet. Prinsen är på jakt efter en prinsessa och självklart ska Askungens styvsystrar gå. Efter att ha fått hjälp med att fixa fram en fin klänning av sin förtrollade gudfar kan även Askungen gå på bal. Prinsen blir hänförd av Askungen. Men prinsen är nu ingen vanlig prins och har mer än ett krav på sin blivande prinsessa: hon ska inte bara vara skön att titta på, hennes blod måste också smaka gott.
Länk till adlibris och bokus

På sätt och vis får nu ändå Askungen och vampyrprinsen ett lyckligt slut, något man däremot inte kan påstå att Dödluvan och vargen får. Det är såklart Rödluvan som skrivits om och i denna version så fick dessvärre vargen tag på Rödluvan och därför spökar hon numera i skogen och lockar till sig oskyldiga små barn att vandra längre och längre in i den mörka djupa skogen.

Dessa två första titlar i Hegas nya serie Lilla skräckbiblioteket är snyggt gjorda med lockande färgillustrationer och lekfulla berättelser som är lättlästa. Jag tycker det är väldigt lyckat och lagom mysrysigt att läsa för en sju-åttaåring och jag ser helt klart fram emot kommande tolkningar av klassiska sagor.

Natt för gott

Länk till adlibris och bokus
I en liten by i Galizien, ett område i Österrike-Ungern, dör en liten flicka 1902. Hennes föräldrar går under av sorg, fadern ger sig av och modern ser ingen annan väg än att försörja sig genom prostitution. Men tänk om flickan överlevt? Tänk om modern eller fadern bara hade vetat att en näve snö på flickans bröst skulle ha räckt för att överleva?

Det är slumpens nycker och meningen "Tänk om" som Jenny Erpenbeck leker med i Natt för gott. I nästa kapitel överlever den lilla flickan och familjen flyttar till Wien där de utstår nödtorftens år under första världskriget. Flickan dör som tonåring i Wien. Men om inte slumpen varit så hade hon istället fortsatt leva för att istället förrådas flera år senare i Moskva och avrättas under stalinismen. Eller så hade hon blivit en hyllad författare och levt ett långt liv för att slutligen somna in fridfullt på ett ålderdomshem en dag efter att hon fyllt nittio år.

Det är ansträngande att läsa Natt för gott, dels för att den innehåller ett mörker, det är mycket elände och många tragedier och därför blir det känslomässigt tungt att läsa. Men också för att romanen är litterärt krävande. Det här är ingen god roman man sätter sig ned med för en trevlig avslappnande stund, utan den kräver att man hänger med, vilket blir ytterligare krävande då karaktärerna inte nämns vid namn (det är modern, fadern, dottern, mormodern etc) och då det samtidigt gäller att hålla olika generationer skilda åt. För min smak blir det här sättet att berätta lite väl distanserat och jag var riktigt nära på att ge upp halvvägs in i boken då vi följer huvudpersonens liv i Moskva och ett sammelsurium av Kamrat K, Kamrat H, Kamrat E och så vidare paraderar förbi i texten. För min del blir detta för ansträngande att hålla isär och istället börjar jag skumma.

Även om jag känner att romanen i sig inte ger mig så mycket som jag hade önskat så är jag trots detta imponerad av Erpenbecks hantverk och jag tycker idén med Natt för gott är väldigt intressant. Samtidigt som man får följa en familjs historia är det nämligen också en centraleuropeisk historieskildring. En roman som påminner idémässigt om Natt för gott är Kate Atkinsons mer lättillgängliga Liv efter liv som jag läste för ett tag sen. Men trots att Liv efter liv inte är lika tung så föredrar jag nog ändå Natt för gott eftersom den aldrig blir tjatig såsom jag upplevde att Atkinsons roman blev.